Dead Leaves and the Dirty Ground

Sammanhang och utseende är väldigt viktigt för att kunna uppskatta och uppfatta musik. Det är till exempel svårt att höra ett skitband som Morningwood (se bilden) utan att tänka på att gitarristen försöker se ut som en hårdrockare och resten av bandet vill vara Yeah Yeah Yeahs eller the Gossip. Nu gillar jag kanske inte the Gossip så jättemycket. Men man känner iallafall igen talang och då gör det ingenting om Beth Ditto är jättetjock.
I Morningwoods fall så gör deras utseende en massa för det är ändå bara YYY, fast med Dregen gitarrer och allt är fult. Sammanhang är inte allt, men mycket.

Å andra sidan kan sammahang vara en ursäkt. Folk säger att progg är bra för att det fångar zeitgeisten och att sammanhanget var själva årtiondet det utspelade sig i. Där struntar jag i sammanhang och bedömer det istället för vad det är - meningslöst.
När jag föll för Sex Pistols var det långt efter att deras budskap var aktuellt, jag föll ändå för musiken eftersom den fortfarande är Bra.



Men överhuvudtaget är utseende viktigt. Därmed inte sagt att det ska vara ett utseende som överenstämmer med rådande skönhetsideal. Men utseende och sättet ett band för sig och beter sig är enormt viktigt för mig. Det räcker oftast inte med en intervju men efter en enstaka låt på Letterman brukar man kunna dra en slutsats.
Morningwood gav mig denna slutsats. Jag brukar inte reagera när band som Yellowcard spelar på Letterman. Jag sitter inte och tänker "herreguuuud vad dåliga" för jag vet precis vilket sammanhang de tillhör - en viss sorts teen-kultur i USA som inte berör mig alls så länge jag låter bli att se nästa American Pie film.
Men morningwood försöker krypa in i min musikvärld och då reagerar jag. Försvinn Morningwood! Fy!