Dead Leaves and the Dirty Ground

Jag är sjuk. Igen. Min altruistiska sida har fördömt mig till feber. Ida den lilla bondehoran har smittat mig, men ansvaret är mitt då jag kunde haft balaclava på mig när jag gav hennes rättmätiga bigmacs till henne.

Jag vaknade klockan 4:30 av att jag skakade, och kravlade mig upp för att hitta en termometer. Nyvakenheten och febern gjorde att jag i princip var lika bra på att hitta som en skivad ananas men till slut fann jag min digitala termometer.

Var tvungen att tända lampan för att se vad resultatet blev och det tog ytterligare några minuter innan jag mindes vad en människas kroppstemperatur var efter först ha tänkt på min skostorlek. Det var dock ingen fara med siffrorna då de visade 37.4, men jag tvingades ändå klä på mig för att kunna somna igen.

På morgonen vaknade jag av stereon, mobillarmet och tv'n samtidigt. Jag var svettig och varm och kände mig ganska pigg. Stack iväg till skolan för grupparbete men satt mest och frös med luvtröja. En flicka påpekade hur dålig jag såg ut vilket gjorde allt bättre.

Åkte hem och somnade och nu bultar allting, jag pendlar mellan 38 och 39 graders feber och har ingen balans. Halsen är helt igensvälld men jag har inte ont i den iallafall. Jag mår mest illa.

Mailade till läraren om att jag tyvärr inte kan närvara på powerpointpresentationen imorgon och sa att jag är villig att komplettera. Hans svar värmde lika mycket som febern nästan.

"Hej Patrik, stackare! Självklart är det sängen som gäller när man har feber. Frånvaro på avslutningen är inte någon katastrof så länge man haft fläckfri närvaro på minst 4 av 7 grupparbetsdagar."

Aldrig har jag varit så upptagen. Eller det var längesen. Grundlagskonvent i skolan hela förra veckan och nu kommittéarbete hela denna veckan som jag för det mesta avskyr, men det är en paus från föreläsningarna. Imorgon omtenta efter grupparbetet och samtidigt borde jag ha skrivit färdigt c-uppsatsen men det är rätt omöjligt.

Grupparbetet har ändå gått över förväntan, det är väldigt få jag föraktar i min grupp. Men det var ändå rätt typiskt att en tjej jag stämplat som "rätt ok" började diskutera GB's nya glassar som annonserades i Metro. Hon tyckte det var tarvligt att kritisera glassen "girlie".

Hon "Asså, vad är grejen, bara för att det är glitter i eller?"
Jag: "nej det är nog mest namnet som man reagerar på"
"Vadå för att det är glitter och rosa?"
-"nej, det kan det ju vara i vad som helst, rosa är ju bara en färg, men namnet antyder att den är för tjejer"
"men åååh, tjejer kommer ju ändå välja glitter och rosa, varför bry dom sig om såna skitsaker"
- "men det är ju skitsakerna man kan påverka överhuvudtaget och de saker som gör att man reproducerar den jävla inställningen och det är därför man bryr sig"
"ja jag tycker i alla fall att det finns viktigare saker att bry sig om"

Det var nog mest hennes ton som irriterade. Helt plötsligt blev hon bara en jäkla brud.

Men jag gillar de flesta andra. Idag blev jag häcklad för att jag hade för mycket kläder på mig. "du kommer få kropps-svamp".

Nu måste jag fortsätta plugga. Jag måste lära mig premisser och slutsatser.

Jag drack för första gången på två veckor i fredags och blev jättetrött. Vaknade alldeles för tidigt av att Petra skulle upp och åka till Schweiz. Sen dess har jag bara varit hemma och haft min Patrik-tid som jag då och då behöver.

Det går ut på att isolera mig och tråka ut mig själv med tv och spel. Sen är jag beredd på att vara ute i världen en hel vecka eller två. Det är lite som alla andra beroenden, jag blir grinig och irriterad om jag inte får vara själv då och då.

Men så är nog alla. Jag börjar låta som en dokusåpadeltagare som pratar om grundläggande mänskliga känslouttryck som om de vore hennes egna unika personlighetsdrag. "Alltså, när jag blir ledsen, då gråter jag. Sån är jag bara. Jag kör mitt eget race. När jag blir hungrig vill jag äta; jag tror jag är en ledargestalt."

En annan sak jag gör när jag kontakt-fastar är att jag blir pysslig. Bara när jag är riktigt, riktigt uttråkad och har att välja mellan Making the video: Shakira och att plugga så kan jag göra saker som att byta alla knoppar på skåpsluckorna i lägenheten. Sen rensade jag ur lådor, slängde en gammal stekpanna och dammsög för tredje gånger på 8 dagar.

Fast jag borde kanske plugga istället.

Jag får mer spam-mail (fast rent tekniskt är det nog reklam-mail) än någonsin om att min kuk kan bli hård som stål men det är väl det enda dåliga just nu.

Allt är bra. Jag har fått ny dator, ny blender, ny stekpanna och mattor och om 8 dagar får jag bredband,... Chelsea går vidare i Champion's league och är kvar i FA cupen, vann ligacupen häromveckan och de har en jätteliten chans kvar till att ta tredje raka ligaguldet...

Det börjar bli varmare och jag kan vädra på natten utan att kejsarpingviner börjar häcka under nattduksbordet.

Lämnade in en hemtenta i fredags om tröghet vs. eftertänksamhet inom valsystem vilket in i minsta detalj är lika roligt som det låter. 

Jag brukar hålla mig borta från att skriva om kärlek men eftersom en har hängts ut får jag berätta om den andra. Min nya dator är den finaste jag någonsin sett som inte varit Mac.

Jag älskar den så mycket och den kommer ge mig så många roliga stunder. Jag älskar när allt är nytt och blankt, när det är nya menyer och teman och att till och med skriva blir roligt med 2007 års officepaket. Än är allting nytt, jag fick den i fredags och inte förrän när bredbandet kommer kan jag helt njuta av den. Allt är nästan baserat på konstant uppkoppling. Men skitsamma. Mitt hjärta skuttar till när jag ser min Siemens. Även om det märket är Real Madrid. Jag står ut med det.
Lycka Lycka.

Förresten, uppdatering om historien om killen som dumpade en tjej för att hon lyssnade på Winnerbäck hela tiden; det var inte enbart på grund av Winnerbäck såklart. 
Hennes pappa var besatt av Ulf Lundell. 

Hämtade ett kompendium om Nederländernas författningspolitik i skolan idag med Petra och såg att tentan var rättad, eller vad man nu kan kalla det när man bara skriver poäng på tentasvaren och inte förklarar vad man gjort fel.

Jag fick 1 ½ poäng ifrån godkänt vilket är så jäkla surt. Men mamma sa i alla fall att det var "bra att jag försökte och gjorde mitt bästa - till skillnad från c-uppsatsen." Hon är en ganska typisk mamma men välsigne henne.

Mitt elbolag är konstigt, de senaste räkningarna har varit på 0 kronor eller mindre. Nu fick jag dock en utbetalning på 653 från dem så tack Plusenergi. Överskottet ska gå till de fattiga; nämligen mig.

Men vad som är ännu viktigare är att jag idag fick veta något förbluffande. Munkar, alltså bakverket, är inte bara de friterade flottyr-ringar som jag och förhoppningsvis resten av Sverige ser framför oss.
I Göteborg och vissa andra delar av Västra Götaland kallas även de förkastliga "Mums-Mums" för munkar.

Otroligt sinnesomstörtande. Om det ens är ett ord.

Jag har länge intresserat mig för vågor av extremism inom religioner, därför kunde jag inte låta bli att se "Jesus Camp" på svt2 ikväll.
Det intressanta är att jag antingen har växt upp eller blivit helt uppgiven de senaste åren. Jag sitter inte längre och blir förbannad när jag ser helt "vanliga" medborgare säga sig representera jesus eller som här; småbarn som sitter och gråter för att nationen går under och en 8 åring som säger att hon vill förkunna lejonen från juda, vad det nu innebär.

När det gäller folk som är så otroligt hängivna och övertygade om något och dessutom hamnar i en masspsykos så finns det inget vi "upplysta européer" kan göra och knappt något amerikanerna själva kan göra för att förhindra det. Det intressanta är dock att många av dessa barn kommer från fina hem och inte alls husvagnsbyar. Man behöver inte sitta och plugga terrorism varannan dag för att veta att en stor del av dem som tolkar Koranen som en anledning att döda folk har en "extremt sugig livsmiljö" som det heter i akademin.

Jag förstår att folk vill söka stöd i något osynligt och ouppnåeligt när allt de kan se och nå bara är elände. Men jag antar att detta handlar om någon form av apartheid där rika människor kan sitta bakom stora staket och vara livrädda för de gudlösa vålnaderna som hotar utanför.
Det enda som verkligen förvånade mig med filmen var att barn mellan 7 och 10 kan vara så påverkningsbara känslomässigt. Jag kan till och med fatta hitlerjugend då man kan få vilken unge som helst att dyrka någon som framställs som en superhjälte. Jag kan också förstå att barn gråter över att de skulle ha syndat eller över att foster aborteras och så vidare men här gräts det över stämningen och jesu påstådda närvaro.

Men detta är som att en hel lokal med småbarn skulle börja gråta över Läderlappen och hans stordåd. I nazityskland tyckte väl ändå ungarna att det var som en blandning av scouterna och Michael Jacksons fanclub. Men att en sjuåring kan stå med händerna i luften och skrika rena evangelistiska stridsrop med gråten i halsen förvånar mig.

Nu jämför jag inte vuxna människors religiösa övertygelse med batman. Jag menar bara att barn är barn och borde rent psykist utveckla en tro ungefär samtidigt som de självmant kan få ett musikintresse och inte lyssna på tuggummitechno som säljs på Toys'r'Us.

Kvinnan som drev sommarlägret för att träna 7-9 åringar att vara jesusoldater och martyrer, Becky Fischer, säger efteråt i en intervju att det inte enligt dem skulle vara politiskt inriktat, ens när barnen skulle tillbe President Bush.

"When we took out [an] image of Bush, it turned political, but to us, it's not political - it's Biblical,"

Jag säger en hel del irriterande saker på daglig basis.

En grej är att som respons på någons uttalande säga "du är en X". Exempelvis om någon säger "ska du inte ha tomater i köttfärsen" så är mitt svar "DU är en tomat" vilket är ett resultat av för mycket South Park.

Dessutom ligger mitt användande av frasen "som flickan sa" nästan på tourettes-nivå. Men dessa kan jag och förhoppningsvis folk i min omgivning leva med.

Det enda jag skulle behöva ändra på, det enda jag måste ändra på är mitt användande av "halloj" som hälsningsfras i tid och otid. Den ligger omedvetet i mig; om jag har tid att förbereda mig på att hälsa på folk så kan jag låta bli och säga något mer vuxet i stil med "hej" men hålla mig borta från fraser som inte klär mig, till exempel "tjena".

Men är jag inte förberedd på att en människa hälsar mig välkommen in i en butik eller dylikt så ler jag ändå nervöst och säger likförbannat "halloj" som någon fåne från Åsa-Nisse.

Jag kanske blir tvungen att montera ett hundhalsband som ger en liten citrondos upp i näsan varje gång jag är på väg att säga "halloj", bara så jag kan leva med mig själv.

Jag håller sällan på med existentialistiskt skitsnack, men jag hade nog gjort det oftare om jag var bra på det.

Tanken slog mig bara när jag klädde mig i en gammal tröja (vilket jag ofta gör när jag är sjuk och vet att jag ändå inte ska träffa någon) att senaste gången den tröjan var över min kropp så måste jag ha varit runt 18. Många år yngre i vilket fall som helst.
Då fick jag de tankar man då och då får, angående om det var så här man trodde att det skulle bli när man var 7 år yngre. Men tanken bara flög in i huvudet och ut igen egentligen. Var skulle jag annars hamna än här?

Norrland är för kallt och det finns risk för raggare, Malmö förorenas av Danmark och innehar för mycket hip-hop-hippes. Stockholm andas för mycket Lars Winnerbäck och Wille Crafoord på något sätt. Även om jag dialektalt passar in där så skulle jag få panik.

I home-coming draman som masjävlar så kan jag förstå både de som är xenofobiskt inställda till stockholmare och dessutom kan jag se ner på bönderna med fötterna i myllan.

Här i Göteborg är det väldigt Håkan Hellström-Emo men det kan jag ta. Det är på något sätt wannabe-stureplan på vissa ställen och wannabe-möllan på vissa ställen, utan att vara det fullt ut. Där någonstans kan jag överleva och bara bli förbannad varannan dag.
Förresten får mitt eget omnämnande av Lars Winnerbäck mig att tänka på Petras historia om killen som dumpade sin flickvän på grund av hennes Winnerbäck-lyssnande. Det är mysigt på något sätt och ger mig hopp om människan.

I onsdags var jag hemma hos Ida för första gången på länge. Vid 13 kände jag mig frisk men på vägen hem började jag känna symptom på förkylning. Vid 18 var den fullt utblommad och jag var gnällig, svag och reserverad.

Ja, mer än vanligt alltså.

Min hals kändes helt uppskuren och jag låg som vanligt för döden vilket är tradition vid förkylningar. Men det var ändå någon form av rekord i insjukning.

Nu är halsen bättre men jag är fortfarande sexigt snorig och får hålla mig hemma, vilket ger mig en chans att samla ihop mig inför skolan som jag återgår till nästa vecka. Tittar på ?Jakten mot nollpunkten? från 1971 där en man i en Dodge Challenger ska åka från Denver till San Fransisco på 15 timmar och blir jagad av poliser som alltid åker av vägen i ett damm-moln till allt snabbare banjomusik. Aldrig hört talas om den men Audioslave gjorde en kopia av den i en video från förra skivan.

Jag lär inte bli smartare av sånt här men jag känner mig långsamt friskare och det är väl ändå det viktigaste.