Dead Leaves and the Dirty Ground

Inte så lång promenad idag..men tillräckligt lång för att jag skulle komma hem helt orkeslös. Glodde på tv, lagade mat, glodde igenom folks bloggar och grämde mig över deras lycka på något sätt och tvättade kläder. Tonight is just like any other night. Jag har ingenting att se fram emot längre. Allt som har verkat som början på något nytt slutar ändå på samma sätt och jag slås av hur jag fortfarande kan vara förvånad. Arbetsförmedlingen ringer, räkningar läggs på räkningar och jag hinner aldrig ikapp någonting. I can feel the soil falling over my head. Ingenting är som det brukade..när jag på något sätt kände att jag hade koll. Hittar ett nytt klädesplagg som jag har på mig så många gånger att det känns som gammalt efter en vecka och helt plötsligt är allt bara blasé och jag blir så trött på mig själv varje morgon när jag klär mig bara för att försöka slita av det när jag lägger mig på kvällen. Skolångesten dyker ständigt upp..dagar bara flyger iväg men ingenting förändras. Jag bara somnar och vaknar med förhoppningen att något ska ske. Kläder är inget intresse utan bara en metafor för allting som jag får mina sorgliga fingrar på. Jag kastar mig över det som en idiot och sliter ut det.

Jag anordnar aldrig farväl bara för sakens skull. Ser nog ingen poäng i att träffa någon en sista gång egentligen. Jag vill bara att allt ska vara som vanligt. Umgås som vanligt.

När jag väl verkligen anstränger mig för att inte slita ut och skrämma iväg så blir det ändå samma resultat.

Jag kan inte sova och tittar igenom bilder från när jag inte var pinsam, dålig eller uttråkad. Det var precis under den här tiden på året. Märkligt hur hela ens självbild kan rasera så mycket bara på ett par år. Jag ser hemsk ut men samtidigt ser jag att jag inte kunde bry mig mindre. Jag är inte mycket äldre nu, men gammal nog för att inse att den känslan blir svår att återskapa, någonsin. Eller så är jag inte tillräckligt gammal för att inse att livet har mer att erbjuda. Jag kan i vilket fall se tillbaks och minnas det fina i alltihop och inte gå isär.

Allting känns bara så begränsat. Jag kan inte förklara det eftersom alla jag hört säga något liknande har haft situationer som kretsar kring att komma bort från alltihop och uppleva nya saker.

Bryta upp och komma igen.