Dead Leaves and the Dirty Ground

På samma sätt som pensionsreklamer vill på något sorgligt sätt visa att man inte slutar leva när man är 70 så tänker jag att bara för att man är i 20-års åldern så måste man inte göra Allt. Eller jag försöker i alla fall berättiga mitt liv på något sätt. Jag har tänkt många gånger att när Ida kom in i mitt liv så var jag i åldern då jag borde ha hittat mig själv och i likhet med de i min ålder borde ha stuckit ut i världen. Men jag var ganska..kanske inte tillfreds med min situation men jag kände inte samma längtan som ”alla andra” hade. Ida är 4 år yngre och har sedan dess velat fly från allt. Redan då, när hon gick i gymnasiet så var hon en av dom som kände att dom måste bort från fuckingjävlakukåmål, bildligt talat eftersom vi bodde i värnamo. Jag klandrar henne inte nu, men just då så ville jag väl hellre finna lyckan inne i mig själv snarare än att fly iväg. Det gjorde jag aldrig, men med henne som vän så började jag väl hitta lyckan med andra. Jag fick mina första riktiga vänner genom hennes vänner. En del av dom i alla fall. Dom vettiga, som inte bara är egosäckar fyllda av en massa peppig jävla luft.

Jag satt precis och började minnas lite på min altan. Ida älskar minnen, och jag har alltid tänkt att det är för att hon har så mycket mer att minnas. Åren fram tills jag blev 20 är bara en tom dimma. Ingenting hände. Men det jag mindes när jag kände en kylig morgonluft och såg lite solstrålar var vad jag gjort innan vid den tiden.

Det första som slog mig när jag satt där och rökte var när jag bodde i halmstad och satt utanför på trappan till där jag bodde i en villa med 2 främlingar med värdparet på övervåningen för 3000 kronor i månaden, kontant. Jag hade aldrig några pengar, och de pengar jag hade köpte jag ensidig mat och bailey’s för. Jag satt där på trappan på morgonen och stirrade ner i marken eller i några dåligt kopierade papper från skolan och väntade på att promenera bort till högskolan. Halva tiden där var jag gråtfärdig och halva var jag bara apatisk, med korta inslag av lycka.

Andra morgnar har jag klivit in i en nissan terrano på väg till ett jobb där jag monterade hörselskydd, eller var på väg från ett nattskift på McDonald’s i en Ford Mondeo med Radiohead i cd-spelaren, andra har jag klivit ut ur ett tält med en uppgiven tanke i huvudet och ett automatvapen i handen, andra har jag suttit och väntat på tunnelbanan för att åka igenom ett nästan folktomt London för att sälja kaffe. Tanken slog mig att jag kanske har levt ett litet liv hittills ändå, även fast jag vet att det inte är sant. Folk drar upp sina liv med rötterna och startar på nytt, oftare än man tror. Till sist börjar folk tro att man lever en viss vardag för att man inte vågar någonting annat. Folk pratar så mycket om att de vill resa så man tror att det är en norm. Jag hatar att resa.

Men jag har ju light-ångest över det faktum att jag snart är 25 och inte upplevt någonting. Men det har ingenting med att resa att göra. Jag träffar så många som kan allt om böcker eller som kan allt om livet, vare sig det är uteliv eller kärleksliv. Jag känner att jag inte kan mer än det absolut fundamentala om något av dom.

Samhället förväntar sig inte bara att man ska spela tennis när man är 70 och vara lycklig som fan, dom förväntar sig dessutom att man vid 25 ska vara färdigstuderad upp till magisternivå och dessutom ha arbetslivserfarenhet. Man ska ha lekt av sig dessutom; man ska ha spelat i 5 olika band varav det sista gav ut en singel men man växte ifrån varandra, man ska ha bott i Paris, London eller Dublin i 7 månader minst, man ska ha haft 8 flickvänner eller pojkvänner varav 3 var ganska seriösa och man är sambo med den sista. Man har middagar där man uppför sig med sina bordskamrater och lär känna folk och frågar vad dom arbetar med, man kan fortfarande höja på ögonbrynen när vänner i ens egen ålder skaffar barn men man inser inte det fåniga i att man spelar kubb i Tom och Lillians trädgård till Bo Kaspers bästa.

Jävla ålder.