Super Frankie Lampard
Jag har muskelryckningar i näsan, hur kul som helst. Något ännu roligare är att jag satt på bookmaker och hade the time of my life när Chelsea storspöade mancfånarna Manchester United med 3-0, vilket innebär att de för andra året i rad är ligamästare. Den lilla euforin jag hade börjar lägga sig nu och jag återgår till mitt normala sinnestillstånd. Det vore nog annorlunda om någon annan i stan brydde sig lika mycket. Så är det när det enda i sportsammanhang man bryr sig om ligger med ett hav emellan. Men snart är det VM och då kommer jag antagligen bli mordhotad när jag jublar då England slår Sverige. Får se om Rooney inte blev alltför skadad när han mållös bars iväg i bår då Chelsea ägde Man U.Nu ska jag bara ta det lugnt hemma. Chevy Chase film klockan 19 och får se om jag orkar mig iväg till Stefan senare. Han har pratat om sin fest i en månad så det känns nästan som en nyårsgrej, då blir jag väldigt avtänd. Men vi får se.
It takes guts to be gentle and kind
Mötte Annelie och hennes vän Fia i brunnsparken och gick bort till lagerhaus. Såg kravallpoliser och grönvita supporters men med min brist på intresse för svensk fotboll antog jag att det var Västra Frölunda (div1 eller något) supporters. Kom senare på att det var hammarbyare.Lagerhaus erbjöd ingenting förutom 150-kronors krokar så vi åkte till stefan.
Sen fick jag promenera snabbt genom vasa och haga för att hinna till hagabion där Linn väntade med lasagne. Det var som en dejt utan romantik; middag, promenad och bio och hon bjöd på allt. Ja, även om biobiljetten var gratis, men jag ser det ändå som att bjuda eftersom en biobiljett också har ett värde, likväl som valuta. Men skitsamma, vi såg brokeback mountain och den var oerhört fin. Jag blev förbannad över uppmärksamheten den fått enbart på grund av de homosexuella inslagen. Jag orkar inte vara politisk, men när dagen kommer när huvuddelen av media och populationen beskriver en sådan film som en storslagen kärlekshistoria istället för en homo-film så blir jag glad(are).
En fin replik var när Heath Ledger träffar sin flickvän efter en tids frånvaro och hon undrar vart han tagit vägen och han säger hejdå med orden "I was probably never any fun anyway" och hon fäller en tår och säger "girls don't fall in love with Fun" och stormar ut. Väldigt fint.
nu sitter ayesha och dricker champagne i nyhetsmorgon. med lousise boije af gennäs eller vad hon heter. Försöker de blanda klasser eller vad är det frågan om?
jag antog att malou skulle hitta sin egen stil inom några veckor. Men nej. Malou funkar inte överhuvudtaget. Hon låter som en tant som är helt bortkopplad från vad som hänt de senaste 5 åren men som inte tänker erkänna det. Hon försöker vara lite öppen om sex men kan inte. Hon verkar direkt omänsklig. I en debatt om botox och magsäcksoperationer så säger hon "men om jag frågar er så här, tycker ni att man kan ha tandställning?".
alltså hon är som personen man inte känner så jätteväl som hela tiden sticker in saker i diskussioner som är löst baserade på det man pratar om men som ändå inte har något med det att göra. Det är inte tillräckligt unikt för att starta en ny diskussion men det har inte heller något sammanhang som för det första vidare. Allt bara stannar upp så fort hon öppnar munnen.
Det värsta var nog när hon tog in en av de sexinspektörer som ska ha sveriges variant av det brittiska programmet i höst och säger att "trevligt att ha dig här, först och främst vill jag bara säga att tv4 i år har startat en kampanj mot övergrepp mot barn gå in på tv4.se för mer information men visst är det märkligt att sex kan vara något så hemskt men också så fint? men nu ska vi prata om det himmelska"
Jag vill ha Lasse Bengtsson.
I don’t stalk, I lurk
Igår hade jag huvudvärk hela tiden. Runt 14 åkte jag och hälsade på Kicki på hennes jobb, hon var snuvig och ganska utmattad efter en minisemester i London. Hon såg överhuvudtaget väldigt rar ut. Sen mötte jag Linda som jag gick i skolan med från ettan till nian i Värnamo och som nu bor i stan. Det känns fantastiskt att prata med någon som kände mig på den tiden och som upplevde samma saker. Som barn är man ju förvisso en zombie som bara gör saker som alla säger till en och man kan väl inte påstå att man känner någon överhuvudtaget när man är nio år gammal, men bådas selektiva minnesbilder kunde på något sätt komplettera en halv livstid. Nog för att jag har vänner som känner mig nu men det är ju ändå en lucka på 10 år som man inte kan prata med någon annan om. Vi diskuterade vår extremt religiösa lärarinna och hur vi blivit som vi är. Att man inte kan tänka sig någon från klassen som vuxna människor med relationer och hur märkligt det är att antagligen alla har gjort det. Vi kom överens om att alla som numer har barn har adopterat dem. Enda möjliga lösningen.Sen var det dags att repa för första gången på flera veckor. Jag såg Johanna på väg till lokalen men jag hade ingen aning om att det var hon så när en främmande människa ler mot mig så mycket på gatan så antingen så var det någon som 1; tyckte jag var fin eller 2; skulle döda mig. I vilket fall som helst så betyder det ju att personen i fråga är en sociopat så jag log nervöst tillbaka. Sen ringde Ida och sa att det var Jo, så då blev jag lättad och glad.
Åt en falafelrulle med Johan och de andra innan vi repade. Jag gillar inte riktigt falafel men det är större chans att det är ätbart än kebab eftersom okända kebabställen alltid är lite random. Jag hade frågat Frida om jag fick låna hennes backupgitarr så jag slapp släpa på min och det gick alldeles utmärkt. Det var väldigt tillfredställande alltihop men jag slog av strängar på två olika gitarrer som inte tillhör mig så jag blev generad. Sen skulle jag tydligen följa med till Sejdeln men det gick jag inte med på. Jag åkte hellre hem innan nattvagnen började rulla.
Jag har en extremt taskig ekonomi och jag vill inget hellre än att köpa skivor. För en gångs skull finns det så många nya jag känner att jag måste ha i min ägo för att kunna växa lite i mitt musikaliska sinne. Gamla vänner som Placebo och Yeah yeah yeahs blandas med nya bekantskaper som Radio dept.
Kingshead spelade nya Placebolåtar när jag och Ida satt och diskuterade musik och de lät fantastiskt och bidrog till den lyckan jag kände när vi äntligen, verkligen kunde diskutera musik. Klyschorna flög som knott mellan oss men det var ändå fint och vi var tillräckligt fyllda med öl för att nästan bli tårögda när vi pratade om döda storheter.
Jag älskar när barer spelar bra musik. Det händer inte ofta men det kanske bidrar till lyckoruset när man funderar på att dra hem och de sätter på gold lion, trash eller parklife och man glömmer alla bekymmer. Man glömmer dessutom att man inte har några pengar och köper mer öl. Musikbranschen tar alla mina pengar på ett eller annat sätt.
Ikväll är det Kristian Anttila (jag lär mig aldrig stava till efternamnet, men han kan å andra sidan antagligen inte ens mitt) på sticky fingers men eftersom det antagligen blir entré så blir det nog inget. Istället ska Linn tydligen bjuda mig på brokeback. Jag blev överraskad och glad. Dessutom hittade Ida och alle skatten så grattis till dem.
A little of the old Ultraviolence?
Måndagen började med att jag och ida försökte shoppa. I princip så är det så att jag har ett presentkort på h&m och jag ville att hon skulle hitta saker som jag kunde få kontanter för. Men istället var det jag som köpte två neezhnies och en t-shirt. Men det gör inget eftersom hon hjälper mig så mycket ekonomiskt. Hon försörjer ju mig för sjutton. Hon är så bra.
Sen skulle jag till Stefan och spela WoW och få hjälp med min uppsats. Ida hängde med i väntan på att någon skulle ringa henne.
Förstod först inte alls varför hennes vänner inte svarar när hon ringer men sen kom jag på att hon hade ju ringt från min mobil.
Iallafall så kollade vi på vårt favoritprogram AFV och jag åt min medhavda falafel. Jag tvingades göra ett amerikanskt IQ test och jag fick runt 127. Fast jag har väl länge anat att jag är dummare än madonna.
Sen hetsade vi deras lånekatt mot stefans hår och gick till kings head. Jag ville gå runt 21 men sen kom stefan, så då blev det roligare. Jag drack mycket öl på idas räkning och lånade pengar som jag kommer hata att betala tillbaka den 4:e maj. Men det var trevligt.
Ringde en taxi runt 02:00 tror jag och taxichauffören var märklig som in i helsike. Han lyssnade på Beethoven så jag försökte leka viktig och frågade om det var den femte symfonin. Då säger han att det är musik från en film och jag frågar om det är clockwork orange, vilket det var. Han verkade förvånad över att jag kunde men jag trodde alla påstod sig älska den filmen. Jag gillar bara första halvan. appy polly loggies dear friends
Sen var vi hemma och det var dags för att zasnoot.
Men inte länge nog.
Career Opportunities
Lördagen var trevlig även om jag var skitsur för att Chelsea förlorade semifinalen mot Liverpool. Där satt jag i min Chelsea FC t-shirt på kings head och stirrade rakt fram, men det gick bra ändå för Stefan vann 120 spänn åt mig så vi kunde dricka mer öl.Career opportunities are the ones that never knock
Every job they offer you is to keep out the dock
Att sammanställa en CV för att arbetsförmedlingen the kräver det är intressant. För jag måste verkligen tänka efter vafan jag gjort sen 2000. Och jag har länge påstått exakt samma sak, men kom på nu att jag glömde året 2001-2002 i princip. Så här är det så vitt jag kan tänka mig:
Jag tog studenten juni 2000. Började sen jobba for the man på mcdonalds runt juli, Och det måste jag ha gjort ända tills augusti 2001, vilket i efterhand låter helt sanslöst. Sen gjorde jag något ännu märkligare, jag vaktade Göteborg i allmänhet och Säveflygplats i synnerhet från ryssar (fast jag var mer orolig för danskar) i 10 månader och lärde mig att skjuta ihjäl folk, kasta handgranater och hur man springer igenom napalm bland annat från augusti 2001 tills 31 maj 2002.
Den här tiden har jag förträngt, men jag kom på att jag jobbade på McDonald's igen efter det innan jag fick en psykos och sa upp mig runt augusti. Jag vet att jag jobbade på peltor till mars 2003 och att anställningen var 6 månader så jag måste ha börjat i oktober 2002.
Slutade alltså på peltor (det är ett internationellt framstående hörselskyddsmärke som är baserat i Värnamo) där jag gjorde lättare lödningar i mars 2003 och då stack jag till London till juli. Sen flyttade jag till Halmstad
då åkte jag till london till juli 2003 och flyttade sen till halmstad för att plugga där från september 2003 till juni 2004. Sen göteborg efter hultsfred 2004, så där kom jag på vilka hultsfredsfestivaler jag varit på också. 2001 och 2004. Min sista festival någonsin innehöll morrissey, graham coxon, broder daniel och fler som jag inte orkar räkna upp nu.
Men snart har jag alltså bott här i 2 år. Jösses.
Förlåt, jag bara tänker i skrift.
Jag drack alltså öl i lördags. så var det.
Your kisses are wasted on me
Igår var igår och idag är idag. Blogg.se funkade inte igår natt när jag skrev föregående inlägg men jag kände väl ändå nödvändigheten att posta det i efterhand.Idag känns allt lite bättre. Ser till och med fram emot Liverpool-Chelsea idag även om jag nästan anar att det kommer gå åt helvete. Men jag gillar Liverpool också. Vore annorlunda om dom förlorar mot Man U nästa lördag. Då blir jag nog huliganpatrik.
Efter att ha blivit strykhotad när jag hejade på italien mot sverige på hultsfred så känner jag på mig att jag borde ta det lite lugnt med Fotbolls VM. Det är ju england jag gillar egentligen. Anglomanie är fruktansvärt ute men det är jag också. Jag spenderar ju varenda dag med att bara försöka hinna ifatt det folk tyckte och gillade för 1 år sedan. Vilket är katastrofalt lamt.
Jag menar när jag väl lär mig olika klubbar i göteborg (jag menar inte att jag går på dom, men så att jag vet vad folk pratar om) så lägger dom ner. Popeliten nästlar sig in i klubbfolket och britpop fasas in i grimescenen. Det är inte längre titta-ner-i-skorna-och-drick-öl-till-suede (illa nog) utan nu är det knytnäven upp i taket till obskyr house musik och mojitos. Jag är så fruktansvärt vilsen.
puss.
And as I climb into an empty bed, oh well enough said
Inte så lång promenad idag..men tillräckligt lång för att jag skulle komma hem helt orkeslös. Glodde på tv, lagade mat, glodde igenom folks bloggar och grämde mig över deras lycka på något sätt och tvättade kläder. Tonight is just like any other night. Jag har ingenting att se fram emot längre. Allt som har verkat som början på något nytt slutar ändå på samma sätt och jag slås av hur jag fortfarande kan vara förvånad. Arbetsförmedlingen ringer, räkningar läggs på räkningar och jag hinner aldrig ikapp någonting. I can feel the soil falling over my head. Ingenting är som det brukade..när jag på något sätt kände att jag hade koll. Hittar ett nytt klädesplagg som jag har på mig så många gånger att det känns som gammalt efter en vecka och helt plötsligt är allt bara blasé och jag blir så trött på mig själv varje morgon när jag klär mig bara för att försöka slita av det när jag lägger mig på kvällen. Skolångesten dyker ständigt upp..dagar bara flyger iväg men ingenting förändras. Jag bara somnar och vaknar med förhoppningen att något ska ske. Kläder är inget intresse utan bara en metafor för allting som jag får mina sorgliga fingrar på. Jag kastar mig över det som en idiot och sliter ut det. Jag anordnar aldrig farväl bara för sakens skull. Ser nog ingen poäng i att träffa någon en sista gång egentligen. Jag vill bara att allt ska vara som vanligt. Umgås som vanligt.
När jag väl verkligen anstränger mig för att inte slita ut och skrämma iväg så blir det ändå samma resultat.
När jag väl verkligen anstränger mig för att inte slita ut och skrämma iväg så blir det ändå samma resultat.
Jag kan inte sova och tittar igenom bilder från när jag inte var pinsam, dålig eller uttråkad. Det var precis under den här tiden på året. Märkligt hur hela ens självbild kan rasera så mycket bara på ett par år. Jag ser hemsk ut men samtidigt ser jag att jag inte kunde bry mig mindre. Jag är inte mycket äldre nu, men gammal nog för att inse att den känslan blir svår att återskapa, någonsin. Eller så är jag inte tillräckligt gammal för att inse att livet har mer att erbjuda. Jag kan i vilket fall se tillbaks och minnas det fina i alltihop och inte gå isär.
Allting känns bara så begränsat. Jag kan inte förklara det eftersom alla jag hört säga något liknande har haft situationer som kretsar kring att komma bort från alltihop och uppleva nya saker.
Bryta upp och komma igen.
J'ai Trop Bu De Cette Merde
Var hos stefan igår efter handledningen, vilket gjorde att jag inte hann hem tills graham skulle vara med på london live 19:30 utan sprang in i vardagsrummet precis när Sean Paul började gasta. Men jag fick se graham avsluta med I can't look at your skin och svt är bäst på repriser. Finns nästan alltid två tillfällen att se missade dokumentärer eller program. Public service tamejfan.Idag köpte jag månadskort även om jag inte har råd. Men det är ett måste. Nu kan jag vara lite spontan igen. Det känns bra. Om bara annelie kan bli klar med tvätten. tvättkäring. Jag borde också tvättat idag. Har ju egen tvättmaskin men jag tror aldrig att jag hinner sitta och vänta på att den ska bli klar. Men som det ser ut nu hade jag ju kunnat tvätta 3 gånger.
"I am not laughing, Dorian; at least I am not laughing at you. But you should not say the greatest romance of your life. You should say the first romance of your life.
You will always be loved, and you will always be in love with love. A grande passion is the privilege of people who have nothing to do. That is the one use of the idle classes of a country
Don't be afraid. There are exquisite things in store for you. This is merely the beginning."
'Do you think my nature so shallow?' cried Dorian Gray, angrily.
'No; I think your nature so deep.'
'How do you mean?'
'My dear boy, the people who love only once in their lives are really the shallow people. What they call their loyalty, and their fidelity, I call either the lethargy of custom of their lack of imagination.
Faithfulness is to the emotional life what consistency is to the life of the intellect - simply a confession of failures.
Jag önskar att jag kunde slänga ur mig franska uttryck och dessutom veta vad de betyder. Borde finnas en 5 poängs prettokurs någonstans där man lär sig sånt...prettowannabe på distans. en brevkurs eller något. J'ai Trop Bu De Cette Merde ska iallafall betyda "I'm not having anymore of that shit", eftersom det är den franska översättningen på Starshaped DVDn när Graham spottar ut ett förfärligt vin efter att ha gått vilse på en festival. Det är en bra mening.
Faithfulness is to the emotional life what consistency is to the life of the intellect - simply a confession of failures.
Jag önskar att jag kunde slänga ur mig franska uttryck och dessutom veta vad de betyder. Borde finnas en 5 poängs prettokurs någonstans där man lär sig sånt...prettowannabe på distans. en brevkurs eller något. J'ai Trop Bu De Cette Merde ska iallafall betyda "I'm not having anymore of that shit", eftersom det är den franska översättningen på Starshaped DVDn när Graham spottar ut ett förfärligt vin efter att ha gått vilse på en festival. Det är en bra mening.
Just another false alarm
Det är kallt ute. Alldeles för kallt. Jag är så trött på pop non stop i p3. Mer än hälften verkar vara Sean Paul, Mariah Carey och den nya vågen av dance låtar. Det började i princip med Erik Prydz Call on Me och efterföljande låtar får Etype och Antiloop att verka nästintill harmlösa. Alla följer samma mönster med en samplad röst som sjunger samma sak om och om igen. Någonstans i mitten fadas sången till ett tunneljud som loopas för att senare komma tillbaks. Basen är det värsta. Den innehåller någon form av vakuum som sugs in efter varje trumslag, som tydligen skulle passa bra in da club, men i radio blir det bara besvärande och känns som kinesisk vattentortyr i min duschradio. shwoompshwoompshwoomp låter det. Samma mönster i varje låt.
Det har ingenting med fin vs. fulkultur att göra utan har bra att göra med att jag ska utsättas för det. På samma sätt som att r'n'b inte bara innehåller tomma melodier som försöker kopiera en soulhistoria som passar bäst där den hör hemma - 30 år bort från mitt liv. Det är även sättet de introducerar låtarna. Dels är det de svindyra videorna som blastar iväg en massa titlar mot skärmen; låttiteln, artisten och de 5 andra rövhålen som assisterar på låten. Featuring blablabla. Trots att det längst ner ändå står samma gamla information.. Artist, titel och skiva. Det jobbigaste är dock idioterna som måste skrika ut skiten i början av låten. "ladies and gentlemen!" bla bla bla.
Shakira har en extremt påfrestande jävla röst. Jag orkar inte ens bry mig om att hon dansar som en encellig amöba. Detsamma med Sean Paul. Och jag kommer inte sluta bry mig eftersom dom aldrig slutar skrika åt mig från sekunden jag vaknar tills tiden då jag försöker somna.
Om de bara kunde lägga ner en tredjedel av videobudgeten på fattiga ungdomar så vore det en lite bättre värld. Fast jag menar inte det på något etiskt sätt. Jag orkar bara inte kolla på skiten.
Stäng av då, säger vissa. Men det finns inget avknapp.
Oh I Really Don't Know and I Really Don't Care
Nu har det gått nästan 1-2 månader och Charity Tate-Dingle är fortfarande inte fri. Det var ju Chris som gjorde det mot sig själv fattar ni väl. Igår var jag hos ida och sedan åkte jag till stefan för att spela spel, kolla på AFV och få hjälp med uppsatsen... och jag fick göra allt det och dessutom fick jag mat.
Idag ska jag träffa annelie och ha möte med min handledare klockan 15.
Jag älskar att skriva sådana här blogginlägg ibland.
Det blir ändå längre än vad de flesta skriver.
Masturbation is counter-revolutionary
Maurit Paulsen intervjuades av Malou von Sivers idag. Maurit är nog lite för white-trash-hero för mig, men hon har vettiga tankar om beandling av djur. Sen hände ju det som inte får hända. Ayeesha kommer tillbaks. Jag blir tokig. Käringkanalen tar in Ayeesha för att kunna ställa den gamla politikern mot väggen med starka hiphop argument från den unga generationen OH YEAH. Men Maurit tryckte ner henne, det var bra. Ayeesha var på väg att prata om att saker och ting är odemokratiska och att det är klasskrig. Något som inte kom fram i den intervjun är det faktum att Ayeesha tror sig vara insatt i allt vad klasskrig och revolution innebär, eftersom hon läst några böcker och hört några jamaicanska låtar. Hennes idoler är kvinnor som inte skrev under den vita mannens "treaty's" o.s.v. kort sagt; hon vet ingenting.Maurit gjorde något som jag inte tolererar, hon pratade med Ayeesha som om hon vore 5 år gammal, men just eftersom det drabbade henne så var det lugnt. Något i stil med "men lilla du, världen är full av regler och förordningar som du inte förstår, men det betyder inte att de är odemokratiska".
Och malou kunde ju inte hålla tyst utan var tvungen att prata som något kapitel ur gröngölingsboken "men är det inte så att musiken kan locka ungdomar mer till politiken" men maurit vägrade svara på såna idiotiska frågor. Ayeesha trodde hon skulle få ställa en hagga mot väggen men istället satt hon med nedslagen blick och sa bara "mmhm".
Nu får dom sluta fjäska för henne och inse att hon inte har något att säga överhuvudtaget. Vill man prata med någon med annan kulturell bakgrund så finns det mycket mer intressanta kulturer, vill man prata med en ung tjej så finns det mycket klipskare sådana som har tänkt igenom vad de tycker, vill man intervjua en hiphopmusiker så finns det ett antal som kan sin sak och vill man ha en egen företagare så finns det oerhört många som har en bättre affärsidé än att stödja skitmusik.
The Revolution is My Boyfriend
Vaknade upp till en dag i min egen lägenhet, det kändes skönt. Att man kan få hemlängtan efter en helg hos sina föräldrar är märkligt. Men jag kan knappt sova där. Det är sant. Jag måste ligga och glo på tv tills jag somnar utan att veta om det. Trodde stefan var hemma i göteborg, men där hade jag fel, så jag satt hemma hela eftermiddagen och kollade på mina favoritprogram innan det var dags för middag hos Kevin. kom dit vid runt 19:30 och åt mat, drack öl och gin och kollade på en märklig semihomoerotisk film av en regissör jag glömt namnet på. Jag hatar smala filmer men den var bra. Den försökte inte beröra på något sätt utan hade mest marxistiska budskap med askassa skådespelare och en massa kukar och avsugningar hela tiden. Fascinerande när man är mätt på fisk och dricker gin&tonic(supersonic). Jag och Kicki gick sedan till Kings Head där West Bromwich Albion just spelat 0-0 mot Bolton(?) och jag såg till min förnöjelse att Chelsea tagit Everton med 3-0. Vi pratade om hennes struliga relationer och lite om mig, men inte om relationer.
Den enda kvinna som någonsin kommer att älska mig (som ida formulerar det) har ju lämnat mig; Juliette Lewis and the Licks-Catful of Sorrow-Chelsea Karlsson (a.k.a Twiggy the cat) har rymt och kommer aldrig tillbaka. det har gått två veckor nu utan det lilla livet och jag saknar att komma hem till någon som är uppriktigt glad att se mig.
På hemvägen frågar jag Kicki om hon någonsin undrar vad John Lydon gör just nu. Det gjorde hon inte. Men det gör jag nästan varje vecka. Andra musiker kan ju livnära sig på musikproduktion (till exempel Mick Jones med the libertines) men vad kan John? Senaste intervjun jag läste med honom var för 3 år sedan (jag vet att han antagligen har gett fler intervjuer men det var den senaste jag läste) så tiggde han mest cigg. Han kan ju inte jobba på Budgen's liksom. Och inte bara för att dom bara anställer indier.Fikar han?
Jag är orolig för honom.
Jag dagdrömde när jag diskade förra veckan om att jag var bekant med honom och bjöd på flygbiljett hit och sa att jag kunde ge honom mat så länge medans han ser sig omkring och att jag gick in på sejdeln och sa "hej allihop, hur mår ni, ja just det, har ni träffat John?". Det vore jättefint.
Up the bracket
Så har en helg i värnamo förflutit. Inga större händelser, satt mest med min bror och spelade playstation, fick en massa god mat och hade en mini-roadtrip i lördags med ida och niklas. Hemresan var katastrofal eftersom jag är så korkad att jag bokade en öppen biljett en vecka i förväg för jag hade inte en tanke på vad det innebär. Jag satt i princip under ett bord i samma ställning i 2 timmar. Det var kul när man skulle resa på sig för all som hade stolplatser beklagade och ojade sig över att de var stela.
Men istället för att slå vilt omkring mig så gick jag av och blev genast lycklig över att vara hemma igen.
Jag kom hem och duschade, tvättade kläder och drack lite vin innan jag somnade sött runt midnatt.
Min telefon funkade inte men nu är den äntligen fixad. Tack telia, you my boys fo sho.
Denna vecka är planen att återuppta kontakten med alla jag saknar och skriva på min uppsats, på torsdag ska jag nämligen möta min handledare. Ida kommer på tisdag och då har jag lovat att möta henne på stationen. Antagligen vill hon mest mobba mig för att jag snart blir äldre, men det går bra, så länge jag får ta en öl med henne. Efter att ha sett closer igen så kom jag på hur fint det är när Jude lämnar natalie och julia till sitt och säger att han sätter sig i baren på hörnet så länge.
Ska antagligen träffa stefan sen, han har börjat intressera sig för säkerhetstjänster. Det hade jag aldrig kunnat pyssla med. Jag hade bara försökt sälja statshemligheter till England hela tiden.
Chemical World
Jag saknar någonting. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Det kan vara bandet eftersom det var väldigt längesen vi träffades. Jakob skickade ett kärleksfullt sms igår där han förklarade att han betalat hyror och att jag var skyldig honom 785 spänn och jag svarade som om han hade sagt att han saknar mig. Jag tror till och med att jag tackade honom. Det kan mycket väl vara så att jag saknar Linn också. Det är kanske mer troligt. Jag tror jag saknar en vardag då man repade 2 gånger i veckan och antingen kollade på big brother med ida eller en märklig VHS film med Linn. Jag saknar också när jag satt på pusterviks uteservering med annelie och kollade på fula människor och drack öl långsamt och sa ytterst lite till varann. Jag ska ta itu med allt detta nästa vecka tror jag. Om man bara ringer runt så vill nog alla repa om jag tänker efter. Nu ska jag åka till värnamo med ida.Fever to tell
Ibland är det så bra att jag aldrig läser pop-tidningar eller har koll på hyper. Som när min bror en gång sa till mig att välja en skiva, vilken som helst, i en skivaffär i stockholm och jag tog av någon anledning Yeah Yeah Yeah's "Fever to Tell" och provlyssnade. Jag tror jag sa något i stil med "det här kommer börja någonting nytt" efter att ha skummat igenom 6 låtar. Jag blev råkär i allt. Hela skivan. Det var ett år sedan ungefär, men nu är jag nykär då jag satte på skivan igår och jag är lycklig eftersom jag vet att så fort jag har råd så har jag en till skiva att köpa. Det är som att ha en julklapp som man väntar med att öppna. Jag är så full av beundran inför dom. Eftersom jag är så bortkopplad från verkligheten blev jag förvånad att andra älskade dom också.
Idag klippte jag mig. Eller, kicki klippte mig. Jag uppskattar henne så himla mycket. Hon läser inte ens det här så det är inte ens fjäsk.hon förtjänar definitivt inte att bli utnyttjad och lurad på flera hundra kronor iallafall. Hon är bara så snäll och bra. och i gengäld får hon klippa mig som en hitlerjugend när hon känner för det. Idag kände hon för det. Men mamma blir nog gladare åt den än åt halvmohikaner och undercuts som hon fått bevittna innan. Just det ja, imorgon ska jag och ida till värnamo. Jag kommer tillbaks på söndag. Idag satt vi båda två som tanter bredvid varandra och fixade frissorna. det var ett väldigt rart ögonblick. ida är fin.
Jag tänker inte säga glad påsk.
but then again, I'm an enigma
Imorgon ska jag till värnamo, något som jag inte direkt ser fram emot. Men jag kommer ju gödas och så får jag träffa min bror som bott i Thailand i ett halvår. Ida verkar se fram emot hemkomsten och att hon får träffa vissa vänner som jag inte tolererar. Men så länge hon är lycklig. Alla har väl vänner som ens bästa vän inte tycker om eftersom det bara leder till gråt och svek. Till och med jag. Det är bara att acceptera att man är vuxen och kan hantera sina förhållanden själv. Malou von sivers fortsätter med sitt valiummanér. Öppningsrepliken i dagens 'nyhetsmorgon efter 10' är, ordagrant med en släpande röst (tänk Martha Stewart) , "Ja, den där signaturmelodin som jag hoppas att många av er gillar får även en hel del människor bakom kameran att....rocka loss..till....soul...musik...en."
Men jag tror inte hon är dum på ett roligt sätt. Inte som Rikard Palm. Åh, Rikard. Rapports främste fummel..helt underbar. Min kärlek för honom började dagen han vikarierade för någon och skulle läsa upp vädret och sa något i stil med "I södra sverige blir det regn och i norr blir det...jätte....kallt..."Han säger fel hela tiden och stakar sig på varannat ord. Han är så fin.
Annoyance
Det här är Sabina. Hon är med i sveriges top model och är en av de saker som irriterar mig mest just nu. Hon verkar tro att hon är da shit. Sånt hatar jag. Märklig jävla människa.Sedan är det de franska lagarna som från vissa håll beskrivs som en revolution. Nog för att lagarna till viss del verkar lite märkliga men jag tvivlar på att alla studenter fattar vad det egentligen handlar om. Dels springer fransmän ut och skriker revolution så fort mjölkpriserna höjs det minsta så det är ingenting nytt och dels tror jag knappast att alla ungdomar strejkar av ideologiska skäl.
Sedan är det svensk fotboll. Jag har länge trott att det ändå håller en viss kvalitet, men det är på FCZ nivå utan personligheter. Ligan ligger strax innan cyperns; en dryg 27:e plats i rankningen.
Sedan är det så att jag var i slottskogen igår och tittade på djur för första gången och jag är verkligen inte någon djurrättsaktivist men som dom pingvinerna hade det har jag aldrig sett 'maken' till. Ett dussintal inlåsta i en skitig jävla bassäng stor som ett badrum med två aggressiva pelikaner som terroriserar dom. Idioti. Det kan man väl strejka för om något.
I amuse you but I bore you
Jag glömde såklart inte Different Class med Pulp eller Fever to tell med Yeah Yeah Yeahs och så vidare, men jag fick ändå slut på superlativer och idiotiska beskrivningar av ljudbilder.Skulle hyra film häromdagen. Stod och stirrade på alla komedier och hatade dom för att dom inte skulle kunna underhålla mig. Valet gick till liftarens guide till galaxen. Har aldrig varit ett fan av boken men filmen var hyfsad. Jag älskade det faktum att dom använde Jim Henson dockor istället för datorer mest hela tiden. Det ger något som CGI aldrig kan uppnå. Något som George Lucas numer aldrig fattar. Star Wars teknikerna satt och babblade i timtal över vad man kan göra med datorer men ingen av dom verkar se att skuggor aldrig blir rätt med datorer.
Nyhetsmorgon har börjat med program efter 10. Väldigt amerikanskt alltihop. Malou von Sivers ser om möjligt mer stenad ut nu än någonsin. Självklart tar dom in Ayeesha eller hur hon stavar det. Fattar inte varför i helsike dom tar med henne. Eller jo, det fattar jag mycket väl, hon är en mångkulturell tjej som har eget skivbolag och typ rappar. Men oavsett hur mycket gott hon gör för andra tjejer som inte kan göra musik som får leva ut sina drömmar på hennes bolag så har hon inget att säga. Hon hade inget att säga i studiopop och hon har inget att säga nu. Hade jag varit med i studiohiphop så hade jag iallafall kunnat bilda mig en egen uppfattning om saker och ting. Jag hatar när folk bara har en jävla tur.Nu ska jag äta fisk och sen ska jag träffa bögen och ida och åka till slottskogen. Regna inte.
Song for the sick
Men för att på nåt sätt återgå till min privata musikhistoria, här är skivorna som har påverkat mig mest och varför, utan någon som helst rangordning.
Placebo Without You I’m nothing
Pure Morning var videon som fick mig att öppna ögonen för Placebo. Videon visades på den fantastiska kanalen MTV2 som fanns på mina föräldrars kabel utbud ett kort tag i slutet av 90-talet. Inte helt svart-vit så vitt jag minns, men oerhört vacker. Brian som gick ned för väggen barfota fick mig att rysa av någon anledning och dagen efter köpte jag skivan. Every you every me får mig fortfarande att vilja smeta in ögonen med kajal och promenera runt som en gothfjortis. Rysligt bra låt. Titelspåret Without you I’m nothing och Brick shit house, med textraden don’t you wish you never met her fick ackompanjera mitt hjärtas 2 största sammanbrott. Självklart finns det svaga låtar på skivan och vissa nödrim, men det är ändå en fantastisk skiva. Som många andra skivor hade man velat gå in och flytta bort vissa spår och föra in andra från Black Market Music som har ett par bra låtar för att på så sätt göra en perfekt Placebo skiva. Men det är önsketänkande.
Blur Parklife
Kele från Bloc Party hade antagligen börjat skriva musik utan blur, men när hans syster spelade skivan för honom som yngre blev han såld. Jag likaså. Det är en perfekt popskiva, omslag och allt. Den kom väldigt snabbt efter Modern Life is Rubbish med den enkla anledningen att Blur var totalt panka. Till och med jag kan väl hålla med om att låtar som The debt collector (instrumental oompa-oompa låt) och Far Out (Alex sång om planeter och himlakroppar) nog kan förbises, om än motvilligt, men resten är helt klockrena. Gitarrerna är genomgående oefterhärmliga. Graham fyller varenda låt med fantastiska kompriff som låter så självklara och ändå så otroligt svåra. Ackordföljderna fylls i med slingor som absolut inte går att sluta skriva metervis med äckliga musikklyschor om. När röken väl har lagt sig kring hitsen; Girls&Boys, Parklife så återstår tidlösa musikstycken som Tracy Jacks, End of a Century, Bad Head, To the End och This is a low och studsvänliga Bank Holiday och Jubilee. Jubilee är nästan lite smiths-esque i sitt beskrivande av en 17 årig pojke som inte vet hur man klär sig coolt, inte vet hur man får tjejer och sitter hemma och spelar dataspel. Precis när den kolossala This is a low klingar ut och man tror att man ska hoppa från dovers klippor så kommer LOT 105 och påminner en om att allt inte ska tas på allvar. Texter har aldrig varit Damons starka sida och han har mer av en charmig dialekt än sångröst egentligen, men deras blandning av grandios musik och glädje var anledningen till att de inte bara vann slaget om britpop men även kriget.
Kent Verkligen
Även om jag i efterhand alltid föredrar debuten så var det Verkligen som fick mig att falla för Kent och den absolut första skivan jag någonsin köpte. Det var min första introduktion till melodiskt gitarrmangel som outro-koncept och den kärleken har hållit i sig. Halka är såklart undantaget till en annars fantastisk skiva, men jag minns bestämt och generat att jag gillade den när jag var 17 tillsammans med Kräm. Minst sagt underliga texter som de allra flesta nutida Kent fans som ringer in till Krister i p3 påstår ska kunna tolkas fritt och därför är så underbara. Jag vet själv inte alls vad jag tycker. Det här är nog en av de enda kentskivorna där texten kommer sekundärt på många av låtarna. Med undantag för Indianer och Vi kan väl vänta tills imorgon. Det storartade med skivan är den sistnämnda och en timme en minut så här i efterhand. 1996 var allting stort.
Broder Daniel Forever
Jag hatade fucking åmåls framgång. Inte på grund av filmen i sig, eftersom jag ännu inte har sett den i sin helhet, men på grund av att alla skulle tycka om den och på grund av skaparen. Men Broder Daniel fick sitt stora genombrott och på grund av detta spelades Whirlwind en gång när jag lyssnade på p3 i min bil på väg över en järnvägsövergång i Värnamo. Jag älskade gitarrerna, hatade sången. Detta skulle komma att ändras snart och nu 6 år efteråt anser jag fortfarande att Forever är en av de mest fantastiska skivorna jag äger. I’ll be gone, Dark heart, Whirlwind, Love doesn’t last och No time for us är fullständigt makalösa. Jag vet ungefär ingenting om musikproduktion och mixning, men något har dom åstadkommit med dessa låtar som låter fantastiskt. Jag orkar knappt med mig själv när jag ska prata gitarrslingor men hur allt flätas samman är sanslöst. Texterna är precis vad man vill sitta på ett golv och mumla när folk överger en. 10 perfekta låtar från Broder Daniels bästa tid. Whirlwind är perfekt från början till slut. Så är det bara.
Sex Pistols Never mind the bollocks
Jag skiter fullkomligt i the ramones; jävla shoegazerock. Never mind the bollocks startade det som kallas för punk. Om dom var skapade av Malcom eller huruvida Sid var fake spelar ingen roll, allt som kom efteråt var efterhärmat. Sex Pistols hade slitna skinnjackor för det var det enda som de hade råd med. Skitit hår var resultatet av att inte ha någonstans att bo. Många talar om att de inte ens kunde spela sina instrument, men det är skitsnack. John tog för sjutton sånglektioner. Dock vill jag ha mer information om hur skivan spelades in för Sid kunde bevisligen inte spela bas för fem öre och så vitt jag vet så var Glenn sparkad när skivan spelades in. Jag har svårt att tro att Sid satt och nötte basgångarna tills dom satt. Men förutom submission så är det en helgjuten skiva enligt mig. Fantastisk punkrock, makalösa gitarrer och sången..åh..sången.
Graham Coxon Kiss of Morning
Grays fjärde soloalbum blev till under slutet av hans medverkande i Blur. Bandet och framförallt skivbolaget hade antagligen till sist tröttnat på Grahams svåra förhållningssätt till musiken och när Alex, Dave och Damon åkte till Marrakech utan honom och skivbolaget var de som sa åt honom att han inte var önskvärd så var det kapitlet i pophistorien över.
Grahams solokarriär hade upp tills nu varit en hobby som resulterat i skivorna sky is too high, the golden d och crow sit on blood tree som alla tre skiljer sig något och har sina stora stunder. Kiss of morning är dock hans mest helgjutna skiva, med undantag för do what you’re told to. Ömsom depressiva ömsom hoppfulla folkrock låtar som antagligen skulle sågas av typiska singer/songwriter lyssnare. Men för mig är det en av mina absolut favoritskivor och självfallet är det hack i it aint no lie på grund av envisa transporter av skivan och sönderlyssning. Jag måste köpa en till.
Barrel of a gun
Med min ekonomi kan jag som vanligt inte köpa nya skivor, men det gör jag nog ändå. Placebo har släppt nytt och Radio dept. imponerar så då förbiser jag självaste Morrissey för att köpa dessa. Efter en kort session av Neutral milk hotel så satte jag på Depeche Modes ’Ultra’ som är en av många förbisedd skiva. Jag skulle respektera det om det inte vore för att de i nästa andetag talar om hur fantastisk ’Exciter’ är. Åsikter går vanligtvis isär, men det är direkt felaktigt. Hörde Phoenix nya singel ’long distance call’ och nu verkar dom försöka vara mer rockiga antar jag, fast med samma jävla ukulele-plock på sina fula jävla gitarrer och allt låter bara skit. Försöker komma på vilka som terroriserade mig genom radion samtidigt, med en lätt skäggig sångare.. skivan hette i alla fall songs about jane eller nåt sånt skit. Att dom här grupperna inte dog ut med deep blue something och the rembrandts övergår mitt tunna förstånd. Bakgrundsmusik till parmiddagar. Eurgh.
Ultra har någonting svävande som exciter inte har. Fast the dead of night är suverän.
Juliette Lewis and the Licks-Catful of sorrow-Chelsea-Karlsson är fortfarande borta. Katten alltså. Det är hennes fullständiga namn för tillfället. Hon sprang iväg i måndags runt 22 och har inte synts till sen dess. Teorierna är många om anledningen till försvinnandet. Jag saknar såklart det lilla livet en hel del, men jag får chansen att städa min lägenhet och ta bort alla skyddsåtgärder mot klor jag la ut; lakan över soffan och dylikt. Dyker hon upp igen är hon varmt välkommen men det lutar ju mot att hon inte gör det. Hon har säkert hittat ett annat hem men knappast något bättre.
Kicki lagade mat till mig igår och bjöd på två flaskor Beaujolais, skulle vilja säga att jag förtjänade det men det gjorde jag nog inte. Vi kollade även på hotel Rwanda men skivan pajade dom sista 3 kapitlen så jag har ingen aning om hur den slutade. Fast den var väldigt historiskt korrekt så vitt jag vet och jag fick leka välutbildad när jag förklarade för henne vad som egentligen hände.
Jag vet egentligen väldigt lite om saker och ting. Jag har länge förkastat tanken på att USA skulle angripa Iran på något sätt, men det verkar ju inte bättre. Även om USA väntar på FNs tidsfrister så lär Iran aldrig ge sig vad gäller påståenden om anrikat uran. Att få en chans att kunna motstå USA är något som de aldrig kommer att förbise. Även om det just nu verkar osannolikt att de skulle skicka marktrupper så är det inte längre otänkbart för mig att dom skulle bomba skiten ur Iran. Vi får se om typ en månad, till dess ska jag låta bli att tro mig känna till vad USA är kapabla till.
Popscene? Allright
Jag försöker minnas vilka grupper jag gillade när. Jag kan lätt blanda ihop åren mellan 91-95. Min bror Tommy är 9 år äldre än mig och utbildade mig på sätt och vis. Han hade inga föreläsningar direkt, men frågade jag om saker så svarade han. Fast ibland ljög han, som den gången han sa att hover-boards (som syns i Tillbaka till framtiden 2) fanns i verkligheten under 80-talet men förbjöds för att dom var för farliga. Detta trodde jag på tills jag var 18 då jag helt plötsligt fick för mig att fråga om det och han skrattade.Men framförallt gjorde Tommy en stor skillnad i mitt musiktyckande genom ett kassettband. Jag har inte kvar det och jag minns inte riktigt alla låtar men jag vet att Suedes ’Trash’, Beastie Boys ’Sabotage’, Kents ’Kräm’, Oasis ’Wonderwall’ och framförallt Blurs ’Parklife’ och ’Country House’ fanns med. Innan detta hade lyssnade jag mest på Prodigy och innan dem så var det 2 Unlimited. Om jag tänker efter så var nog allt detta runt 1995. Jag är katastrofalt dålig på att räkna ut när jag gjorde vad i högstadiet. Samma tid fick jag kanske det mest värdefulla, ett kassett band som rymde i princip hela Parklife skivan på ena sidan och nästan hela The Great Escape på andra. Här började min livslånga kärlek till Blur. Det första bandet jag lärde mig alla medlemmarna på och efter att ha sett dem framföra ’The Universal’ live på en MTV-gala ville jag se ut som Damon Albarn till min mammas stora förtret. Min första CD fick jag av min brors vän som till min födelsedag gav mig ”The Universal” singeln med b-sidorna Ultranol och No Monsters In Me.
Men då gick jag väl i 8an. Blurs episka ’Parklife’ släpptes -94 och mindre episka ’The Great Escape’ 1995; samma år som Kent släppte sin debut. Kent är även en stor del av min introduktion till musik.
Vår familj flyttade till Eskilstuna när jag var runt 2 år gammal och flyttade därifrån när jag var 8, men min bror hann börja gymnasiet och blev bekant med vissa i dom kretsarna. Men av någon anledning så motsatte jag mig Kent utan att ha hört dom när jag gick i högstadiet, antagligen av ren tjurighet för att jag inte gillade svensk musik.
Men det förändrades snabbt när ’Verkligen’ kom och det blev den första skivan jag någonsin köpte. 1996 tog Tommy med mig på min första konsert och det var Kent på liseberg, då min bror vid den tiden bodde i Göteborg. I samma veva öppnades mitt tycke för Bob Hund efter ett kort missförstånd då jag trodde att dom var Jumper men efter att det klargjordes så älskade jag dom.
Men Kent var inte populära överhuvudtaget bland unga människor på den tiden. The Offspring, Green Day och bandet som jag senare skulle förstå faktiskt var bra; Rage Against The Machine var störst då antar jag. Hård musik överhuvudtaget är väldigt populärt i den åldern tror jag, det är någon form av avstamp in i pubertal åldern som inträffar där. Innan jag upptäckte Graham Coxons storhet var det Sami Sirviö som blev den som delvis fick mig att börja spela gitarr. Kents framförande av Depeche Modes ’Stripped’ i En kväll med Luuk fanns inspelat på en VHS kassett som min bror hade. Effekten var tvåfaldig; jag upptäckte Depeche Mode och jag blev besatt av de vinröda Gibson Les Paul gitarrerna som Harri Mänty och Sami spelade på. I nian började jag ta gitarrlektioner på en nylonsträngad aukustisk gitarr. Men det skulle dröja tills mitten av gymnasiet innan jag fick min elgitarr efter ett löfte av min mamma när hon hade 41 graders feber på en semester på Kanarieöarna som hon senare visade sig hålla. Det blev en Cort Les Paul som var den som liknade Gibson gitarren mest, ett köp som jag nu kanske på många sätt ångrar eftersom den är kass, men då var jag världens lyckligaste.
Jugs and ammo
Efter torsdagen så var jag inte bakfull, för det är jag aldrig, men hela Fredag var jag rätt slut i huvudet och kroppen så jag tog det lugnt och stannade hemma. Lördag innebar Morrissey och så blev det. Klädde på mig lite väl sent men det löste sig och runt 17 var jag hemma hos ida och åt kebab och drack castillo de gredos med henne och simon som dök upp efter ett tag. Morrissey då..ja, jag är ju inte en av dom som synat varken honom eller hans musik in i minsta detalj sedan jag var gammal nog att köpa skivor, men han är ändå stor och att han drog av still ill innan fascinationen över att han verkligen stod där var fantastiskt. Linn tyckte han var bra så då ser jag det som ett expertomdöme.
Söndag spenderades mest hos ida eftersom homosex inte skulle vara hemma runt 16:00 och jag inte förrän då kunde hämta mitt ps2. Därefter åkte jag hem och inväntade petters ankomst, men han hade somnat och sa att han skulle komma på morgonen istället. Måndag anlände petter runt 13 och 5 timmar senare hade vi spelat ett antal matcher på fifa 06. Sen var det dags för IFK mot öster och det gick ju som det gick. Jag är som sagt Chelsea supporter, men blåvitt som blåvitt tänker jag och blir besviken över att det inte är premier league takter, att kaffet är dyrt och blaskigt och att arenan ser ut som om man vore på en hemma match med Lokomotiv Krakow. Men det var faktiskt ganska roligt.
Allt detta låter säkert inte mycket för världen men det skingrar tankarna en del. Det händer märkliga saker nu för tiden känns det som.. på en vecka har jag haft två drömmar om min döda syster och igår dog en tjej som jag förvisso inte kände väl men tillräckligt för att jag skulle vara förtjust i henne en kort tid på gymnasiet. Dessutom fick jag reda på att en gammal klasskompis död i höstas var på grund av självmord.
Dessutom märker jag att jag inte skriver så bra just nu. Annars hade jag väl kunnat beskriva det fantastiska introt till still ill eller hur det kändes i själen när how soon is now tog över hela scandinavium.