FreuesNeuJahr
Ett nytt år, vad betyder det för mig? Att jag byter bloggtitel. Det är väl ungefär det. Jag har aldrig avgett ett nyårslöfte och jag lär inte börja nu.
Fast jag borde ju byta personlighet helt och hållet.
Hur gör man det? Jag har tänkt efter och kommit på att de flesta av mina åsikter och tillvägagångssätt utgår från ett motstånd. Jag känner mig för det mesta under belägring.
Mitt liv är Stalingrad. Med den skillnaden att jag sitter med benen i kors och viftar med en vit flagga ifall någon skulle se mig.
Ett potentiellt nyårslöfte skulle vara att jag ska bli glad och tillmötesgående och trevlig så in i helvete. Här ska tas i hand och hälsas. Här ska det fan nätverkas.
Eller, jag testar ikväll, funkar det inte så ser ni mig på ramberget kramandes en vit flagga.
Ta med mackor till mig.
The revolution will be televized
Hon kanske inte ser mycket ut för världen, Lyndsey Marshal, men hon är helt strålande vacker och fullständigt-från-vettet-het som Cleopatra i cp-dyra serien Rome. Jag kan inte säga att jag någonsin sett ett helt avsnitt, då det inte alls är lika mycket sex, våld och dekadens som tv-recensenter annars skulle nämna i ett enda andetag. Överhuvudtaget är tv-människor otroligt tråkiga när de talar om serier. De repeterar grundkonceptet om och om igen och verkar ha möten där de gemensamt kommer fram till ett uttalande om vad allt handlar om. Så som Rome har beskrivits kan man tro att det är en blandning mellan SAW III, Slipknot live at varbergs fästning och porrversionen av MacBeth.
Kanske är jag bara avtrubbad.
Entourage är förresten fantastisk fin. Det är nog dialogerna och vänskapen som gör det så mysigt att titta på. Samtidigt som det inte gör något att jag kan titta på 2 avsnitt från första säsongen, missa 14 och sedan se det senaste. Man hänger med ändå.
Tv upphör aldrig att förvåna och förslava mig. Jag har länge undrat vad som försiggår på MTV och vad folk egentligen pysslar med där hela dagarna. Att de ens har en tablå har helt förbigått mig. De visar samma avsnitt av Jackass som de visade två gånger förra veckan, de har så mycket text och reklam för 3-mobiler på skärmen så att man bara nästan kan skymta en skakande rumpa där i bakgrunden.
Och jag VET att jag inte ska irritera mig på MTV överhuvudtaget, men vafan är det med alla fake-reality serier de visar? Room Raiders, Date my mom...o.s.v.. det är inte reality eftersom de har repliker, och det är inte drama eftersom de inte kan läsa repliker. Dessutom finns det 8 serier, enbart i det skandinaviska utbudet, gud vet hur många det finns i USA. Det sista jag tänker irritera mig på är VH1producerade celebrity dokumentärer. Top 10 hollywood infidelity stories o.s.v. Filmade tidningsrubriker blandas med folk som inte är journalister, inte är vänner till kändisar eller ens halvkändisar själva men som ändå sitter och gestikulerar till uttalanden som "Paris has always Loved going to Jimmy Choo's, but now she can't stand it".
Nej nu måste jag sluta, snart börjar jag väl skriva om Klick också.
Här är några Riktiga kändisar.
It's a rock and roll christmas after all
Häromdagen blev jag bjuden på mat och öl, det var enormt uppfriskande och ett stort tack går ut till Ida och Johan som gjorde detta möjligt. Men jag motstod öl så långt jag kunde med en envishet som sällan passerat mina läppar. Men gratis öl är gratis öl och återigen satt jag och pillade med värmeljus på Sejdeln tills 1 på morgonen när jag trodde att jag skulle hem vid 20 för att fortsätta skriva.Denna dag började med att jag sov ut för första gången på länge - medvetet i alla fall - för att orka med kvällen. Sedan ringde mamma och sa inte ett ord om något tråkigt, vi bara pratade om julen, om pappa, om hem till gården och hur fint det kommer bli när jag kommer till Värnamo. Sen blev jag riktigt glad hela eftermiddagen. Jag skrev på min uppsats och packade och hade det bra. Såg fram emot spelningen ikväll och mådde allmänt bra. Det gör jag nog fortfarande, men då upptäckte jag det verkligen.
Nu ska jag packa färdigt och åka hem till idas tomma lägenhet för att äta en kebabtallrik och lämna min packning tills imorgon. Ida glömmer saker väldigt lätt och därför ska jag dessutom ta med det till Värnamo.
Så detta är min julhälsning till alla två som läser detta och som ändå kommer träffa mig eller få sms om att ha en trevlig jul. Pussar
I bet that you look good on the dancefloor
Det går en trend bland många förstå-sig-påare inom musikbranschen och dess recensenter att underverket internet för människor samman musikaliskt. Men framförallt har jag märkt att allt fler ställer frågan ”är skivkontrakt egentligen fortfarande något band behöver?”. Många skriver krönikor om att man lätt kan nå ut med sin musik genom att ge ut den gratis och därmed borde skivkontrakt vara oerhört daterat och överskattat.
Detta vore möjligtvis sant om: 1; alla vore hippies som bara vill nå ut med sin musik för att beröra andra och 2; folk som lyssnar vore av en sådan natur att de gillar demoband och kan ge dem en värdig chans. Vad gäller nummer 1 så är det väldigt få som inte vill kunna leva på sin musik och därmed har ett intresse av pengar och kändisskap.
Dessutom tror jag att folk generellt är lika ointresserade av demoband som jag är, såvida det inte är vänner och bekanta som spelar.
De som inte har band och bara är genuint intresserade av musik är inte speciellt trogna och har en koncentrationsförmåga som bara marginellt överträffas av en nyfödd brännmanet. De som har band (resterande 93% av befolkningen) är alldeles för upptagna med att upplysa alla på helgon.net om deras nästkommande spelning på Diamond Dogs för att kunna lyssna på någon annans band.
Det finns en musik-community som går ut på att man lägger upp sina demos och kan recensera andras. Detta resulterar i att alla hyllar sitt eget band och totalsågar andras för att komma högre upp på listan.
Den fina sagan om Arctic Monkeys som genom en stabil fan-base lyckas få spelningar över hela England och blev oerhört populära utan skivkontrakt kan högst osannolikt upprepas och då knappast i Sverige. Dessutom är det en framgångs-saga av just den anledningen att – just precis – de fick skivkontrakt efteråt.
Skivkontrakt är inte var det har varit, det är jag väl medveten om. Men att bli spelad på radio händer mycket sällan om man inte är signad. Oavsett hur mycket man når ut med sin musik på internet så kan det nog inte gå upp mot att för första gången höra sin låt spelas direkt efter Ekot. I Sverige lär man aldrig tjäna enorma pengar men att inte behöva trycka 2000 CD-R skivor själv eller att slippa styra upp ett boende i Örebro inför fiskfestivalen är värt mer än pengar.
Vad gäller kändisskap kommer det nog ordna sig för mig också så fort mitt sex-tape med Mischa Barton läcker ut på YouTube.
The obligatory late-night-tests
Which Historical Lunatic Are You?
What Kind of Drunk Are You?
Which Annoying B-list Celebrity Are You?
The one that’s never satisfied
Jag märker några gånger i veckan vilken missunnsam, avundsjuk och svartsjuk liten skit jag är. Om det inte är jag själv som ger folk lycka är den lyckan ett gissel för mig. Jag blir sned när en av mina bästa vänner lyckas via en kompis pappas kontakter fixa en lägenhet vid Redbergsplatsen medan jag sitter kvar här. Speciellt när denna kontakt pratar om att det vore förjävligt att bo här ute när jag träffar honom för att hjälpa dem flytta.
Att bli sur över detta tycker jag är befogat, men annat jag blir förbannad över är det inte.
Jag hatar andras demoband. Jag får en klump i magen om folk jag är förtjust i har det roligt med andra som jag anser vara rivaler. Jag blir en taliban av min osäkerhet. Alkohol är fullkomligt överskattat egentligen, men det är väldigt bra när det gäller att ta bort klumpar i magen.
Bildligt talat i alla fall.
Jag har det roligare med alkohol eftersom jag slutar lägga så mycket värderingar i vad folk säger och hur de beter sig. Antingen blir jag mer social eller så blir jag tillräckligt avslappnad för att skita i om jag är social eller inte. Så på det sättet är det kanske inte så överreklamerat. Grejen är bara att man kan tydligen inte skriva ”jag mår bra av alkohol” för då är man en Conor-wannabe. Men nu har jag gjort det.
I brist på utekvällar och minnesluckor försöker jag istället minnas drömmar. Jag vet att jag drömde om en gammal klasskompis jag såg häromdagen, men jag vet inte om vi låg med varandra i drömmen eller inte. Det får som sagt passera som minneslucka.
En tjej ur en grupp ghettokids som gick förbi min altan innan stannade upp när hon såg mig sitta där och fundera varpå hon skrek ”aaah, det sitter en död gubbe på balkongen där”.
Så är det kanske. Appreciate the input.
Do they know it's Christmas?
Härligheten börjar tydligen vid 21 och kostar 100 kr. Allt enligt följande flyer som jag nu ska försöka lägga upp.
Did you really think she'd stay?
Jag vet inte om det är så att jag är superduktig, eller om det är för att jag tycker det är en bra ursäkt för att inte gå ut, men jag har totalt låst mig inne nu. Inte för att jag någonsin går ut på helger ändå men förutom ett möjligt rep imorgon kväll så håller jag mig inomhus i mitt kök och försöker skriva. Ok, jag blev snorfull i måndags och skrek en version av Nirvanas lithium, jag repade i onsdags och drack vin i kaféet då alla andra var sena och spontandrack sen på sejdeln tills midnatt, men annars sitter jag i mitt kök. Saken med mitt skrivande är ju att jag är fullständigt ADHD när det gäller att forma en uppsats. Jag tänker "nu ska jag skriva om faktorer bakom terrorism" och så skriver jag 2 meningar. Sen får jag en tanke om statsterror och börjar leta i 3 olika böcker. Där hittar jag någonting om statens monopol på legitimt våld och undrar var jag kan få in det i det redan skrivna.
Sen sitter jag och stirrar på en mango i en kvart och undrar om den någonsin ska mogna och hur jag ska veta om den är mogen. Sen tittar jag ner i en bok och gör ett ljud som närmast kan stavas "nnghhrhn" och drar mig lite i håret.
Sen kollar jag bakom mig och undrar, hoppas, önskar att det fanns något att diska. Jag tycker att jag förtjänar en cigarett och tar med mig en bok. Får en massa bra idéer som försvinner så fort jag sätter mig ner i köket igen.
Skriver 3 rader om Hizbollah och raderar det omedelbart. Letar referenser. Gör mitt ljud igen. Kollar mobilen och tycker att jag förtjänar en rast av någon anledning. Sätter mig framför Oprah och undrar vad jag håller på med.
Mangon lär mogna långt före jag gör det.
Hand in Glove
Jag satt och pluggade i köket till christer i p3 och ville så hemskt gärna vara med i fördomsprofilen om musik.
Likt 5 miljoner andra människor ansåg jag att jag skulle vara hemskt passande till detta, vilket skulle förklara varför det var upptaget hela tiden.
Alternativt skulle jag kunna jobba som fördomsprofilerare, men risken finns att jag skulle vara fördomsfull i ordets mest negativa bemärkelse.
När jag till exempel hör Erika som ringde in ser jag framför mig en av de drygaste människorna man kan träffa på. Som kan använda uttryck som ”röja till Svenska Akademin” och sina fullständigt utstuderade och förberedda svar till trots säger hon ”welcome to my nightmare” med Alice Cooper som bästa låttitel någonsin.
Men främst är det inte musiktycket som stör, absolut inte, utan snarare hennes betoning och små fnittringar vilket får henne att framstå som en självcentrerad, småaktig ung tant.
Helt olikt mig själv alltså.
Death on the stairs
Jag har under de senaste dagarna känt mig främmande i min egen lägenhet. Så blir det ibland. Hur jag än plockar och röjer kliver jag ändå på en Chelsea t-shirt på väg till köket. I köket finns ingenting att äta.
Jag gör klyftpotatis med bearnaisesås i brist på kött och känner mig sunkigare för varje tugga. Jag våndas vid tanken på varma mackor och frysta pizzor men min sunkighet och mitt självförakt gör att jag inte orkar åka spårvagn för att handla. En ond cirkel infinner sig och jag försöker få lust att plugga men sitter bara och kliar mig. Hur mycket jag än duschar känner jag mig smutsig och dålig. Gör kaffe men blir less efter två centiliter.
Glor på otaliga böcker om terrorism och blir rädd att någon ska se genom fönstret när jag sitter och äter varma mackor. Försöker sova vid midnatt åtminstone, men kan inte förrän 3 tiden. Försöker gå upp igen vid 8 men snoozar i minst två timmar. Frukosten gör mig kalasmätt men jag blir hungrig igen efter en timme. Drar mig i håret av pluggfrustration.
Jag mår inte dåligt men jag är bara helt apatisk. Jag orkar ingenting så därför gör jag inte det som kan få mig att orka.
Hade jag bara haft ett fullt kylskåp, tre nya klädesplagg, fyra nya skivor med musik jag inte visste att jag älskade, en espressomaskin och en livs levande terrorist att intervjua hade jag nog funnit orken igen.
Men man får väl se vad som dimper ner i julstrumpan.
En hög med bajs antagligen, om jag inte börjar skriva nu.
Fancy
Fick ett mail från skunk om någon form av reunion. Det enda det gav mig var att jag fick veta vad jag hette och vad jag hade för lösenord. Som väntat har jag inte fått något meddelande på 2 år, men jag tillbringade ytterst lite tid där. Men det påminde mig om en svunnen tid. Dels en tid då jag var lycklig och en tid jag var extremt olycklig. En tid då jag var ett jävla svin och när jag blev känslomässigt söndersliten.
Jag glor runt på dagböcker, men ingen har skrivit något på åratal. Men jag uppdaterar mig i alla fall lite grann och minns. Tänker återigen tanken att man kanske borde höra av sig...att man fortfarande har en massa gemensamt. Men jag förstår snabbt att inte alla har den lilla nivån av självrespekt som jag har.
De allra flesta kan låta bli saker som är dåligt för deras liv, till skillnad från mig (vilket var anledningen till hela svineriet)
Återigen tänker jag mig reunions med människor jag kan tänka mig att umgås med utan att prata om något som har hänt innan idag.
Reunions without remembering.
Régime de la Terreur
Jag umgicks med folk i lördags.
Vänner till Stefan - kompletta främlingar för mig.
Stefan gick till the little boy’s room omedelbart så jag gick in i köket och skulle hälsa på 5 människor som satt vid ett bord och spelade ett genusbaserat sällskapsspel. I ren nervositet vinkade jag (något för ivrigt för att det skulle uppfattas som avslappnat och tillmötesgående) och utbrast mitt namn åt alla på en och samma gång.
Sedan svor jag inombords och gick och hämtade en otroligt rustisk stol (jag minns detta väl, då jag vid hämtandet av denna stol använde just uttrycket ”otroligt rustisk”) och satte mig obehagligt nära en kvinna men av nervositet och rädsla för att verka mer ohyfsad lät jag bli att flytta den bakåt.
När jag hamnar i obekväma situationer börjar jag använda väldigt långa ord som jag dessutom stakar mig på. Slutresultatet blir att jag uppfattas som pretentiös och samtidigt inställsam och ängslig.
För att undvika att folk ska förstå att jag inte bara uppfattas så, utan verkligen är sådan hela tiden, så tystnar jag väldigt snabbt.
Vissa dagar är märkliga. Det är roligt egentligen.
Jag klagar inte.
I spy in the night sky, don't I ?
Slötittar på ”Sideways” och känner igen mig på något sätt i den misslyckade karaktären som allt som oftast dyker upp i dylika filmer; den nedbrutna författaren med skrivkramp.
Beträffande skrivkrampen i alla fall. Alla undrar hur det går med det första utdraget och de ljuger och säger att ”jo, visst det är i princip klart”.
Jag pratar så mycket om att jag har allting utarbetat med min uppsats om terrorism så att jag tror på det själv till sist, vilket får mig att skjuta upp det ännu mer i tron om att den i princip är klar. Då känns det helt försvarligt att istället ordna upp rep, spela tv-spel eller dricka öl.
Mamma var här från onsdag till lördag och skämde bort mig lite grann. Det enda som var jobbigt var att vara tvungen att sova på soffan och överhuvudtaget kunna få ro att somna. Sedan väcker hon mig vid 8:00 med en knuff och en kopp kaffe. Litet pris att betala för att få gratis mat och oupphörligt tjat om att jag ska skriva färdigt. Ingen kan tjata som min mamma.
Sedan i nästa andetag säger hon att jag omöjligt kan ta tåget hem från Värnamo efter julen med tanke på alla julklapparna jag ska få, som dessutom ska vara helt onyttiga. Eftersom hon inte har ett begrepp om ironi så antar jag att hon inte skämtar. Hennes uppfostran är något bipolär. Dels hetsar hon och pressar så att jag svettas varannan dag, dels ger hon mig mer än jag förtjänar.
Jag blir panikslagen och förslappad under loppet av 10 minuter.
Maps
Det är märkligt med folk som tänker, funderar och skriver om vilken typ av relation de kan ha. Särskilt om man själv någon gång har berörts av det.
Det gamla vanliga med att man ska vara snäll men inte en tanklös mes, omtänksam men inte någon romantiker och så vidare räcker inte som balansgång.
Dessutom ska man veta när man ska vara på och ringa och vilja hitta på någonting och när man ska hålla avstånd.
Något som är direkt omöjligt såklart, men ändå finns detta krav hos vissa.
Tillbakalutade förhållanden borde vara vad folk eftersöker, trodde jag. Men sen får man någon misstanke om att problemet skulle vara att man inte visade tillräcklig uppmärksamhet eller 100% tillgivenhet, även om det antagligen inte berör just mig alls så tar jag åt mig. Mitt behov av utrymme är stort men likaså är min tendens att kväva folk jag tycker för mycket om.
När jag tänker efter så är jag nog helt hopplös.
Jag kan ena stunden vara tjurig och full i ett hörn och nästa ögonblick klänger jag och försöker få uppmärksamhet som en cocker spaniel. Med lika mycket drägel men mindre gulligt beteende.
Om jag bara lyckas tima dessa två nivåer så att de passar in på något kjoltyg så kanske jag träffar någon som stannar eller som jag stannar hos.