Dead Leaves and the Dirty Ground

Jag skäms ibland när jag sitter på spårvagnen och lyssnar på gammal musik via min mobil anno 2004.
Men man repar sig ganska snabbt när man hamnar jämte en 20-någonting-tjej som sitter med sin superflashiga i-pod och lyssnar på summer of ’69 på högsta volym.

Ett fenomen kan definiera Göteborg och det är inte bara obarmhärtigt ösregn utan även de vindar som helt smular sönder varje försök att ta med sig ett paraply.

Som norrman har jag konfliktlösning i blodet vilket kan behövas när det regnar. Varenda människa blir till territoriella djur när regnet öser ner på dem och en vanligtvis odramatisk spårvagns-påklivning blir till de första 17 minuterna ur Rädda menige ryan. Ja, omaha-beach scenen i alla fall, inte gubben vid kyrkogården.
Jag försöker så gott jag kan få en sittplats utan att bli nedtrampad vilket blir till en nätt liten ballett. Men ingenting får folk att tappa empati som ösregn.

Jag ska undersöka om det inte är så att de allra flesta internationella konflikter började med en mindre dispyt om ett paraply.