Dead Leaves and the Dirty Ground

Åh. Min c-uppsats. Katastrof. Jag måste försöka tänka mer som pappa när det gäller sådana här saker. Jag måste dela upp problemen. Jag kan inte sitta och tänka att ”nu ska jag skriva 15 sidor om definitionen om terrorism” för då får jag dels panik över sidantalet och sedan får jag lightångest över att jag inte fattar vad jag själv menar med ämnet.

Dela upp problemet. That’s the key. Först och främst måste jag skaffa en ny handledare. Jag hade en handledare förra året, som bodde i Uppsala. Men eftersom jag aldrig blev klar och bara ljög för honom som jag ljuger för alla andra så känns det pinsamt att säga ”nu jävlar ska jag bli klar med det här. Den här gången menar jag det.” För jag har menat det Så många gånger innan. Nej, jag måste börja på ny kula. Ny handledare, nya fräscha idéer.

Funkar det så? Nej. Så börjar det Alltid. Man får en inspirationskick och känner sig så jävla kreativ, sen efter 5 minuter när jag slutat peppa mig själv och istället ska börja skriva så börjar jag gråta. Börjar jag skriva någonstans så slår tanken mig att det inte spelar någon roll eftersom det inte finns någon frågeställning. Sen blir jag förbannad och förtvivlad. Tar en cigg. Läser lite i litteratur. Börjar stirra rätt in i kaklet och funderar på att dricka vin.

Saken är den att jag inte studerat organiserat på så länge. Min hjärna fungerar inte på det sättet längre. Jag är bara inne på hur det ska gå för Grahams nya, om jag inte ska lära mig spela en ny låt, om jag inte ska träffa någon jag tycker om. Min vardag alltså.

Att tänka som min pappa går ut på att se studerandet som ett jobb, och det andra som fritid. Men jag är så långt borta från den världen i mitt huvud.

Jag gick förbi där min skola brukade ligga på brogatan innan dom flyttade den och blev nästan tårögd. Hur mycket jag än misstrodde alla i klassen och hur mycket jag hatade att behöva gå upp klockan 7 på morgonen för att hinna dit vid 9:15 så att min mage pajar på grund av att jag inte kan äta eller ens ta upp näring i min kropp innan 11-12 tiden. Hur mycket jag än satt och stirrade på 15 olika kartor om hur Israels gränser ändrats de senaste 10 åren så fick jag en känsla av längtan. Jag hade ändå en bra känsla i magen även om den var paj när det fortfarande var varmt och man köpte kaffe på pressbyrån på järntorget och promenerade bort till skolan och se fåniga utbytesstudenter utanför som inte kan engelska men ändå får bättre betyg.

Åh, apati.