Dead Leaves and the Dirty Ground

Med tanke på att allt vad 20-30 års kultur heter inte längre finns rent musikmässigt så var Rockbjörnsgalan väldigt bra framförd. Dock beror det på ett enda faktum och det är programledarna Filip och Fredrik (det är knappt att jag tyr att ens skriva ner den namnkombinationen eftersom det är så otroligt folkligt att det känns som att skriva hejbaberiba, men jag gör det ändå). Artistframträdanden som Darin, Lambretta-sångerskan och Melody Club,är direkt obehagliga. Däremot är det kul att det är live så man kan se Gustav i Mando Diao slå av en sträng så fort han börjar spela och att In Flames ser panikslagna ut över dåligt ljud och arena-spelnings-vibbarna.

Dessutom är det en årskull från ett högstadie som utgör publiken. Detta innebär att de inte fattar något som sägs utom när någon nämner en idoldeltagare varpå de på Pavlov-manér kissar ner sig.
Om jag säger att mina rockbjörnsröster gick till (om jag minns rätt) Iron Maiden, Anna Ternheim och In Flames så förstår man att utbudet över musikåret som gått var begränsat.
Å andra sidan har jag aldrig koll på musikår eftersom varje gång det är prisceremonier på G så skriker jag alltid att Fever To Tell måste vinna årets skiva tills någon klappar till mig.

Men programledarna räddar hela begreppet ”gala” genom att konstant få in verbala attacker mot Peter Swartling oavsett vad de pratar om. Dessutom kan de fråga Miskovsky om vad som är roligast respektive tråkigast med Jocke Berg när hon tar emot sitt eget pris. Alla som tar emot priser måste säga ”I’m bringing sexy back”.

Politisk korrekthet är det som sabbar ungdomskulturen. Eller förlåt, politisk korrekthet och ungdomar är det som sabbar ungdomskulturen.