Do I look like a slut?
Fick ett brev från försäkringskassan häromdagen. Deras brev är speciella eftersom det antingen innehåller bidrag eller krav om pengar.
En annan speciell egenhet med deras brev är att de är gravt svåröppnade. Allt är sammanklistrat och man måste riva eller klippa upp tre av sidorna på brevet som är sitt eget kuvert. Det är dessutom fantastiskt att inse att det bara är en meningslös sammanställning som man ska spara till deklarationen.
Samma sak gällde brevet från CSN, vilket jag trodde skulle innehålla ett besked ifall jag får studiemedel eller inte.
Efter att ha lånat pengar av ida och fått pengar av mina föräldrar denna månaden så har i princip varenda öre gått till ett matinköp, ett månadskort, kåravgift och en utekväll runt den 13:e. Nu har jag 2 kronor och 15 öre kvar. Men jag ska inte klaga egentligen. Jag svälter inte ihjäl, jag går bara lite mer hungrig för att jag vägrar be om mer finansiell hjälp förrän räkningarna kommer. Det finns dem som inte har någon som kan hjälpa dem överhuvudtaget, så jag vet att jag är någorlunda priviligerad i jämförelse.
Petra tog med mig till Silverbullit i lördags och det var suveränt. Tidvis dåligt ljud, men fantastiskt bra framträdande. Dagen efter satt vi och nös ikapp och tittade på Bloody Sunday och Matchstick men, båda var bra på sitt sätt. Skolkade idag men det händer knappast igen. Nu är min nya hobby att inte göra av med några pengar på upp till 2 dagar. Synd bara att mitt vax och shampoo börjar ta slut. Fast det nämner jag mest för att det är så otroligt roligt att skriva shampoo.
shampoo.
uh-huh. shut up.
The smell of repetition really is on you
Lyckades klara mig ur spårvagnskris och kom i tid till grupparbetet om att argumentera. När jag dock skulle resa hem igen såg jag till min oerhörda glädje att fyra 11:or och fem 7:or på rad kom åkandes. Inget bra tecken alls. Dock kan de gratuleras för sitt beslut att erbjuda rabatt till folk under 26. Så i drygt 4 månader framåt betalar jag bara 375 i månaden till skillnad från 550. Därefter är jag 26 och förväntas tydligen ha råd att betala fullpris överallt. Fast Ida har sagt att om jag är singel då så ska hon spara ihop till en eskortflicka så jag slipper sitta bekräftelselös ännu en födelsedag. Förhoppningsvis löser det sig tills dess men tack gode jesus för Ida. Idag lånade hon dessutom ut ännu mer pengar ur sin aldrig sinande pengapung. Idas pung är stor men inte lika stort som hennes hjärta. Ida är fantastisk. Det är knappt att hon kan finnas.
Lars Leijonborg vill att det ska tillkomma en radiokanal för att konkurrera med Ekot. Det är ju fint Lars. Ska du inte föreslå att det ska komma Pommac ur kranarna för att konkurrera med vatten också? Det är så sorgligt med de mindre partiledarna som inte riktigt vet vad de ska ägna sin tid åt.
Jag hade förvisso också kommit med en del korkade förslag om jag utan större folklig opinion ändå får vara med och styra Sverige. Bland annat hade jag avskaffat all kommersiell radio som tar upp alldeles för mycket frekvensutrymme. Min duschradio är helt hopplös; p1 och p3 är skitsvåra att hitta men de kommersiella kommer fram med en oerhörd klarhet. Ta bort dem, det är ändå bara skit och lägg istället public service kanalerna på 5 olika ställen var så att det är stört omöjligt att missa.
Överhuvudtaget har jag många idéer som helt plötsligt känns berättigade med tanke på periferipartiernas radikalt fåniga förslag. Elitstyre, upprivning och återuppbyggnad av all infrastruktur, skoluniformer, ritalin i modersmjölken, 20-års gräns på rösträtt och körkort, utegångsförbud för alla under 17 efter 19:00 och gratis glass.
Fast jag skämtar om glassen.
It's like the fucking battle on Hoth
Fantastisk dag. Börjar dagen med att frysa vid uppvaknandet. Den varma duschen jag behöver blev endast ljummen av någon outgrundlig anledning. Åkte i god tid för att betala den fascistoida kårens avgift och hinna till skolan vid 12:15. Väntar vid min hållplats från 11:15 till 12:15. Ringer västtrafiks kundservice vid 11:40 för att höra om de ska skicka ersättningsbussar eller, om det dröjer mer än 5 minuter till, sjukvårdare. Laila som personen som svarar heter är inte ens medveten om att det är något stopp. Vid detta tillfälle undrar jag om västtrafik har ett vinterpalats man kan storma och börjar flacka med blicken efter högafflar.Efter en timme i minus 6 grader kommer jag till skolan nästan en timme försenad. Efter en timme till är skoldagen slut och jag promenerar från haga till kårens reichstagsbyggnad förbi valand och fryser ihjäl igen. Där tar de inte emot pengar denna veckan. Så jag får gå till swebank vid avenyn istället. 35 minuter i kö eftersom resten av befolkningen har en handlingsförmåga i par med ett munsår och en intelligensnivå strax under.
Köper bröd och ägg för mina sista pengar och går till tidpunkten för att klaga. Där hänvisar de till en blankett om ersättning och först nu inser jag att de har fuckat mig i röven eftersom det enda man får ersättning för är tydligen taxi eller bensinpengar.
Disco Fever
Det är märkligt att när andras liv är i skiten (iallafall ur deras egen synvinkel) så är mitt rätt bra för en gångs skull. Ny skola på fredag och nu har jag precis mailat iväg uppsatsen till handledaren för ytterligare tillrättavisning. Jag missade januariseminariet så nästa blir i mars antagligen. Så nu har jag även skrivit ett personligt brev till CSN om detta i förhoppning att de ska ge mig studiemedel innan mars månad (vore ju lite osmidigt annars).
Mina föräldrars lilla ekonomiska support i helgen gör att jag återigen kan handla mat och gå ut och träffa folk, även om det blivit ytterst lite av båda.
Stefan kom förbi igår eftersom han skulle hämta post ur sin gamla lägenhet. Vi firade att vi båda kommit in på kurser genom att dricka vin och spela FIFA 06. En gång slog mitt Chelsea hans Arsenal med 12 mål mot 3.
Jag har börjat kunna lägga dåliga saker bakom mig dessutom. Det är enormt uppfriskande även om jag försöker att inte gå från positivt tänkande till fullständigt blåögt hallucinerande.
Jag lyckas ta tag i mitt liv på ett litet mer planerat sätt. Vilken dag som helst vågar jag säkert till och med ringa och gå ur fack såväl som hyresgästförening. Mina år av poänglös socialistisk solidaritet skulle därmed vara över. Jag tror dessutom inte att industrifacket(!) skulle sakna mig särdeles.
Challenge Churchill
Det slog mig igår när jag pratade med Ida att jag börjar skolan strax. Fick schemat idag och på fredag ska jag börja läsa statsvetenskap. Dock är jag van vid padrigus inställning till studier och omvärlden. Jag tror kanske inte att dessa människor har en annan världssyn, men jag börjar ju ana oråd när jag kollar schemat. Tvåtimmarsföreläsningar varje dag i veckan(?) och dessutom är det nästa fredag en "gemensam introduktion för hela samhällsvetenskapliga fakulteten. Start kl 12 med mingel."
Mingel...? Surely you must jest.
Ser jag minsta tillstymmelse till spex eller studentliv så börjar jag fäkta med en stol.
Why don't you just die
Den förra som inträffade runt december var fantastiskt rolig. ”Det värsta sedan Gudrun” sades det, men ingenting hade hänt sedan Gudrun så det kanske inte var ett felaktigt uttalande när stormen visade sig vara en regnskur.
Saken är den att decemberstormen hypades bortom sina proportioner. Vilket får mig att komma till Let’s Dance. Detta program har varit ett gissel för mig, inte sedan starten utan snarare cirka 4 program in i förra säsongen. Jag såg första avsnittet hos Camilla och tänkte att det är väl lagom fånigt och typiskt av tv4. När sedan kvällstidningarna adopterade serien så blev det helt plötsligt en succé.
Det är här problemet ligger.
Jag är väldigt säker på att folk inte hade brytt sig lika mycket om inte kvällstidningarna övertygat dem om att de ska bry sig. Ett bra exempel i tv-historien är Robinson, även om skillnaden ligger i att det var bra tv-underhållning de 2-3 första säsongerna. Kvällstidningarna rasade över mobbingen och det tragiska faktum att en man som deltog tog livet av sig en tid efter inspelning. Detta resulterade i att läsarna ”rasade”.
När tidningarna efter ett tag kände vindarna vända (möjligtvis efter en viss omredigering av SVT) så vände även artiklarnas natur. Det handlade helt plötsligt om ”vem är din favorit” och Robinson-förnamn blev ett koncept. Även om folk tittade innan så skapade kvällstidningarna själva hypen och det blev helt plötsligt Hyland-folkligt. Nu för tiden verkar det som om en tidning väljer ett program att hypa innan det ens har haft premiär.
Let’s Dance blev ett totalt oförtjänt fenomen bara på grund av helt intetsägande artiklar om Anna Book och Peppe Eng. Anna Book fick till och med för sig att hon hade skapat en comeback genom sitt framträdande och kände sig av någon anledning älskad och folklig så till den grad att hon släppte ett album direkt efter medverkandet som hon döpte till ”Let’s Dance”.
Nu tror tv4 att de skapat tv-historia och kan därmed skylta om premiären runt hela stan. Patrick Ekwall gick från sportjournalist till Let’s Dance-stjärna en vecka innan premiären, löpsedelmässigt. Nu tvingas jag se på löpsedlar i flera veckor om ”stjärnors” problem, missbruk, skilsmässor, tragiska uppväxter och knäskador som endast skrivs om för att skapa ett behov bland folket. Till skillnad från andra skvallertidningar som tidigare bara gett efter för behovet av kändisskvaller så skapar kvällstidningarna numer ett intresse innan det ens finns.
Trials and tribulations
Så har då äntligen rislampan jag fick av mamma fått en plats i min lägenhet. Det fick bli hallen som välsignades med lite mer romantisk ambience.
Trasmattan gör ju sitt också, som ni kanske ser.
Jag brukar inte bilddokumentera mina dagar, men eftersom jag var flitig igår så får detta vara lite av ett undantag. Jag satt faktiskt och pluggade hela dagen fram tills 18.
Jag lyckades till och med sitta och skriva samtidigt som jag tittade på tv. Vuxet värre. 
Sen lagade jag mat och beundrade den oerhört fina porslinshunden jag fick av Ida häromdagen. Sen blev jag livrädd för densamma när jag vid ett ofokuserat ögonblick skvatt till för det satt ett djur på mitt köksbord.
När Ida sa att de satt vid Kellys så tänkte jag att det vore oerhört trevligt att umgås men jag hade inga pengar. Detta löste sig dock efter en timme så då sprang jag ner i ösregn för att överraska dem med min fantastiska närvaro.
Väl på spårvagnen får jag höra att de ska till Bög för att de har träffat två stycken till som gillar Billie the vision. Jag trodde innan att de skämtade, eftersom sannolikheten är så oerhört minimal att det omöjligen kan vara allvarligt menat. Det var det dock. Så jag satt där på spårvagnen och fick en onödig och omotiverad känsla av uppgivenhet och ensamhet och undrade hur jag nu skulle göra. Kevin var hemma hos sig igen (folk har anammat min teori om att börja dricka på eftermiddagen alldeles för väl) och Petra skulle klippa sin vän. Jag tänker att jag får ta tag i mig själv och kanske ha lite trevligt med främlingar, hur illa kan det vara.
Mitt självupp-peppande försvann dock snart när jag fick stå och vänta på dem utanför bögens lägenhet i 5 minuter (oerhört länge för mitt dåvarande humör) och det blev inte bättre när jag hörde en massa tjoande och glatt prat. Det var jag Verkligen inte upplagd för än, i all min nykterhet. Dessutom är glada sällskap enormt känsliga för om det finns någon i gruppen som inte alls är lika tjoho-ig. Denna sociologiska press gjorde mig ännu mer introvert och disträ. Sedan hjälpte det inte alls att en av främlingarna tog en gitarr och började sjunga och spela. Bara den ena av dem dock, den andra var ok men allt var för mycket för mig för att vara trevlig. Runt tiden då gitarren kom fram tänkte jag att det är bäst att jag håller käft innan jag börjar säga något om nothing else matters. 
Hålla käft kunde jag dock inte och när jag hade gått igenom Billie the vision utan att säga ett pip så var jag tydligen tvungen att säga något otrevligt om Magic Numbers. Ida blev mycket upprörd men jag kände mig så totalt borta att jag inte visste vad jag skulle göra alls. Vi talade dock ut om det här (gick ut på att snacka skit om andra människor och röka) och sen gick jag till Lokal som det heter och drack öl med Petra och hennes vänner, bland annat Stifler från American Pie, som synes på bilden. (han var alldeles förträffligt trevlig, det är ingen diss)
Dagens bonusbild är halvt önskad av Alle som ville se min espressomaskin. Tusen tack återigen för podsen. kram.
There's only one Peach with a hole in the middle
Min relativt nya fascination för dekadenta kvinnor som skriker om fittor och tuttknull är komplicerat för mig. De vänner jag har som har lyssnat på sådant i 5 års tid är trötta på det och de andra vännerna vill inte veta av det. Så jag får mest sitta hemma och nicka i samförstånd och ensamhet. Jag är så trött på att jag aldrig inser gruppers storhet när de är aktuella. Men det kommer nog aldrig förändras.Or you will lose your cheap appeal
Återigen till vad man kan kalla ungdomskultur och politiskt korrekthet...det fina är ju att problemet med dagens musikgalor och skit är att allting ägs av 3 skivbolag. Nu menar jag inte ur en anti-kapitalistisk synvinkel, jag påverkas nog inte så mycket av storbolagen. Men jag misstänker att 3/4 av allt ägs av Disney eftersom censuren är så oerhört stark.
Resultatet blir att ingen vill stöta sig med någon. Det sägs att vår generation ska vara de mest frigjorda men om det blir ett sådant rabalder när Justin sliter tutten av Janet så kan man ju undra. Musikindustrin är tamare än någonsin eftersom Disney är rädd för att ungdomarna ska ta efter om ett rockband använder fula ord. Samtidigt är ungdomarna vidrigare än någonsin.
I'm bringing sexy back
Med tanke på att allt vad 20-30 års kultur heter inte längre finns rent musikmässigt så var Rockbjörnsgalan väldigt bra framförd. Dock beror det på ett enda faktum och det är programledarna Filip och Fredrik (det är knappt att jag tyr att ens skriva ner den namnkombinationen eftersom det är så otroligt folkligt att det känns som att skriva hejbaberiba, men jag gör det ändå). Artistframträdanden som Darin, Lambretta-sångerskan och Melody Club,är direkt obehagliga. Däremot är det kul att det är live så man kan se Gustav i Mando Diao slå av en sträng så fort han börjar spela och att In Flames ser panikslagna ut över dåligt ljud och arena-spelnings-vibbarna.
Dessutom är det en årskull från ett högstadie som utgör publiken. Detta innebär att de inte fattar något som sägs utom när någon nämner en idoldeltagare varpå de på Pavlov-manér kissar ner sig.
Om jag säger att mina rockbjörnsröster gick till (om jag minns rätt) Iron Maiden, Anna Ternheim och In Flames så förstår man att utbudet över musikåret som gått var begränsat.
Å andra sidan har jag aldrig koll på musikår eftersom varje gång det är prisceremonier på G så skriker jag alltid att Fever To Tell måste vinna årets skiva tills någon klappar till mig.
Men programledarna räddar hela begreppet ”gala” genom att konstant få in verbala attacker mot Peter Swartling oavsett vad de pratar om. Dessutom kan de fråga Miskovsky om vad som är roligast respektive tråkigast med Jocke Berg när hon tar emot sitt eget pris. Alla som tar emot priser måste säga ”I’m bringing sexy back”.
Politisk korrekthet är det som sabbar ungdomskulturen. Eller förlåt, politisk korrekthet och ungdomar är det som sabbar ungdomskulturen.
Rain licks the town like a damp cold tongue
Jag skäms ibland när jag sitter på spårvagnen och lyssnar på gammal musik via min mobil anno 2004. Men man repar sig ganska snabbt när man hamnar jämte en 20-någonting-tjej som sitter med sin superflashiga i-pod och lyssnar på summer of ’69 på högsta volym.
Ett fenomen kan definiera Göteborg och det är inte bara obarmhärtigt ösregn utan även de vindar som helt smular sönder varje försök att ta med sig ett paraply.
Som norrman har jag konfliktlösning i blodet vilket kan behövas när det regnar. Varenda människa blir till territoriella djur när regnet öser ner på dem och en vanligtvis odramatisk spårvagns-påklivning blir till de första 17 minuterna ur Rädda menige ryan. Ja, omaha-beach scenen i alla fall, inte gubben vid kyrkogården.
Jag försöker så gott jag kan få en sittplats utan att bli nedtrampad vilket blir till en nätt liten ballett. Men ingenting får folk att tappa empati som ösregn.
Jag ska undersöka om det inte är så att de allra flesta internationella konflikter började med en mindre dispyt om ett paraply.
So give me Coffee and TV
I jämförelse med MTVs program så är extreme makeover fullständigt etiskt gångbart och trovärdigt. Jag har dock aldrig gråtit till det. Jag grät en gång till extreme home makeover men för sjutton, de hade ju planterat ett träd åt barnens döda pappa. Igår grät jag till Oprah men jag kan inte hjälpa det. De hade två 17-åriga flyktingar från folkmorden i Rwanda 1996 där som berättade om hemskheterna och så visar det sig att Oprah har flugit dit deras familjer. Alla gråter och jag gråter och de kramas och jag gråter.
Björnarna i landets djurparker har äntligen somnat. Sedan i november har de mest ätit och suttit och kollat på vädret. Vilken solskenshistoria. Jag borde fan jobba på landet runt.
Kents kompgitarrist Harri Mänty slutar, men att kalla det för att Kent "splittras" är att ta i. De gjorde ju ändå "kent" och "verkligen" utan honom och även om han är min favoritmedlem på grund av sin relativa meningslöshet så klarar de sig nog bra.
Jag hade en märklig sömnsjukdom i morse där jag var helt borta och snoozade från 8:30 till 11:30 (drygt 9 minuters mellanrum mellan alarmen) och hade på Depeche Modes "ultra" (min favorit depecheskiva). Detta resulterade i att jag drömde 36 olika saker, oftast om monster och maskingevär. Jag förstår inte varför jag alltid drömmer om sånt. Om ens drömmar skulle reflektera ens tankar, drömmar och rädslor under ens medvetna vardag så borde jag bara drömma om brudar, speedway och Tupac.
Förresten blev jag idag antagen till statsvetenskapskursen och har fått ett nytt dörrlås.
Love needs its martyrs
Stefan är bra att prata med när gamla kärlekar hugger en i magen. Han pratar nämligen så jävla mycket om sina teorier kring ens kärleksliv så efter en halvtimme vill man bara sluta lyssna på det och prata om fotboll istället. Jag tror inte han inser att han hjälper på detta vis, men det gör han.
Så nu vill jag bara lägga det bakom mig och koncentrera mig på framtiden. Det var väldigt längesen jag lyssnade på Weezer, men av en slump hade jag det i hörlurarna vid nyår utan att inse vad låten ”the good life” ens handlar om. Men det piggade upp tror jag. Eller så var det bara en känsla av något nytt. I alla fall.
When I look in the mirror
I cant believe what I see
Tell me whos that funky dude
Starin back at me
Broken beaten down
Cant even get around
Without an old man came
I fall and hit the ground
Shivering in the cold bitter and alone
Excuse the bitchin
I shouldnt complain
I should have no feeling
cause feeling is pain
As everything I need
Is denied me
Everything I want
Is taken away from me
But who do I got to blame
Nobody but me
And I dont wanna be an old man anymore
Its been a year or two since
I was out on the floor
Shakin booty making sweet love all the night
Its time I got back to the good life
Its time I got back
And I dont even know how I got off the track
I wanna go back, yeah
Screw this crap Ive had it
I aint no mr. cool
Im a pig Im a dog
So scuse me if I drool
I aint gonna hurt nobody
Aint gonna cause a scene
Just need to admit that I want sugar in my tea
Its time I got back to the good life
Karen Oh Yeah
Visst sjutton, jag måste ju säga ”jag har gjort om min blogg” och vara stolt att jag sitter med sådant istället för att plugga.
Men det var inte lätt kan jag säga, det var väldigt länge sedan jag försökte tyda html kod och färgkoder.
Men jag lyckades till sist att byta bild längst upp till ett mobilkamerafoto från studion när vi spelade in som jag faktiskt har tagit själv. Vilket Ida är fullt medveten om eftersom jag har försökt skryta för henne om hur snyggt det blev hundratalsgånger; ”jag tog ett panoramakort, fattar du hur svårt det är att passa in tre bilder i följd?”.
Sen kommer jag antagligen byta från det lite väl ungkarlsaktiga mörkgrå/svarta när jag väl kommer på vad som kan passa.
It's been this way since christmas day
Bra helg rent tv-mässigt. MTV hade hårdrockshelg vilket var väldigt uppfriskande. Det fanns en tid då MTV kunde ha hela helger tillägnade grupper; allt från Beastie Boys till Take That och Blur.
Dessa tider är det närmaste man kommer en topp 10 Shakira lista.
Men även om hårdrock inte är min grej alls så har hårdrocksband oftast en historia att berätta, till skillnad från 50 cents ”yea, I got shot”.
Dessutom var det ärliga intervjuer från bandmedlemmar från alla sidor av hårdrockens spektrum. Inte som de flesta VH1 dokumentärer där samma skvallerreportrar sitter och spekulerar fejkvetandes om allt från kändisbröllop till kändisätstörningar.
Sedan tog MTV2 över med en timmas Placebo videografi och intervju med Brian som jag missade då min digital-tv temporärt stängdes av.
Annars har jag varit mer off än vanligt dessa dagar, kan inte riktigt förstå varför. Fast det är antagligen på grund av att jag lullar omkring i mjukisbyxor och luvtröja.
Jag är ganska säker på att om jag bara fixar till mig och städar undan lite så kommer jag känna mig sprakande igen.
Never again is what you swore the time before
Vi spelade på Spybar och det var helt värdelöst. Jag förstår inte poängen i att boka band när man inte har en scen eller när man ändå bara tycker att bandet är till besvär.
Dessutom ger Stockholm mig the willies för att jag inte fattar något.
Men framförallt innebar det att vi brände en stor del av nyårs-gaget bara för att man tydligen ibland ska spela i sthlm istället för att investera i instrument, sladdar och förgreningar så att vi kan genomföra en spelning utan att jag behöver skrika att folk inte ska "trampa på min digitaldelay" vilket i sin tur får mig att både känna mig som - och framstå som - en dryg jävla idiot.