There must be more to life
U2s ”one” vann någon form av tävling för ett par månader sen där folk kunde rösta på bästa text eller textrad (minns inte helt) genom tiderna i en låt. Smiths ”How soon is now” kom på en tredje plats har jag för mig. I alla fall kan jag uppskatta ”one” som låt, den är väldigt fin och stark och allt sånt men hur jäkla bra är texten egentligen?
Detta har, enligt mig, att göra med U2s fans. Jag ser framför mig en hög med gubbar som kan texten utantill och vid ensamma stunder med en whiskey framför sig skanderar ut den till den omedelbara omgivningen. Jag vet nämligen ur egen erfarenhet hur det fungerar i och med min undying devotion till Blur. Storartade popsymfonier behöver inte, och har sällan, bra texter när man tänker efter.
Som yngre tänkte jag nog mer på det än vad jag gör nu. Det var i den fasen då man som 17 åring kunde flytande engelska och började förstå vad de egentligen sjöng istället för det man fått för sig. Blur har ett par riktigt formidabla ballader och symfonier. Bland de bästa och största finns ”The Universal” från The Great Escape (95) och ”This is a Low” från Parklife (94). Båda har storslagna refränger som fortfarande kan få en att stirra rakt ut i tomma intet och slå ut med armarna som en fullkomlig idiot.
Men texterna är ju inte de mest begåvade. Särskilt ”This is a low” känns som att man slösar bort en komposition i världsklass med dåliga texter. Ändå vet jag hur mycket Damon slet med dem och bara ur en slump kunde skriva dem över jullovet efter sin bråckoperation med hjälp av en present från Alex som var en näsduk med en karta över Storbritanniens kustlinjer.
And into the sea, go pretty England and me
Around the bay of Biscay and back for tea
Hit traffic on the dogger bank
In the Thames to find a taxi rank
Sail on by with the tide and go to sleep
And the radio says
This is a low
But It won’t hurt you
When you are alone it will be there with you
Finding ways to stay solo
On the tyne, forth and Cromarty
There’s a low in the high forties
And Saturdays locked away on the pier
Not fast enough dear
On the malin head, blackpool locks blue and red
And the queen, she’s gone round the bend
Jumped of lands end.
Som sagt är det ingenting man direkt skulle använda för att få icke-blur-fantaster att upptäcka det stora.
Så då ”The Universal” som är en komplett orgie i vackra stråkar som var en av de stora faktorerna bakom mitt knäfall framför Blur i mitten av 90-talet.
Till skillnad från ”this is a low” så beskriver den ändå en viss sorts vardagsångest som man gärna vill ha i dylika låtar.
”This is the next century
The universal is free
You can find it anywhere
Yes, the future has been sold
Every night we are gone
And to karaoke songs
We like to sing along
Although the words are wrong
It really, really, really could happen
When the days seem to fall straight through you
Just let them go
No one here is alone
Satellites in every home
The universal is here
Here for everyone
Every paper that you read
Says tomorrow is your lucky day
Well, here’s your lucky day”
Det man egentligen mest bär med sig är kanske raden “just let them go”.
Men poängen är alltså den att riktigt bra popsymfonier måste ha bra texter, men har det väldigt sällan. Sen är det kanske en åsiktsfråga om vad som är bra texter. Vissa kanske tycker att ”bitter sweet symphony” eller ”champagne supernova” har briljanta texter.
But then again, there’s no helping some people.i dag på jobbet tittade jag på bachelorettefinalen på lunchrasten och lipade mig igenom hela frieriet. There is no helping some people. jag är körd.
Amen brother! Bra skrivet!
