Dead Leaves and the Dirty Ground

Jag kan lätt irritera mig på amerikansk tv ibland. Dels över deras konstanta ”praise the lord”, inte för att jag anser att religionen är ett opiat men för att det känns som om folk i USA de senaste 10 åren inte längre kan anse att deras bedrifter är grundade på deras egna förmågor utan på grund av en högre makt som gett dom första platsen i ett 100-meters lopp eller en grammy för bästa komposition. Att Gud är en osynlig kraft som ger vissa styrka får stå för dom och i sann imperialistisk anda så anser jag antagligen att det är bra att den lilla människan har något att tro på när allting är så förjävligt överallt. Men en sak som väldigt underligt bortsett från religion är kulturer.

I till exempel Top Model ser man allt som oftast ”strong black women” som hela tiden utgår från sin ’ras’; förutom att de inte kan skilja mellan Diva och Bitch. I diskussioner med amerikaner har jag fullständigt klart för mig att jag aldrig kan förstå hur det är att vara ’african american’, något som skiljer sig från att vara färgad i många andra länder. Så jag tänker inte säga att jag avskyr fenomenet, men det fascinerar mig att man i en personlig intervju kan sitta och säga saker som ”I’m proud of my persian heritage”. Men det kanske framförallt blir fel i min mentala översättning av ”proud” och ”heritage”. Att i en presentation av sig själv behöva nämna en stolthet över ett arv som hon inte har någon kontakt med överhuvudtaget. Jag tvivlar på att en modellkandidat har något att hämta ur den persiska historien. Och eftersom jag står utanför den amerikanska kulturen så ser jag inte traditionell ”African-American History” såsom Martin Luther King Jr. som något som har med Afrika att göra utan är renodlad amerikansk historia. Han har enligt mig format det amerikanska samhället i stort och inte enbart de svartas situation. Men allting är så öppet och komplicerat egentligen, det är så många infallsvinklar att det är svårt att ha en solid åsikt om något utan att någon kan komma med 3 andra argument som är lika vettiga. Till exempel vad gäller hiphop kultur med nedsättande rasistiska ord och om dessa ska användas överhuvudtaget eller om det är något som ska reclaimas och isåfall vilka som får uttala ordet.
Vissa artister, till exempel Ludacris, anser att det till och med är skillnad om man avslutar ordet med ”a” eller ”er”. Som om någon skulle bli gladare av att höra det ena eller det andra.

Men sanningen är att jag är dödstrött på att folk identifierar sig efter en kultur eller en ’ras’, och om jag tänker efter just nu så struntar jag i politiskt korrekta argument som att det skapar gemenskap i grupper. Enligt min naiva mening så skapar gruppgemenskap gränser.