Dead Leaves and the Dirty Ground

Jag mådde uppriktigt bra igår, trots stress. Jobb på svingeln mellan 8-11:30 där jag till och med fick sitta och plugga lite, sen sushi lunch och bort till arbetsförmedlingen på hisingen.

Hälsar och sätter mig på ett ledigt kontor med mobilen som stereo, sörplar kaffe och kollar igenom listor på datorn. Sen dags att sluta vid 16, åker hem och hinner kolla på ett avsnitt av våra värsta år innan jag måste laga mat och packa ihop gitarr, sladdar och pedaler och iväg till rep.

Men först träffa Annelie en sväng, blir lycklig och pigg. Repar till 21:30, sen bort till Ida där jag ger henne en kram och säger att jag för en gångs skull känner mig riktigt lycklig.Hon undrar varför. Jag tänker efter. Det går över.

Annars är hon bra. I måndags konstaterade hon på vagnen hem att ”jaha, du jobbar, sen öl, sen radiointervju med mer öl, repning och sen får du med dig en brud hem” och vi kom nog fram till att jag hade mitt på det torra.

Nu sitter jag och latar mig lite. Det får jag. Hittar en för mig ny krönikör på aftonbladet som jag fattar tycke för. Jag avskyr egentligen alla krönikörer i det tysta. Jag är inte en av de som gastar om hur ”jäävla pretto” den och den skribenten är och anser mig själv mycket mer värdig att ta deras jobb. Jag bryr mig inte så mycket på så sätt att jag inte ens läser dem. Men den här var helt ok. Lite rockykänsla i hans livsöden. 

Nu visade jag den fina kvinnan som handleder mig i kontoret bredvid SRs webbradio. Hon ville ha lite musik. Det blev SR X och hon blev glad att det var Bowie och sen Pretenders. Hon är så rar. 

Ett problem med min vardag är att jag inte kan fika längre. Kaffe överdoserar jag på jobbet och blir en skakig liten Jarvis runt 16. Då behövs det två glas vatten och en öl för att balansera det. Men jag har fina vänner som inte märkbart höjer på ögonbrynen om de själva vill ha kaffe och jag dricker lite.