Dead Leaves and the Dirty Ground

U2s ”one” vann någon form av tävling för ett par månader sen där folk kunde rösta på bästa text eller textrad (minns inte helt) genom tiderna i en låt. Smiths ”How soon is now” kom på en tredje plats har jag för mig. I alla fall kan jag uppskatta ”one” som låt, den är väldigt fin och stark och allt sånt men hur jäkla bra är texten egentligen?

Detta har, enligt mig, att göra med U2s fans. Jag ser framför mig en hög med gubbar som kan texten utantill och vid ensamma stunder med en whiskey framför sig skanderar ut den till den omedelbara omgivningen. Jag vet nämligen ur egen erfarenhet hur det fungerar i och med min undying devotion till Blur. Storartade popsymfonier behöver inte, och har sällan, bra texter när man tänker efter.

Som yngre tänkte jag nog mer på det än vad jag gör nu. Det var i den fasen då man som 17 åring kunde flytande engelska och började förstå vad de egentligen sjöng istället för det man fått för sig. Blur har ett par riktigt formidabla ballader och symfonier. Bland de bästa och största finns ”The Universal” från The Great Escape (95) och ”This is a Low” från Parklife (94). Båda har storslagna refränger som fortfarande kan få en att stirra rakt ut i tomma intet och slå ut med armarna som en fullkomlig idiot.

Men texterna är ju inte de mest begåvade. Särskilt ”This is a low” känns som att man slösar bort en komposition i världsklass med dåliga texter. Ändå vet jag hur mycket Damon slet med dem och bara ur en slump kunde skriva dem över jullovet efter sin bråckoperation med hjälp av en present från Alex som var en näsduk med en karta över Storbritanniens kustlinjer.

Som sagt är det ingenting man direkt skulle använda för att få icke-blur-fantaster att upptäcka det stora.

Så då ”The Universal” som är en komplett orgie i vackra stråkar som var en av de stora faktorerna bakom mitt knäfall framför Blur i mitten av 90-talet.

Till skillnad från ”this is a low” så beskriver den ändå en viss sorts vardagsångest som man gärna vill ha i dylika låtar.

Det man egentligen mest bär med sig är kanske raden “just let them go”.

Men poängen är alltså den att riktigt bra popsymfonier måste ha bra texter, men har det väldigt sällan. Sen är det kanske en åsiktsfråga om vad som är bra texter. Vissa kanske tycker att ”bitter sweet symphony” eller ”champagne supernova” har briljanta texter.

När man för längesedan slutat undra om det överhuvudtaget är någon vid liv på MTV redaktionen (då syftandes på Music TeleVision, inte produktionsbolaget) så lanserar de tillsammans med kampanjen ”knark är bajs” ett par kortfilmer som sänds lika slumpmässigt och okronologiskt som alla andra MTV-program.

Vad jag har sett så är en av dem en liten historia om några bad-brats som tror att någon drunknat. Men han är bara och kissar. Jag tror att budskapet där är att om man knarkar så behöver man inte kissa lika mycket som när man dricker och riskerar då att drunkna.

Den andra jag har sett är baserat på en parallell värld där knark verkligen är bajs och att folk pratar om att de testat bajs eller att de inte bajsar. Alltså försöker de antagligen ”skämta” bort problemet och få folk som röker hasch att känna sig dumma på samma sätt som sluta-röka-kampanjen då reklamfilmer visade folk som blåste i sådana där party-blås-grejer för att få rökning att se löjligt ut.

Jag gissar att miljoner går åt på dessa kampanjer och som vanligt siktar de helt fel.

Ifall MTV vill ta ansvar för något i sina liv så får de helt enkelt bannlysa artister som ger sken av att ta droger. Personligen skiter jag i vilket, men om de verkligen vill slösa pengar på meningslösa Jonas Åkerlund reklamfilmer och kampanjer så kan de lika gärna lägga de pengarna på att bannlysa videor och artister som ändå förhärligar droger efter reklamen.

Dubbelmoralen ligger i att de bleepar drog/våld/sex referenser i videor men att videorna säljer singlar där ungarna lätt får lära sig att det inte alls är purple hills det sjungs om.

Långt borta är tiden då en ”Sorted for E’s and Wizz” med Pulp fick stora rubriker i England i September 1995 med ”BAN THIS SICK STUNT” då singelkonvolutet innehöll en skämtsam knarkgömma. Tsk Tsk.

Jag var jättesugen på att skriva igår, men då hade jag inte tid. Nu har jag ingen lust men har tid.

Tänkte i alla fall bara säga att jag åker på föräldrabesök över helgen och är tillbaka i början av nästa vecka. Då är jag ju ”ledig” dessutom.

Då kan jag rapportera om alla goda nyheter som har inträffat de senaste dagarna.

Just nu så retar jag mig bara som vanligt på musik.

Till exempel Sandi Thoms låt om ”I wish I was a punkrocker with flowers in my hair” som rullar på p3 ibland. Så vitt jag vet så var punken en reaktion mot såna jävla hippiefasoner, som jag redan sagt innan, även om jag själv inte är punkare.

P3 är intressanta ändå. De kan nästan reflektera musikmodets svängningar. Allt är mode eller trender egentligen. Filmer, kläder och musik kanske främst. Vad gäller filmer så har vi ju som exempel när 3 cowboy filmer om dagen gick upp på bio i mitten av 90-talet. Något funkar och då får alla andra chansen som ligger i samma genre, alternativt så hittar produktionsbolag på egna produkter som passar in i mallen. Ergo; R’n’B.

2002 har förvisso Eminem på top med Without Me, men  i övrigt är det rock/pop som regerar med 23 placeringar av 50 enligt min kategorisering som innebär att Kent och the Ark klassas in tillsammans med till exempel Tatu och Pink då det i alla fall är lite gitarrer. Det här är inte en kvalitetscheck. Bortsett från detta så är det ungefär här som man börjar ana att någonting kan gå ohyggligt fel. De R’n’B låtar som klämmer sig in är märkbart destruktiva förtrupper som slår in dörren inför 2003 års katastrof.
2002 års syndalåtar är som följer;

Notera den särskilda vidrigheten i låtar som “hot in herre” och “dilemma” som gav mig hjärnflimmer det året. R Kelly är på gång att åtalas för att ha pissat på en minderårig medans det videofilmas och Ja Rule slår igenom med sin fruktansvärda röst.

Så 2003. Nådens år. Inte så mycket för att listplaceringarna ökar för Hip-Hop men snarare en kombination av dess enformighet och det faktum att Rock/Pop genren helt utarmas och domineras av ett fåtal utvalda plastband (exempelvis Melody Club med 2, Sounds med 2, Rasmus med 1). Dessutom introduceras ragga/dancehall trenden som är vår tids största gissel.

Boten Anna får en att ringa Nik and the Family och säga att allt är förlåtet, men det intressanta är nästan att man kan nysta fram teorier angående låten och dess skapare.

Vissa uttalar namnet fel eller uppfattar titeln fel på så sätt att de säger ”båten anna”.

Min uppfattning (som jag anser vara korrekt, även om jag inte är och aldrig varit programmerare) är att låten handlar om en bot, alltså en för tiden utdöd internet-term som anspelar på gamla chat-rum där datorstyrda monitorer kallades för botar. Jag har naturligtvis inte läst texterna, men från vad jag har hört så nämns det bland annat att ”hon kan banna dig så hårt” och det är ju botars uppgift.. att kicka/banna folk som gör dumheter som botens script reagerar på.

Chat-rum kallas även för kanaler, till exempel på gamla IRC som tydligen fortfarande används. Kanaler är ju också en form av floder/bäckar/åar.

Förvirringen kan alltså ske om man tänker sig en båt som håller ordning på en kanal. Alltså typ en stridsbåt, minröjare eller till exempel en isbrytare. Fast då får man ignorera resten av texterna, och kanske få i sig kemikalier för att anse att en båt kan vara en ”väldigt väldigt vacker tjej”. Alternativt har man varit för mycket till sjöss. Eller för lite. Skitsamma.

Sen har vi även artistnamnet. Basshunter <bäjs-hanter> som betyder bas-jägare alltså. Ja, det är märkligt att något som borde stavas ”base” stavas ”bass” men så är det.

Uttalar man det ordet som det ser ut, alltså <bass-hanter> så betyder ”bass” på engelska ”abborre”. Hunter är fortfarande jägare.

Alltså blir det aborre-jägare. På svenska? Fiskare. Ser ni? Fiskare – Båten Anna.

Jag är nog en ganska konservativ gubbe ibland. Jag gillar inte hippies och jag klagar väldigt mycket på flum. Exempelvis stadsplaneringar när man bygger torg och säger att det "ska bli ett sätt för folk att mötas" när det i själva verket bara finns folk som går över torget för att komma till systemet.

Ett annat exempel är när polisens våldsamma metoder på 90-talet till viss del bekämpades genom att en kakburk placerades i fikarummen med lappar med diskussionsord som man skulle prata om tillsammans. Flum. Polisen skrattar och utredarna tycker att de själva är fantastiskt innovativa och empatiska.

Samma sak sker i vardagen, då grupparbeten på universitet planeras med de bästa intentioner. Men det blir bara blygt och ineffektivt.

Sen behöver man kanske inte för den sakens skull vara en konservativ gubbe.

Punken var väl en reaktion mot långhåriga hippiejävlar om jag inte minns fel.

Återigen en lugn dag på jobbet. Nästa vecka är den sista i min praktik. Det är lite roligt när ens handledare frågar vad man ska göra sedan. Särskilt om de jobbar på arbetsförmedlingen och inte blir roade av att man säger "skriva uppsats och sedan plugga".

Direkt efter praktiken räknas jag som aktivtarbetsökande (kriteriet för att få a-kassa) och då ska man söka jobb. Dock blir perioden innan studierna så pass kort att inga åtgärder kommer sättas in. Nu när jag är en gammal gubbe räknas jag dessutom inte längre in i ungdomsgruppen, som har lite andra regler än för oss stackars själar som är över 25.

Ungdomsarbetslösheten är ett problem och det är kul hur kvällstidningar håller på med sina Ungt Val kampanjer och intervjuar muppar som säger att politiker inte lyssnar och att "vi vill ha jobb".

På samma sätt som vissa ungdomar alltid kräver ungdomsgårdar för att "vi vill ha någonstans att vara" (när de i själva verket vill ha någonstans där de kan bli fulla; jag tror att väldigt få vill stå och spela biljard en fredagskväll) så skanderar de ofta om ungdomsarbetslösheten. Men de som har a-kassa vill nog mest leva sina liv och orkar inte ens komma på informationsmöten. Sen kommer till sist ett brev om att de riskerar att bli långtidsarbetslösa (efter 90 dagar för ungdomar) och då blir det åtgärder som många halvradikala organisationer kallar för "förnedrande".

Jag är ju inte den mest arbetsglada människan heller, men jag klagar i alla fall inte när de enda kraven som ställs är att jag ska ha kontakt med arbetsförmedlingen och visa intresse.

Klagomålen från dessa organisationer, såsom arbetsförnedringen, är att arbetsförmedlingen tvingar ut unga akademiker i så kallade skitjobb. Jag förstår poängen men kraven kommer inte från AF utan från a-kassan eller socialen som betalar ut bidrag och ger då ett kriterie som går ut på att man ska vara aktivt arbetssökande.

Sen är det naturligtvis trist att när man pluggat hundratals poäng så finns det ingen arbetsmarknad. Men till skillnad från borgergliga partier som skyller på regeringen så skyller jag på arbetsmarknaden, alltså företagen, som de borgerliga har som skyddslingar.

Särskilt när det gäller byggbranschen (och på många sätt kultur) så behövs det en revolution för att få dem att släppa in den kompetens som finns. Byggbranschen hindrar och diskriminerar individer som inte vill hellre än att jobba. Skälen till att inte validera många invandrares utländska kompetens är tragiska.

Så skyll istället på arbetsmarknaden. Åtgärder såsom plusjobb ses som förnedrande och daddande men när arbetsmarknaden inte fungerar så fanns det tydligen inget annat sätt än att kringå den och skapa nya jobb.

Jag undrar vad fan jag ska bli när jag blir stor.

Så har jag då köpt, och delvis smält Placebos "Meds".

Mycket bittrare textmässigt, direkt hatiskt på vissa ställen men, såsom väntat, den mest välpolerade skivan produktionsmässigt.
förvånansvärt är det musiken som förstör vissa låtar. Då framförallt Broken Promise. I ett par års tid har jag varit särskilt svag för den sortens texter;

"We'll cry about this, as we live and learn. A broken promise, I was not honest, Now I watch as tables turn, I'll wait my turn to tear inside you - watch you burn...
...I'll cry about this..as you come off all converned - I'll find no solace in your poor apology..."

Men allt förstörs av ett horribelt mangel som inte alls är lika emotionellt så som till exempel Haemoglobin från Black Market Music utan bara nyamerikanskt alternative.

Annars är det mögligtvis SpaceMonkey och Follow the Cops back home som jag kan skippa.

Pierrot the clown avskräckte mig först med tanke på titeln och det fruktansvärt pretentiösa i att sätta in fiktionella karaktärer i låtar men texterna räddar den, minst sagt..
"..and if you're ever around in the city or the suburbs of this town; be sure to come around..I'll be wallowing in sorrow...Remember all the things you'd say, how your promises rang hollow as you threw me to the ground..."

Bittert var ordet..att börja en låt med "Fall into you is all I seem to do when I hit the bottle because I'm afraid to be alone" från "Because I want You" lär kanske inte imponera på kritiker som varit skeptiska till Brian sedan tidigare men tonåringar och 25 åringar världen över lär nicka i samförstånd.

Skivans parental advisory handlar väl egentligen om användandet av ordet Fuck, men den kommer in klockrent i "Post Blue"; "it's in the pills that pick you up, it's in the water baby, it's in the special way we fuck"

Song to say goodbye är helt underbar.. och det känns som om de vet det. Känslan av att man sparar på en gudomlig refräng är frustrerande, men på ett oerhört tillfredställande sätt. Man vill bara vara stå och slå ut med armarna med en liter castillo de gredos i ena handen och en marlboro light i den andra och vara så otroligt lyckligt bitter. Jag vill ha en 10 min version av den här om jag så måste klippa ihop det själv, det var längesen jag satte en låt på repeat men här är den.
Annars är känslan lik Sleeping With Ghosts, låtmässigt..en tradition som startade med 'Taste in Men' från Black Market Music med repeterande textrader med snudd på loopningar.
Men den känns bättre än 'Ghosts på något sätt.
Kanske är det nyhetens behag.

Nu har jag klippt en 6 min version av Song to Say Goodbye så jag kan åka till Ida med den i öronen.
Puss.