Popscene? Allright
Jag försöker minnas vilka grupper jag gillade när. Jag kan lätt blanda ihop åren mellan 91-95. Min bror Tommy är 9 år äldre än mig och utbildade mig på sätt och vis. Han hade inga föreläsningar direkt, men frågade jag om saker så svarade han. Fast ibland ljög han, som den gången han sa att hover-boards (som syns i Tillbaka till framtiden 2) fanns i verkligheten under 80-talet men förbjöds för att dom var för farliga. Detta trodde jag på tills jag var 18 då jag helt plötsligt fick för mig att fråga om det och han skrattade.Men framförallt gjorde Tommy en stor skillnad i mitt musiktyckande genom ett kassettband. Jag har inte kvar det och jag minns inte riktigt alla låtar men jag vet att Suedes ’Trash’, Beastie Boys ’Sabotage’, Kents ’Kräm’, Oasis ’Wonderwall’ och framförallt Blurs ’Parklife’ och ’Country House’ fanns med. Innan detta hade lyssnade jag mest på Prodigy och innan dem så var det 2 Unlimited. Om jag tänker efter så var nog allt detta runt 1995. Jag är katastrofalt dålig på att räkna ut när jag gjorde vad i högstadiet. Samma tid fick jag kanske det mest värdefulla, ett kassett band som rymde i princip hela Parklife skivan på ena sidan och nästan hela The Great Escape på andra. Här började min livslånga kärlek till Blur. Det första bandet jag lärde mig alla medlemmarna på och efter att ha sett dem framföra ’The Universal’ live på en MTV-gala ville jag se ut som Damon Albarn till min mammas stora förtret. Min första CD fick jag av min brors vän som till min födelsedag gav mig ”The Universal” singeln med b-sidorna Ultranol och No Monsters In Me.
Men då gick jag väl i 8an. Blurs episka ’Parklife’ släpptes -94 och mindre episka ’The Great Escape’ 1995; samma år som Kent släppte sin debut. Kent är även en stor del av min introduktion till musik.
Vår familj flyttade till Eskilstuna när jag var runt 2 år gammal och flyttade därifrån när jag var 8, men min bror hann börja gymnasiet och blev bekant med vissa i dom kretsarna. Men av någon anledning så motsatte jag mig Kent utan att ha hört dom när jag gick i högstadiet, antagligen av ren tjurighet för att jag inte gillade svensk musik.
Men det förändrades snabbt när ’Verkligen’ kom och det blev den första skivan jag någonsin köpte. 1996 tog Tommy med mig på min första konsert och det var Kent på liseberg, då min bror vid den tiden bodde i Göteborg. I samma veva öppnades mitt tycke för Bob Hund efter ett kort missförstånd då jag trodde att dom var Jumper men efter att det klargjordes så älskade jag dom.
Men Kent var inte populära överhuvudtaget bland unga människor på den tiden. The Offspring, Green Day och bandet som jag senare skulle förstå faktiskt var bra; Rage Against The Machine var störst då antar jag. Hård musik överhuvudtaget är väldigt populärt i den åldern tror jag, det är någon form av avstamp in i pubertal åldern som inträffar där. Innan jag upptäckte Graham Coxons storhet var det Sami Sirviö som blev den som delvis fick mig att börja spela gitarr. Kents framförande av Depeche Modes ’Stripped’ i En kväll med Luuk fanns inspelat på en VHS kassett som min bror hade. Effekten var tvåfaldig; jag upptäckte Depeche Mode och jag blev besatt av de vinröda Gibson Les Paul gitarrerna som Harri Mänty och Sami spelade på. I nian började jag ta gitarrlektioner på en nylonsträngad aukustisk gitarr. Men det skulle dröja tills mitten av gymnasiet innan jag fick min elgitarr efter ett löfte av min mamma när hon hade 41 graders feber på en semester på Kanarieöarna som hon senare visade sig hålla. Det blev en Cort Les Paul som var den som liknade Gibson gitarren mest, ett köp som jag nu kanske på många sätt ångrar eftersom den är kass, men då var jag världens lyckligaste.
Kommentarer
Trackback
