Dead Leaves and the Dirty Ground

Jaha. Vad ska man säga. Fotboll. Jävla sport. Jag drog omedelbart ut hemtelefonen och satte mobilen på ljudlös.

Om jag då ska ägna en sista tanke åt det här världsmästerskapet för att sedan inte nämna det alls;
Frankrike, Italien, Tyskland och Portugal alltså. Så vitt jag har förstått det så möter väl Tyskland Italien. Eftersom jag inte längre har några förhoppningar så tycker jag att Italien ska vinna så att Alle blir glad och det kan de förtjäna efter så många år av tragik. Frankrike och Italien i final alltså. Sen vinner Italien efter en dramatisk match där de spelat med 10 man efter att Gattuso visats ut i 33:e minuten.

I övrigt måste det snart hända något i mitt liv. Det känns som om allting bara är en halvmesyr. Jag blir helt orkeslös av en praktiktjänst som förvisso blir en jättebra sak att ha på sin meritförteckning, men det är ju egentligen befängt att man ska låta all sin vakna tid upptas av något som ger lika stor ekonomisk tillväxt som när jag varvade GTA: San Andreas.
Sen känner jag mig tidvis väldigt kärlekskrank. Något som är direkt pinsamt att ens skriva om, så jag borde låta bli. Dessutom inser jag ju att det knappast kan vara något så banalt och falskt som kärlek som fattas mig. Att det skulle vara det som gör att mitt liv känns tomt kan ju med nyktra ögon ses som befängt.

Befängt. Vem säger så egentligen. För två veckor sedan använde jag uttrycket "skärmytsling".
Vem är jag egentligen.

Och för att på något sätt fånga i skrift hur intensivt jag hatar vissa människor; fan vad jag hatar grabbar som skaffar tatueringar och är nöjda med det och dessutom har tillgång till internet. Det slutar alltid med att de skriver i sin dagbok att de "gaddat sig och det är jävligt nice". Jag hatar dem. Så mycket.