Dead Leaves and the Dirty Ground

Det blåser i skogen utanför, dock inte speciellt mycket. Men vad jag har hört så är många strömlösa och det är trafikproblem så för en gångs skull var stormvarningarna tydligen berättigade.

Den förra som inträffade runt december var fantastiskt rolig. ”Det värsta sedan Gudrun” sades det, men ingenting hade hänt sedan Gudrun så det kanske inte var ett felaktigt uttalande när stormen visade sig vara en regnskur.

Saken är den att decemberstormen hypades bortom sina proportioner. Vilket får mig att komma till Let’s Dance. Detta program har varit ett gissel för mig, inte sedan starten utan snarare cirka 4 program in i förra säsongen. Jag såg första avsnittet hos Camilla och tänkte att det är väl lagom fånigt och typiskt av tv4. När sedan kvällstidningarna adopterade serien så blev det helt plötsligt en succé.
Det är här problemet ligger.

Jag är väldigt säker på att folk inte hade brytt sig lika mycket om inte kvällstidningarna övertygat dem om att de ska bry sig. Ett bra exempel i tv-historien är Robinson, även om skillnaden ligger i att det var bra tv-underhållning de 2-3 första säsongerna. Kvällstidningarna rasade över mobbingen och det tragiska faktum att en man som deltog tog livet av sig en tid efter inspelning. Detta resulterade i att läsarna ”rasade”.

När tidningarna efter ett tag kände vindarna vända (möjligtvis efter en viss omredigering av SVT) så vände även artiklarnas natur. Det handlade helt plötsligt om ”vem är din favorit” och Robinson-förnamn blev ett koncept. Även om folk tittade innan så skapade kvällstidningarna själva hypen och det blev helt plötsligt Hyland-folkligt. Nu för tiden verkar det som om en tidning väljer ett program att hypa innan det ens har haft premiär.

Let’s Dance blev ett totalt oförtjänt fenomen bara på grund av helt intetsägande artiklar om Anna Book och Peppe Eng. Anna Book fick till och med för sig att hon hade skapat en comeback genom sitt framträdande och kände sig av någon anledning älskad och folklig så till den grad att hon släppte ett album direkt efter medverkandet som hon döpte till ”Let’s Dance”.

Nu tror tv4 att de skapat tv-historia och kan därmed skylta om premiären runt hela stan. Patrick Ekwall gick från sportjournalist till Let’s Dance-stjärna en vecka innan premiären, löpsedelmässigt. Nu tvingas jag se på löpsedlar i flera veckor om ”stjärnors” problem, missbruk, skilsmässor, tragiska uppväxter och knäskador som endast skrivs om för att skapa ett behov bland folket. Till skillnad från andra skvallertidningar som tidigare bara gett efter för behovet av kändisskvaller så skapar kvällstidningarna numer ett intresse innan det ens finns.