Dead Leaves and the Dirty Ground

Igår hade jag huvudvärk hela tiden. Runt 14 åkte jag och hälsade på Kicki på hennes jobb, hon var snuvig och ganska utmattad efter en minisemester i London. Hon såg överhuvudtaget väldigt rar ut. Sen mötte jag Linda som jag gick i skolan med från ettan till nian i Värnamo och som nu bor i stan. Det känns fantastiskt att prata med någon som kände mig på den tiden och som upplevde samma saker. Som barn är man ju förvisso en zombie som bara gör saker som alla säger till en och man kan väl inte påstå att man känner någon överhuvudtaget när man är nio år gammal, men bådas selektiva minnesbilder kunde på något sätt komplettera en halv livstid. Nog för att jag har vänner som känner mig nu men det är ju ändå en lucka på 10 år som man inte kan prata med någon annan om. Vi diskuterade vår extremt religiösa lärarinna och hur vi blivit som vi är. Att man inte kan tänka sig någon från klassen som vuxna människor med relationer och hur märkligt det är att antagligen alla har gjort det. Vi kom överens om att alla som numer har barn har adopterat dem. Enda möjliga lösningen.

Sen var det dags att repa för första gången på flera veckor. Jag såg Johanna på väg till lokalen men jag hade ingen aning om att det var hon så när en främmande människa ler mot mig så mycket på gatan så antingen så var det någon som 1; tyckte jag var fin eller 2; skulle döda mig. I vilket fall som helst så betyder det ju att personen i fråga är en sociopat så jag log nervöst tillbaka. Sen ringde Ida och sa att det var Jo, så då blev jag lättad och glad.

Jag har en extremt taskig ekonomi och jag vill inget hellre än att köpa skivor. För en gångs skull finns det så många nya jag känner att jag måste ha i min ägo för att kunna växa lite i mitt musikaliska sinne. Gamla vänner som Placebo och Yeah yeah yeahs blandas med nya bekantskaper som Radio dept.

Kingshead spelade nya Placebolåtar när jag och Ida satt och diskuterade musik och de lät fantastiskt och bidrog till den lyckan jag kände när vi äntligen, verkligen kunde diskutera musik. Klyschorna flög som knott mellan oss men det var ändå fint och vi var tillräckligt fyllda med öl för att nästan bli tårögda när vi pratade om döda storheter.

Jag älskar när barer spelar bra musik. Det händer inte ofta men det kanske bidrar till lyckoruset när man funderar på att dra hem och de sätter på gold lion, trash eller parklife och man glömmer alla bekymmer. Man glömmer dessutom att man inte har några pengar och köper mer öl. Musikbranschen tar alla mina pengar på ett eller annat sätt.