Dead Leaves and the Dirty Ground

Han påpekade att israel inte kan anses vara terrorister eller att man inte ens kan diskutera det utifrån dem som empiri, då de är en erkänd stat. det är isåfall statsterror.

Enligt mig är denna uppsats terror. Ida blev illamående bara hon tittade på de nästan 50 sidorna av blod och tårar. Det kändes bra.

jealousy is a horrible thing...

Men nu måste jag släppa sånt, fokusera och skriva klart. Imorgon Måste uppsatsen in till min handledare. Förhoppningsvis har Stefan orkat läsa igenom den också.
Dessutom är jag inte speciellt rolig som människa med alla mina känslostormar.

Slutspurten.Wish me luck.

Jag älskar svengelska.

Min c-uppsats historia har varit kantat med mer gråt och tandagnissel än någon kan ana. För två år sedan, i juli 2004 efter Graham Coxons konsert på hultsfred flyttade jag till Göteborg. I september började jag en kurs i internationell konfliktlösning och i januari skulle jag börja min c-kurs i Internationella Relationer.

Men den 25 december svepte en tsunami över sydostasien. Jag var i värnamo just då och var ganska säker på att det skulle lösa sig. Senaste kontakten med min syster var ett vykort som hon och hennes man skickade från en av de mest drabbade områdena i Thailand; Kao Lhak. På vykortet stod att allt var soligt och fint och att hon aldrig ville åka hem. Det gjorde de heller aldrig. Jag åkte hem till Göteborg för att påbörja min c-kurs fast besluten om att dylika livsöden bara drabbar andra.
Men när c-uppsatsen skulle påbörjas i februari hittades deras kroppar. Efter begravningen var det dags för mamma att förlora håret i en cancerbehandling. Sen dess har jag suttit och förklarat för mina föräldrar i telefon att ”jodå, den är på gång nu, nu är den nästan klar, jag lämnar in uppsatsen i tid för nästa seminarium.”

Men icke.

Jag hade 12 sidor av diverse anteckningar kring terrorism för ett år sedan, då jag påbörjade d-kursen under löfte om att jag skulle lämna in den en månad efter kursstart. Det gick helt enkelt inte och jag kastades ur universitetet. Jag bröt samman ganska totalt och vågade inte säga det till mina föräldrar på två månader.
Vilket inte är så konstigt eftersom de kämpat sig igenom alla svårigheter och öst pengar över mig för att jag skulle kunna fixa det där. Jag satt där med 2 månaders CSNstöd som skulle betalas tillbaka inom 3 dagar annars blev det räknat som någon sorts innebränd skuld.

I somras satte jag igång igen och hade 20 sidor av skit innan jag skulle börja d-kursen igen.

Nu, drygt 1 månad efter, har jag 36 sidor av ganska strukturerad skit. Godkänner handledaren det här på måndag så kan jag lämna in den direkt. Godkänner han den inte har jag tills den 25:e att rätta och lämna in igen.

Och jag har heller inte gråtit sen i fredags förra veckan.

Det kanske löser sig det här.

Men kanske inte om jag sitter och bloggar.

SVT sporten rapporterar att hockey nu drar in mer pengar än fotbollen. Att fotbollen har en distans till publiken som hockeyn inte har. Det är ju bara självklart.

Hockey har en närhet till publiken eftersom både spelare och åskådare är tjocka boskap.

Det var längesen ett band försöker vara Libertines så mycket som Mando Diao i nya singeln ”long before rock and roll”. Inte enbart den växlande sången men videon är så pinsamt fylld av Pete Doherty manér att jag blir vindögd.

Fast Mando Diao kan gärna göra vad de vill för min del. Så länge jag aldrig aldrig någonsin behöver lyssna på ”Mr Moon” igen. Där kan man tala om plåga.

Jag har väl länge vetat, såsom alla vet, att produktion har mer betydelse än talang. Britney Spears låter inte som Britney Spears utan vocoders och kraftigt uppbackande körer och pitchning. Men efter att ha fått en större inblick i produktionsarbetet (än vad jag hade förut, vilket var ingen inblick) så förstår jag att man behöver ju verkligen inte kunna någonting alls. Nu menar jag inte att vi inte kan spela, för det kan vi, men teoretiskt menat.

”Paris Hilton kan inte sjunga live” sägs det, men många verkar inte förstå grejen. När det gäller talang inom sångare såsom Paris, Justin eller tamejfan Lill-Babs så är det knappast sången det handlar om. Sångtalang som begrepp är begränsat till operan och liknande institutioner. Paris är hatad för att hon är känd för att vara kändis. Men däri ligger talangen. Paris säljs som ett paket, på samma sätt som Christina Auguilera eller Shakira. Det handlar inte om cynism mot branschen utan snarare mot folket som köper det.

I varje högstadieskola finns det alldeles säkert dussintals med tjejer och killar som kan sjunga ”get your sexy back” precis som originalet. Men de är inte Justin. Justin Timberlakes talang är att han är Justin Timberlake. Därför satsar skivbolaget på att promota honom, därför kan Timbaland tänka sig att arbeta med skivan och därför vill radion spela honom. Kommer en helt ny artist och spelar den låten, mer eller mindre exakt som den låter, så kommer ingen bry sig.

Jag klagar dock inte på den. Den svänger. Och det gör Paris Hilton också.

Uttrycket ”oemotståndlig pop” får mig att rygga tillbaks. Jag har upptäckt att Magic Numbers inte bara är ett band som inte tilltalar mig speciellt mycket. Jag tycker helt enkelt inte om dem.

Alls.

Överhuvudtaget.






De har blivit ett band som jag blir irriterad av att se. Antagligen för att jag ser framför mig en potentiell Åhléns-reklam som beskriver hur de är oemotståndliga och perfekt poppiga. Jag har upptäckt att jag behöver en viss nivå av dekadens, smuts och desperation i musik.

Strokes har förvisso sunkiga gitarrer ibland men ändå perfekta och rena slingor i sin musik. Men desperationen och viljan i rösten tilltalar mig. Samma sak med Yeah Yeah Yeahs.

Karen O’s sång är fenomenal. Inte bara ett påklistrat ylande utan själ – en rockighet som många vill uppnå utan att ha den rätta attityden. Snarare en uppriktig förtvivlan. Det får mig att vilja lyssna mer noggrant. Och textrader som ”I don’t even know who I like less, you or me” får mig fortfarande att rysa.

Dessutom är Magic Numbers så jäkla glada.

Coldplay och Keane är kanske snarare exempel på totalt själlös musik snarare än pop.
Mitt största problem med Coldplay är väl att sångaren är en total jubelidiot.
Han har slagit upp ordet ”scennärvaro” och tar i så att hans öronsnäcka hoppar ur gång på gång.

Publikframgången är inget mysterium.
De tilltalar de över 30 som mycket sällan hittar någon ny musik utan håller fast vid sina U2 och R.E.M skivor. Perfekta skivor att stoppa in i Volvokombins ytterst oanvända cd-spelare på väg till affären för att köpa den där nya vitvinstetran som aftonbladet söndag skrev om till mysfredagen med sambon. Jävla smaksatt-creme-fraiche-älskande kalmarbor.

Peter Bjorn & Johns vissel-låt borde ju också falla inom detta. Inte glädjen direkt men kanske det välpolerade, poppiga. Men där är ju det självklara undantaget Concretes-Victorias insats på singeln.

Vet inte om jag läst om att hennes soloskiva var på gång eller om jag drömt det.

Har inte köpt Concretes "senaste", antagligen för att jag blir skrämd av det poppiga. Men hon tilltalar på något sätt.

Och då inte min libido. Enbart.

Love is All använder blåsinstrument och borde därför totalt avfärdas. Men en viss nivå av misströstan finns där i sången.

Apropå dem så gick jag igenom svenska grammofonstudion med väldigt lite vetskap om vad som försiggått där. Men efter att av en slump sett listan av artister som förärat lokalen, bland annat just Love is All, the Hives och hör och häpna Depeche Mode så känns det nästan ännu mer speciellt.

Dessutom log jag lite mot bandet som kom in och beskrev sig själva som att de lät som the Rasmus. De känner sig säkert väldigt speciella som får spela in i en jättefin, nyrenoverad studio och Ebbot är säkert där också och producerar.

Skillnaden är väl att de får betala för det. Ha.

Min ödmjukhet har sina sprickor vissa stunder.

Det var årstider sedan jag verkligen klickade mig igenom qx och helgon men det är fint att ingenting förändras. 75% procent av alla som har en profil är dyslektiker. Inget ont om dessa, men man tänker sig att dyslektiker borde ha ett annat forum än internet egentligen. Andra handikapp, såsom dövhet, blir väl underlättade med ett medium som internet. Men jag har svårt att tänka mig att en dyslektiker verkligen ser internetcommunityn som en befrielse i sin svåra vardag.

Dyslektiker är mest jobbiga när man verkligen inte förstår vad de menar (alltså långt ifrån stavfel, som jag själv är duktig med, utan de kan inte ens beskriva en känsla i en mening) och frågar man om vad de försöker säga så blir de så aggressiva. ”Jag har faktiskt dyslexi!!!!1”

Saken är ju att de oftast kan stava till sin egen sjukdom, men 15 frågetecken i rad klassas tydligen som läs/skrivsvårigheter. Antagligen för att ingen psykolog skulle ta mod till sig och skriva ut en lapp där det står ”du är helt enkelt fånig, läs fler böcker och använd mindre utropstecken”.

Vad gäller personligheter så är hälften *dödslängtan* och hälften *gosig*. Utan mellanting.

Utom jag. Jag är precis lika mycket marilyn manson som pandora.

Jag är så himla bra.

I samtal med min mamma om min brist på kärlek de senaste 6 åren så har hon de gamla vanliga råden. Men jag har nog aldrig pratat om kärlek med henne någonsin så det var en bra upplevelse. Jag har bestämt mig för att inte bara säga ”det är fint här” när dom frågar hur jag mår.

Jag menar inte att jag mår så dåligt att jag inte kan fungera som en vanlig människa och göra mina skolarbeten som en vuxen människa, men jag måste nog ändå vara mer ärlig mot dem. När bekanta frågar ”hur är läget” så behöver man ju inte göra värsta utlägget men det kändes bra att göra det med mamma.

Som vanligt så tycker hon som alla andra som är gamla i gemet att kärleken inte är allt. Man blir inte lycklig av relationer.

Nej jag vet att man ska hitta sig själv.

Men jag börjar tröttna på mig själv ärligt talat. Jag har hittat mig själv så många gånger att jag nästan skriver ett besöksförbud från båda parter. Från mig själv, mot mig själv och tvärtom.

Det handlar inte om att jag ska älska mig själv först och sen kommer kärleken. Jag älskar mig själv alldeles för mycket tror jag. Fast mest med mig själv.

Relationer och kärlek leder inte till lycka. Men jag har prövat alla andra sätt. Vänner av alla sorter, pengar, alkohol, musik och Lucky Strike silver har alla gjort sitt bästa för att jag ska ha en dräglig vardag. Knark har jag nog inte plats för i mitt liv så det får helt enkelt vara kärlek som fattas. Jag är ju smal och trevlig så man skulle ju inte tro att det ska vara så svårt egentligen.

Saken är att mitt hat mot par, eller snarare allas hat mot par antagligen handlar om någon form av projicering. Det handlar inte bara om att jag avskyr folk som går på kärleksmyten utan att de dessutom verkar lyckas med den. Hur stor distans jag har till hela området när jag ser dem så går jag ju ändå på det själv om och om igen. Jag är oerhört naiv helt enkelt. Men deras naivhet (?) bestraffas knappast känns det som.

and the mirrors, well as you might have guessed, self-examination or reflection. it could be vanity or self-loathing. I know I'm guilty of both.

Som när jag går ut en lördagkväll intalar jag sig själv att det blir annorlunda och att om det går åt helvete så har man i alla fall gjort något. Man har tagit chansen och vidgat sina vyer. Man kan aldrig vara säker på att allt skiter sig intalar man sig. Men man borde veta bättre och hålla sig till de saker som man är säker på. Fast inte ens då kan man veta hur det slutar.

Eller det är väl det som är grejen; man vet precis hur allting slutar.