Dead Leaves and the Dirty Ground

Underbara Canal + visar en Clash dokumentär jag aldrig hört talas om. I och för sig kan jag ytterst lite om Clash överhuvudtaget, men ”Rude Boy” från 1980 är en märklig syn.

Det är en turnédokumentär men ändå spelfilm. En roddare försöker börja jobba med The Clash och det är ungefär storyn. Sen om han är skådis har jag ingen aning om. Men det roliga är ju att se hur oerhört bisarrt allt var på den tiden.

Alla får ju stryk hela tiden. Vakter och polis är totalt militanta. Jag vet inte hur stora Clash var på den tiden men inte tillräckligt stora för att inte bli slagna av polisen när de försöker lämna en spelning. Det verkar i alla fall runt den tiden som de började lyssna på alldeles för mycket baktakt.

Mick Jones ser ut som gitarristen i Queen. Vad heter han nu..Brian..någonting. Freely antagligen. Troligtvis Jenkins.

Roddaren är oerhört pinsam. Någon måste berätta för mig om han är skådespelare eller hur det är fungerar.

Jag vet ju ingenting.

Ayesha och Wille Craaford i SVTs valvaka. Ayesha tar upp "East Tiiimår" som den dumma fan hon är. Dessutom säger hon att ungdomar inte fått tillräcklig information om valet och en debatt om att internet helt har gått politiker förbi.

Men herregud. Internet? Ska det göra att ungdomar bryr sig? Jag hoppas att ungdomar bryr sig mindre än vad de gör. Ungdomar som röstar är delade i två läger enligt mig; de som vill ha 25.000 i studiebidrag under gymnasiet och Sverigedemokrater. Åt helvete med ungdomen. Sätt dem i arbete istället så att jag slipper.

Valresultatet går ännu inte att kommentera. Men jag har i alla fall röstat så jag kan inte ha dåligt samvete.

Vafan. Nu ska Wille sjunga och trubadura. Ska det här vara Public Service?
Jaha. Nu har alliansen vunnit. Jag kommer se fram emot regeringsskiftet när jag är 29 och hoppas att jag inte påverkas alltför mycket. Jag skyller på Göran Persson.
Det som jag för med mig mest är nog moderata valarbetares sång.. "olé olé olé olé, alliansen, alliansen" 
Herregud. Vad lamt.

 

Jag känner och har känt alldeles för många människor med mer allvarsamma problem än jag för att jag ska känna mig benägen att uttrycka mina egna.
Men samtidigt har jag alltid gett andra rätten att kunna ventilera sina bekymmer i stil med att "osten är slut!!" oavsett hur det ser ut i Rwanda.
Så jag borde ge mig själv den rätten också.
Däremot blir inte detta ett långt och detaljerat utspel om mitt psyke och möjliga diagnoser. Jag vet förhoppningsvis vart gränsen går innan det blir lamt och självömkande. Jag söker ingen uppmärksamhet eller sympatier.

Jag ska i alla fall ta reda på om det här är vad jag tror att det är. När jag läser om det och de tipsar om att ”ta ett varmt bad och slappna av” så har jag lätt för att skita i det och övertygar mig själv om att jag bara inbillar mig. Men med tanke på vilka skitråd de ger folk som är direkt mano-depressiva så ser jag ingen skada i att ta reda på hur det egentligen ligger till.

Jag mår som sagt inte dåligt alls och jag är inte deprimerad.
Men jag tar mig rätten att ventilera.

Även om jag har ost kvar i kylskåpet.

Jag är så trött på att vara sjuk. Alltså förkyld. Jag är täppt i huvudet och jag känner ingen lukt. Knappt någon smak.

Jag drack öl med Annelie i söndags och var öm i hela kroppen. För en gångs skull fungerade inte öl mot det. Jag var täppt i hela huvudet och kände mig inte direkt tillmötesgående. Men hon verkade inte bry sig märkbart. Hon är så fin.

Jag träffade Linn i tisdags och var snorig. Det var väldigt trevligt, eftersom det inte var uteslutande catching-up utan mest diskussioner om vad man gjort den senaste veckan och om brittisk kontra svensk privatekonomi. Detta trots att vi inte setts sen i mars eller något.

Jag var hos Stefan på kvällen/natten/morgonenoch pluggade och spelade döda-de-andra-och-köp-feta-svärd spel. Jag bara snöt mig hela tiden och så ”ööhrn” som svar på tilltal.

Igår, fredag var jag hemma hos Ida för hon hade en tillställning. Det var mycket sång och jag reagerade som jag brukar.
Jag vill inte vara den typen som ser helt jäkla emo ut. Men jag vill heller inte låtsas ha roligt med folk jag inte kan ha roligt med. Så vanligtvis löser jag det genom att inte gå någonstans eller bara gå om det finns folk som jag kan ha roligt med.
Ida och Patrik är sådana och bryr sig inte om att jag verkar emo. Patrik är för sjutton superemo och Ida känner mig mer än någon annan. När jag kom dit frågade Johan om jag var sjuk eftersom jag var så lågmäld. Han är rolig.

Det är lördagkväll så jag tittar på Sandor slash Ida på Canal + Film 2. Jag har nu sett en dryg timme av den och den är ovanligt välgjord. Ungdomsfilmer är uteslutande värdelösa och innehåller bara klyschor men här är inget direkt fruktansvärt genant. Alltså, jag har aldrig varit ungdom, så jag vet inte hur det är i den åldern.
Men jag har bildat en uppfattning genom litteratur, filmer och socialstyrelsens undersökningar. Här är allting med som man någonsin misslyckats med i svensk film, ungdomars utanförskap, alkohol, kärlek, sex, föräldrar och internet.

Jag kan inte direkt påstå att historierna är trovärdiga, men eftersom jag inte vrider mig i plågsam pinsamhet så funkar de tydligen. Inte ens när hon säger ”ni kan dra åt helvete båda två, jag hatar er” och smäller i dörren rycker det i fjärrkontrollshanden.

Men det kan ju vara för att jag är sjuk. Fortfarande.

Folktoppen är ett bra tidsfördriv. Det hade varit roligt på riktigt om det inte vore för det faktum att det är inriktat på att vara underhållande för hela familjen. Jag vill ha ett program som bara visar klipp från saker jag gillar genom tiderna. Men eftersom det är familjeunderhållning ska det vara folkligt och med vitsigt mellansnack, sång, dans och husband.

Jim Carrey och Rowan Atkinson listas och såklart kan man räkna ut vad Babben och Annika Lantz ska säga om det. Att det är enormt uttjatat och bara såå tråkigt. De och många med dem glömmer gärna att en gång i tiden var både Ace Ventura och Mr. Bean bland det roligaste som fanns.
Naturligtvis inte numer. Dubbelmoralen ligger i att många som får uttala sig i frågan antagligen skulle ösa beröm över Charlie Chaplin och säga att hans humor är tidlös. Man skulle inte våga säga något i stil med att ”ser jag honom gå på det där jävla sättet igen så spyr jag” eftersom det är finkultur. Chaplin betydde mycket på sin tid och fångade tidsandan men det gjorde även Jim Carrey. Ingen av dem är rolig längre. Men kritiker vågar inte erkänna att de en gång i tiden skrattade sig fördärvade åt Jim eller Rowan.

Men så kommer man då till Robert Gustafsson som jag har enorma problem med eftersom han är så enormt folklig och fortfarande håller på. Nej, jag skulle aldrig orka se Mr. Bean igen men det är knappast så att Rowan Atkinson turnerar med Rapsody in Rock med karaktären år ut och år in. Jag klassar Robert lägre än Stefan och Krister just nu.

Saken är den att Stefan och Krister vet var de hör hemma. De tycker naturligtvis själva att de är roliga men de vet själva med sig att de inte är ungdomskultur direkt.
Robert tror sig säkert tillhöra både Nilecity generationen och Papphammar generationen. Robert åker in med en truck och leker Vejron i ottan.

Halmstadborna skrattar säkert så de kissar på sig.