Dead Leaves and the Dirty Ground

Så har då äntligen rislampan jag fick av mamma fått en plats i min lägenhet. Det fick bli hallen som välsignades med lite mer romantisk ambience.

Trasmattan gör ju sitt också, som ni kanske ser.

Jag brukar inte bilddokumentera mina dagar, men eftersom jag var flitig igår så får detta vara lite av ett undantag. Jag satt faktiskt och pluggade hela dagen fram tills 18.

Jag lyckades till och med sitta och skriva samtidigt som jag tittade på tv. Vuxet värre.







Sen lagade jag mat och beundrade den oerhört fina porslinshunden jag fick av Ida häromdagen. Sen blev jag livrädd för densamma när jag vid ett ofokuserat ögonblick skvatt till för det satt ett djur på mitt köksbord.

När Ida sa att de satt vid Kellys så tänkte jag att det vore oerhört trevligt att umgås men jag hade inga pengar. Detta löste sig dock efter en timme så då sprang jag ner i ösregn för att överraska dem med min fantastiska närvaro.

Väl på spårvagnen får jag höra att de ska till Bög för att de har träffat två stycken till som gillar Billie the vision. Jag trodde innan att de skämtade, eftersom sannolikheten är så oerhört minimal att det omöjligen kan vara allvarligt menat. Det var det dock. Så jag satt där på spårvagnen och fick en onödig och omotiverad känsla av uppgivenhet och ensamhet och undrade hur jag nu skulle göra. Kevin var hemma hos sig igen (folk har anammat min teori om att börja dricka på eftermiddagen alldeles för väl) och Petra skulle klippa sin vän. Jag tänker att jag får ta tag i mig själv och kanske ha lite trevligt med främlingar, hur illa kan det vara.

Mitt självupp-peppande försvann dock snart när jag fick stå och vänta på dem utanför bögens lägenhet i 5 minuter (oerhört länge för mitt dåvarande humör) och det blev inte bättre när jag hörde en massa tjoande och glatt prat. Det var jag Verkligen inte upplagd för än, i all min nykterhet. Dessutom är glada sällskap enormt känsliga för om det finns någon i gruppen som inte alls är lika tjoho-ig. Denna sociologiska press gjorde mig ännu mer introvert och disträ. Sedan hjälpte det inte alls att en av främlingarna tog en gitarr och började sjunga och spela. Bara den ena av dem dock, den andra var ok men allt var för mycket för mig för att vara trevlig. Runt tiden då gitarren kom fram tänkte jag att det är bäst att jag håller käft innan jag börjar säga något om nothing else matters.

Hålla käft kunde jag dock inte och när jag hade gått igenom Billie the vision utan att säga ett pip så var jag tydligen tvungen att säga något otrevligt om Magic Numbers. Ida blev mycket upprörd men jag kände mig så totalt borta att jag inte visste vad jag skulle göra alls. Vi talade dock ut om det här (gick ut på att snacka skit om andra människor och röka) och sen gick jag till Lokal som det heter och drack öl med Petra och hennes vänner, bland annat Stifler från American Pie, som synes på bilden. (han var alldeles förträffligt trevlig, det är ingen diss)

Dagens bonusbild är halvt önskad av Alle som ville se min espressomaskin. Tusen tack återigen för podsen. kram.