Dead Leaves and the Dirty Ground

MTV2 är fortfarande bra men jag märker mer och mer att det är fokus på ett fåtal artister. Arctic Monkeys pumpar ut videor med en sådan frenesi att man skulle kunna tro att det är Malcom Mclaren som är i farten igen. The Killers spelas hela tiden och de är inte speciellt intressanta. Kasabian likaså, men jag känner att jag ändå blir allmänbildad. Muse har jag aldrig lyssnat på speciellt mycket men nu när de sitter med Zane Lowe och går igenom sina videor genom tiderna så får jag en chans att se hur de lät från början. Låter lite som the bends på sina håll och jag får väl lite mer respekt för dem än vad jag tidigare gett dem.

 

Det var väldigt längesen vi repade, vilket slog mig i går kväll när jag skulle sova. Det var längesen jag överhuvudtaget träffade mina bandkompisar. Träffade Kevin när jag skulle klippa mig förra veckan och jag märkte att jag lät överdrivet brittisk, vilket är min naturliga dialekt men det får mig att låta som en anglofil idiot så jag brukar automatiskt tona ner det. Men det var så länge sedan jag talade det vardagligt så det var snudd på att jag sa ”innit”.

 

Jag har även ett annat talfel som gör att jag vissa dagar sluddrar när jag pratar med folk. Enormt irriterande och jag vet inte vad det beror på. Vätskebrist antagligen. Det känns som om min tunga är en torr svamp och ingen förstår vad jag säger. Vilket leder till att jag blir för självkritisk och då börjar mumla av genans. Folk hör ännu mindre vad jag säger och jag håller käften. Ingen blir glad.

I natt drömde jag att Oprah sa att jag luktade svett. Jag minns att jag sa ”ja, du är i alla fall ärlig”.

 

Jag måste ta tag i mitt liv. Det har blivit en ond cirkel av lathet och uppgivenhet. Det är inte bara det att jag har skolan att bli klar med. Jag gör inget kreativt på den lediga tid jag tagit mig den senaste månaden. Hade jag repat, övat, träffat nya människor, läst något givande eller ens haft kul så hade jag kunnat ursäkta min odygd. Men jag har bara blivit bra på Pro Evolution Soccer, stirrat på troll i World of Warcraft, suttit ner och druckit öl och städat.

Jag behöver struktur. Jag behöver att ha bestämda tider då jag verkligen sitter ner och kan skriva och kolla på klockan och tänka ”nej, nu måste jag ner och fika med Petra” och så gör jag något kreativt och givande och kan lägga sig med gott samvete.

Jag behöver inte bli vuxen egentligen. Jag behöver bara bli 25. I huvudet.

Åter till verkligheten; hem till gården. Imorgon är det Andys och Katies bröllop. Det triangeldrama som föregått detta äktenskap är en klassisk historia om hur värdelös kärlek är. Andys bror Robert har i flera månader satt på den blivande bruden.

Robert är något år yngre än Andy och är den störste casanovan från norr om Portsmouth. Andy är den snälla, stadiga och skittråkiga bondesonen som inte alls gillar att fira alla hjärtans dag eller tvivlar på Katies kärlek till honom.

Men Katie tycker minsann om att bli förförd och leva lite farligt. Jävla slyna. Jag tror hon kommer lämna honom vid altaret.

 

Lill-Babs har alltid varit finkänslig. ”Det är lika många kvinnor som män som drabbas av hjärtsjukdomar. Därför är det så viktigt att stödja hjärt&lungfonden.”

 

The Young Ones är en annan tv-favorit just nu. Häromdagen var de med i ett frågesportsprogram och vyvyan kastade ner en tysk handgranat på det andra laget. Klassiskt. Stefan gillade det dock inte så mycket. Han visade humorlabbet för mig där de skämtade om invandrarkulturer. Ingenting för mig men för honom var det som första gången man såg Holy Grail.

 

Jag var nog 12 när jag såg Monthy Python and the Quest for the Holy Grail första gången. En tid då jag var väldigt påverkad av Storbritannien; vartannat ord jag fick ur mig var ”bastard”. Jag var enormt tröttsam och jag hamnade i bråk ofta.

Bland annat en gång i omklädningsrummet innan gympan när några 2 år äldre pojkar var på väg därifrån och var tykna. Jag sa ”your father was a hamster and your mother smelled of elderberries”. De blev inte arga. Men sedan översatte jag och då blev de rätt arga. De fattade inte skämtet och kallade min mamma för hora och så började jag vifta vilt med mina små 12-åriga nävar.

Det enda som inte slog mig då var att inte alla har samma humor. Vilket kan bli trist ibland.

Mina förorts-fördomar pendlar fram och tillbaka. Men de väcktes igen när någon hade skjutit på mitt fönster med ett paintballgevär. Mitt fönster. Inte någon annans fönster, inte någon annan dörr, ingen del av väggen på resten av byggnaden utan bara mitt fönster. Jag kände mig som Robert Kennedy. Eller kanske mer som Tupac.
I alla fall så överlevde jag attacken. Till skillnad från dem.

Däremot blev jag alldeles tillräckligt skärrad (mycket litet) för att bli nervös när jag gick ut ur min trappuppgång och fick ett "ey, du" av ett par ghettoflickor som satt där. Detta är aldrig en bra öppningsreplik ifall det inte efterföljs av ett "vart har du köpt dom där jeansen" vilket var precis vad hon sa. Sedan undrade hon vad de kostade och verkade tycka att det var prisvärt.

Senare vid hållplatsen stod 3 individer från, troligtvis, Sierra Leone och debatterade. De pratade engelska och den ena killen frågade den andra "you want it now?" och fick svaret "yea, if you can, I need it soon" och jag vet ju redan här att det är rökheroin som skall säljas och köpas. Jag håller mig därför en bit bort. Killen ringer sin kompis som tydligen kan fixa det snabbt och har kontakter.
Kompisen svarar och man nr. 1 frågar "yes, hi this is Ben, I was wondering about an apartment, my friend here really needs somewhere to stay" och jag skäms återigen.

Imorgon kommer min gud-dotter humor. Det ska bli fantastiskt, om Ida bara kan lugna ner sig lite.

Igår spelade jag poker för första gången i mitt liv. Jag har ingen direkt åsikt om hur det gick. Jag antar att det kan vara trevligt men det var lite väl långt att åka bara för det. Till slut förstod jag iallafall hur man får stege i den där amerikanska versionen.
Idag ska jag ta det lugnt och vila upp mig inför quizkväll imorgon, fast vi har inte tränat så alla kanske inte är med på det. Så här såg jag ut förra gången iallafall i mitt Lars Adaktusson-hår.

En person fick mig att återigen tänka på teorin kring missanpassade människor. Saken är den att missbrukare generellt brukar vara väldigt högljudda och sociala mot precis alla som går förbi. Så teorin är den att de inte alls står utanför samhället, de är tvärtom än mer socialt gångbara än vad jag någonsin kommer bli.

Fast jag har kanske en tendens att svära mindre.

Men när man sitter på en bar så är det aldrig några direkt snygga människor som går runt och pratar med folk. Nej, det är de mest udda människorna på hela stället som får för sig att "fan,alla älskar mig, de har bara inte träffat mig än" och kör speed-dating med alla de kan tränga sig fram till.

Nu menar jag inte att det skulle vara lättare om det vore snygga människor som var störande. Eller så är det precis det jag menar, men jag vet inte helt. Men jag undrar vad det är i människor som är direkt märkliga som får dem att bli ecstasy-sociala.

Eller är det att de känner sig så utstötta av snygg-samhället att de kör en sorts social terrorism? Den bar-orienterade formen av av köra in ett flygplan i en byggnad är kanske att komma instörtandes mot några vackra människors bord och säga "höhnnjhuuuu".

Uppdateringar är sällan något som kan belönas med något författarpris. Vad bra då att jag inte siktar på något. Stefan frågade mig igår vad jag hade gjort i helgen, samtidigt som jag gjorde 4-0 på honom i Pro Evolution Soccer. Det jag egentligen har gjort är väl egentligen ingenting. I fredags hade jag en idol-kväll här i min lägenhet. Jag vet, märkligt, men jag var mest glad att någon ville ta sig ut hit överhuvudtaget. Hör och häpna så kom 4 personer. Handgemäng var i luften då de som tyckte att Markus var äcklig (jag och johan) och de som av någon anledning tyckte att något han gjorde överhuvudtaget var berättigad en existens (thomas och ida). Sen var det slut och jag upptäckte återigen att jag inte kan bry mig om Idol sedan Cornelia åkte ut 2004.

I lördags kollade jag på Total Recall och kände mig lobotomerad.

I söndags förlorade vi kellysquizzen. Men liksom i fotboll så krävs det en förlust för att laget ska rycka upp sig och komma igen. Vi ska antagligen ha en paintball kick-off i samband med konferensen för att skapa en såkallad team-building. Sen får man se vad som händer när transferfönstret öppnar igen i januari.

Och då slutligen igår, måndag, så fikade jag med Kicki som jag inte sett på månader. Sedan var jag och Ida på Borat ("protest against animal cruelty?") och slutligen hade jag och Stefan en fotbolls battle som varade hela natten.

Triangeldramat i Hem till Gården trappas upp. Detta är oerhört spännande. Jag undrar mest vad Andy kommer göra när han får reda på det. Han kan verka som en lugn typ, men ni kommer väl ihåg när han olyckligt råkade tända eld på sin mamma och hennes älskare för runt 4 år sedan?

När jag tänker efter mår jag ganska bra. Så ni vet.
Än så länge.

Sitter i min stökiga lägenhet och irriterar mig på hippies. Inte mycket förändras alltså. Det började med Kings of Leon som låter så oerhört bra men som har sluskbohemska huvuden på MTV2. Efter det visas polyphonic spree som musikbyrån inte kan få nog av att tjata om.
Där har vi essensen av avsky. Skitmånga glada människor i enhetliga klänningar som är hypade och mest drar tankarna mot Wacoincidenten för något halvt decennium sedan. Eller kanske en önskan tillbaks till den tiden.
Eller, nej. Våld är aldrig lösningen. Men instinktivt vill jag klubba glada hippies i hypade band. Jag kan nästan förstå kinesernas taktik mot buddhistiska munkar och falun-gong rörelsen. Jag säger bara nästan, men jag är inte så PK idag. Så, nu har det gått över. Nu är jag tillbaks i mitt icke-vålds-revolutionära-sinnelag. Krama mig.




Här är en parentes till Alle:

"Damon Albarn and Clash bassist Paul Simonon are muted to be starting a new project with a third as yet unnamed big name artist also involved.According to 6 Music the pair have been busy the recording studio working on material with Albarn’s label Parlophone saying that “all will be revealed soon”.
The news looks set to delay Blur’s new album even more with the follow up to ‘Think Tank’ looking lass and less likely to appear this year.The trio of Albarn, Alex James and Dave Rowntree had been working on new Blur songs earlier this year with James describing the sound as “better than the Foo Fighters". - Published  06/28/2006


'

Igår var trevligt. Jag fick framföra Common People på Kelly's karaeoke scen och jag fick dricka en massa öl. Alla var trevliga och jag var faktiskt glad. Det kan man behöva ibland.

En äldre man som höll på GAIS ville inte slita sig från vårt bord. Jag har en tendens att vilja vara diplomatiskt och försöka vara trevlig mot folk så att de ska lämna mig ifred. Ida skriker hellre åt dem att försvinna ur hennes åsyn. Återigen fungerade hennes taktik bättre.
Problemet med att be alkoholiserade personer med dålig insikt i uppfostran och fotboll att gå iväg är att jag är kille, trots allt.

Mina försök att gratulera till 10.e platsen i allsvenskan och säga att jag verkligen behöver prata med mina vänner så, snälla, kan farbror bara gå iväg en stund ses bara som att jag ser ner på honom. Vilket jag naturligtvis gör, men taktiken innebär en chansning på att alkoholintag ska trubba av de sinnen som känner av ens undertoner.

Men hur man än försöker så blir situationen ändå en kille som ber en annan kille att pysa så att han kan dricka öl med sina brudkompisar. En konfrontation som orsakat konflikter och brutna pannben sedan bronsåldern. Ida är en flicka och kan för det mesta skrika åt folk på ett sätt som de nästan rent freudianskt tolkar som en moderlig tillsägelse.

Jag är inte grabbig överhuvudtaget, men jag vet att jag är en kille. Därmed så undviker jag ögonkontakt med fulla vikingagrabbar på spårvagnen eftersom bara en snegling kan leda till ett "vafanglordupåskaduhastrykellervemfantrorduattduärBÖGJÄVEEL" och en uppskuren mjälte.

Jag har ett förslag om alkohol-körkort som kommer lösa allt detta. Kortfattat handlar det om ett prov man genomgår vid 18/20 års ålder som är som en blandning mellan uppkörning och konfirmationsläger. Man får testa olika alkoholsorter vid ett läger under bevakning av samhällsforskare och dylika experter. Detta kostar en viss summa pengar, mest för att betala de drycker man förtär. Forskarna ser hur man beter sig på fyllan och man får själv lära sig hur man gör. Blir man för bråkig får man inget alkoholkort och kan därmed inte beställa eller köpa alkohol.

Misslyckas man kan man gå anger-management terapi och ta om det igen efter ett halvår.

Idag besökte jag 2:a långgatan på första gången på väldigt länge. Jag, Patrik och Ida vann musikquizzen i vårt oslagbara lag "I would do anything for love, but I won't do that" men jag fick en kass skiva för mitt besvär. Det gör ingenting. Äran är allt. Jag kunde Jamie Lee Curtis filmen och dessutom sa jag "sexy back med justin timberlake" inom 1 sekund av dess påbörjan. Vi ska nu börja spela proffesionellt. Europa nästa. Sponsorer väntar.

Imorgon kan det bli kareoke. Jag kanske gör mitt sista framträdande med Common People. Vi får se.




Glamourgrabbigheten verkar inte försvinna i första taget. Den har nu varit aktiv i ungefär 2 år och dess död verkar inte vara på ingång. Glamourgrabbigheten kännetecknas av ett par fenomen som är våldsamt plågsamma.

 

Förutom det gamla vanliga tjatet om hur svinaktiga och skenheliga Slitz och Café är så har detta nu även kommit att innefatta glamour. Grabbar har alltid gillat fräsiga bilar och brudar, men den nya generationen är klädda i grått.

 

Ocean’s 11, Lock Stock and Two Smoking Barrells är stora inspirationer. Alla glamourgrabbar vill vara som Brad Pitt och George Clooney; smarta, charmiga grabbar med glimten i ögat och en snabb bil under röven. Välklädda och smilande pokerspelare. Poker är en stor del av glamourgrabbens vardag. Att ha pokerkvällar med riktiga spelchips och whiskey är en självklarhet.

 
Housemixes får dem att tro att de är med i poker-scenen i lockstock. De önskar överhuvudtaget att när de slänger fram korten över bordet så ska det stanna upp helt plötsligt i stop-motion.

Tv4-sporten är ännu en stöttepelare. De kvinnliga programledarna viker ut sig i Slitz och Café och de manliga sitter och runkar till sig själva.

 
Överhuvudtaget har det skett en, på ytan sett, uppgång i rikedom bland Sveriges ungdomar. Alla ser ut som brats även om de inte har mer pengar än en själv. Det var inte detta jag såg framför mig när jag drömde om skoluniformer och en återgång till mods-scenen. Varför blir det aldrig, aldrig som jag vill? Det är typiskt karma. Jag klagar över någonting och önskar mig något. Sen kommer sensmoralen in i lågbudget-filmen som är mitt liv och visar att det är lika jävligt hur det än ser ut. Skillnaden nu är bara att nu brölar grabbarna i WE-jeans istället för läderväst. Det låter likförbannat illa.

Kylan lamslår verkligen. Nu menar jag inte trafiksituationen eftersom jag inte berörs överhuvudtaget, utan snarare min egen vardag. Jag undrar hur jag gjorde förra året egentligen.
Röka måste jag verkligen ha gjort under fläkten men det har jag totalförbjudit då det tog 3 månader att få ut lukten.

Jag minns att jag frös riktigt ordentligt när jag väntade på vagnen från Linn vid SKF några gånger, men då var det ju..mars..måste det ha varit.
Den ”våren” var märklig. Jag var på väg att ta till den gamla Laakso texten ”this spring has been the weirdest one this far” men ångrade mig snabbt innan jag ens tänkt halva textraden.

Väder kan omöjligt mäta sig mot känslostormar.

 

Mitt tv-intresse har återkommit i högform och mina favoritprogram är just nu Oprah och Hem till Gården. Det är dessutom en av de få saker jag kan prata med mamma om när hon ringer. Hon har ju tittat på det längst av alla så henne kan man alltid fråga om det är något man inte helt håller reda på.

Malou är tillbaka med sitt ”efter 10” men jag raljerade tillräckligt om henne förra säsongen så det får vara nu. Om tv4 hade läst det där hade jag fått polisen på mig tror jag.

Hem till Gården är riktigt spännande, de får aldrig slut på drama utan att för den sakens skull gå till överdrift. Ida är märklig på så sätt. Ja, bland annat. Hon hatar filmer med troll och rymdstrider och annat som inte kan hända på riktigt. Men vad gäller tv-serier sitter hon bänkad framför Okända Hus och allt vad det heter.
Tre kronor var väl inte så fruktansvärt verklighetstroget.

Hem till Gården har två lerbefläckade stövlar stadigt satta i den engelska myllan.

 

Bilden: Jag med Robert Wells synth. Det är helt jävla sant.

Vaknar av att nyheterna tjatar om vädret. Denna gång är det sant, snö täcker min uteplats och när jag ska röka efter en torftig makrillfrukost så fryser jag sönder. Jag längtar aldrig efter vintern, aldrig. Men på sommaren är det svårt att tänka sig vad som är så farligt med lite kyla.

På samma sätt som jag på vintern inte fattar vad jag klagade på under sommaren. Det är inte en fråga om vart gräset är grönare, utan snarare att jag tycker att jag var en sån jäkla pussy förra årstiden; det är NU man ska klaga.

Rent konkret så kan man inte somna på sommaren och inte vakna på vintern. Värme håller en utanför sängen och kyla låser fast en.




"Diskursens Ordning" med Michel Foucault ska i alla fall tillbaks till biblioteket, den saken är klar. Så jag letar fram långkalsongerna, men inte förrän jag har grävt fram Hagnesta Hill. Jag lyssnar så sällan på Kent nuförtiden, men det är lite av en tradition när snön kommit och man inte riktigt är van.
Av andra vanor går jag in på folks internetprofiler och låter det hugga mig i magen.

I hem till gården tänder Daz på garaget när det älskande paret försöker kopulera. Go Daz.
Han gör det säkert inte för att slå ett slag mot kärleken, utan för att han har ett jäkla humör. Men jag väljer själv hur jag ser på hem till gården.