Song for the sick
Men för att på nåt sätt återgå till min privata musikhistoria, här är skivorna som har påverkat mig mest och varför, utan någon som helst rangordning.
Placebo Without You I’m nothing
Pure Morning var videon som fick mig att öppna ögonen för Placebo. Videon visades på den fantastiska kanalen MTV2 som fanns på mina föräldrars kabel utbud ett kort tag i slutet av 90-talet. Inte helt svart-vit så vitt jag minns, men oerhört vacker. Brian som gick ned för väggen barfota fick mig att rysa av någon anledning och dagen efter köpte jag skivan. Every you every me får mig fortfarande att vilja smeta in ögonen med kajal och promenera runt som en gothfjortis. Rysligt bra låt. Titelspåret Without you I’m nothing och Brick shit house, med textraden don’t you wish you never met her fick ackompanjera mitt hjärtas 2 största sammanbrott. Självklart finns det svaga låtar på skivan och vissa nödrim, men det är ändå en fantastisk skiva. Som många andra skivor hade man velat gå in och flytta bort vissa spår och föra in andra från Black Market Music som har ett par bra låtar för att på så sätt göra en perfekt Placebo skiva. Men det är önsketänkande.
Blur Parklife
Kele från Bloc Party hade antagligen börjat skriva musik utan blur, men när hans syster spelade skivan för honom som yngre blev han såld. Jag likaså. Det är en perfekt popskiva, omslag och allt. Den kom väldigt snabbt efter Modern Life is Rubbish med den enkla anledningen att Blur var totalt panka. Till och med jag kan väl hålla med om att låtar som The debt collector (instrumental oompa-oompa låt) och Far Out (Alex sång om planeter och himlakroppar) nog kan förbises, om än motvilligt, men resten är helt klockrena. Gitarrerna är genomgående oefterhärmliga. Graham fyller varenda låt med fantastiska kompriff som låter så självklara och ändå så otroligt svåra. Ackordföljderna fylls i med slingor som absolut inte går att sluta skriva metervis med äckliga musikklyschor om. När röken väl har lagt sig kring hitsen; Girls&Boys, Parklife så återstår tidlösa musikstycken som Tracy Jacks, End of a Century, Bad Head, To the End och This is a low och studsvänliga Bank Holiday och Jubilee. Jubilee är nästan lite smiths-esque i sitt beskrivande av en 17 årig pojke som inte vet hur man klär sig coolt, inte vet hur man får tjejer och sitter hemma och spelar dataspel. Precis när den kolossala This is a low klingar ut och man tror att man ska hoppa från dovers klippor så kommer LOT 105 och påminner en om att allt inte ska tas på allvar. Texter har aldrig varit Damons starka sida och han har mer av en charmig dialekt än sångröst egentligen, men deras blandning av grandios musik och glädje var anledningen till att de inte bara vann slaget om britpop men även kriget.
Kent Verkligen
Även om jag i efterhand alltid föredrar debuten så var det Verkligen som fick mig att falla för Kent och den absolut första skivan jag någonsin köpte. Det var min första introduktion till melodiskt gitarrmangel som outro-koncept och den kärleken har hållit i sig. Halka är såklart undantaget till en annars fantastisk skiva, men jag minns bestämt och generat att jag gillade den när jag var 17 tillsammans med Kräm. Minst sagt underliga texter som de allra flesta nutida Kent fans som ringer in till Krister i p3 påstår ska kunna tolkas fritt och därför är så underbara. Jag vet själv inte alls vad jag tycker. Det här är nog en av de enda kentskivorna där texten kommer sekundärt på många av låtarna. Med undantag för Indianer och Vi kan väl vänta tills imorgon. Det storartade med skivan är den sistnämnda och en timme en minut så här i efterhand. 1996 var allting stort.
Broder Daniel Forever
Jag hatade fucking åmåls framgång. Inte på grund av filmen i sig, eftersom jag ännu inte har sett den i sin helhet, men på grund av att alla skulle tycka om den och på grund av skaparen. Men Broder Daniel fick sitt stora genombrott och på grund av detta spelades Whirlwind en gång när jag lyssnade på p3 i min bil på väg över en järnvägsövergång i Värnamo. Jag älskade gitarrerna, hatade sången. Detta skulle komma att ändras snart och nu 6 år efteråt anser jag fortfarande att Forever är en av de mest fantastiska skivorna jag äger. I’ll be gone, Dark heart, Whirlwind, Love doesn’t last och No time for us är fullständigt makalösa. Jag vet ungefär ingenting om musikproduktion och mixning, men något har dom åstadkommit med dessa låtar som låter fantastiskt. Jag orkar knappt med mig själv när jag ska prata gitarrslingor men hur allt flätas samman är sanslöst. Texterna är precis vad man vill sitta på ett golv och mumla när folk överger en. 10 perfekta låtar från Broder Daniels bästa tid. Whirlwind är perfekt från början till slut. Så är det bara.
Sex Pistols Never mind the bollocks
Jag skiter fullkomligt i the ramones; jävla shoegazerock. Never mind the bollocks startade det som kallas för punk. Om dom var skapade av Malcom eller huruvida Sid var fake spelar ingen roll, allt som kom efteråt var efterhärmat. Sex Pistols hade slitna skinnjackor för det var det enda som de hade råd med. Skitit hår var resultatet av att inte ha någonstans att bo. Många talar om att de inte ens kunde spela sina instrument, men det är skitsnack. John tog för sjutton sånglektioner. Dock vill jag ha mer information om hur skivan spelades in för Sid kunde bevisligen inte spela bas för fem öre och så vitt jag vet så var Glenn sparkad när skivan spelades in. Jag har svårt att tro att Sid satt och nötte basgångarna tills dom satt. Men förutom submission så är det en helgjuten skiva enligt mig. Fantastisk punkrock, makalösa gitarrer och sången..åh..sången.
Graham Coxon Kiss of Morning
Grays fjärde soloalbum blev till under slutet av hans medverkande i Blur. Bandet och framförallt skivbolaget hade antagligen till sist tröttnat på Grahams svåra förhållningssätt till musiken och när Alex, Dave och Damon åkte till Marrakech utan honom och skivbolaget var de som sa åt honom att han inte var önskvärd så var det kapitlet i pophistorien över.
Grahams solokarriär hade upp tills nu varit en hobby som resulterat i skivorna sky is too high, the golden d och crow sit on blood tree som alla tre skiljer sig något och har sina stora stunder. Kiss of morning är dock hans mest helgjutna skiva, med undantag för do what you’re told to. Ömsom depressiva ömsom hoppfulla folkrock låtar som antagligen skulle sågas av typiska singer/songwriter lyssnare. Men för mig är det en av mina absolut favoritskivor och självfallet är det hack i it aint no lie på grund av envisa transporter av skivan och sönderlyssning. Jag måste köpa en till.
Kommentarer
Postat av: vera
nödrim är det bästa.
Postat av: mattias
blurskivan är fin.
Trackback
