Juliette Lewis and the Licks
Torsdag. Idag vaknade jag 9:30 för att åka till skolan. Det tog mig ett tag att gå upp och äta lite makrill mackor och skriva lite innan jag åkte iväg till skolan. Hann till och med döpa om min katt Twiggy till Juliett Lewis and the Licks. Hamnade hos Stefan en stund senare och drack kaffe och lyssnade på hans syster som spelade World of Warcraft och glodde på tv i 3 timmar innan jag åkte och köpte kattsand och 3 liter vin (ett såkallat partypack) och åkte hem. Styrde upp öldrickande med den alldeles underbara Petter från Malmö på Sejdeln och där var även Jessica och Ida och ett par till som jag inte pratade med och som ändå inte läser den här bloggen. Men kicki och kevin var där. Dom läser absolut inte bloggar men dom är hedersomnämnda för dom är snälla. iallafall kicki. hon är superfin. och sen var det henrik och han är kanske inte fin men nog så beundransvärd på olika sätt.utan att gå in på hur mycket jag egentligen hade druckit innan midnatt så var jag ändå väldigt berusad. Ida frågade om jag kände en kille som spydde i handfatet, det gjorde jag lite. Det var Alcoholic Alex, som jag dagarna innan hade lånat ut en mobil till som han sen tappade i asfalten vilket resulterade i en pajad batterilucka, något som jag inte upptäckte förrän idag. Men nu kräktes han bara.
Jag var inte alls i form när vi gick därifrån men en korv senare (alltså jag äter Aldrig korv, och jag blir Aldrig fyllehungrig, jag har Aldrig fattat grejen överhuvudtaget och jag tycker det är så jävla speedwaysvennigt) så mådde jag faktiskt bättre. Det gjorde inte Ida. Allt pepp hon hade försvann men vi åkte till stickyjävlafingers och jag tänkte att jag är definitivt full nog att kunna knuffa folk till BD och ha jätteroligt och tycka att alla är så jävla fula utom vi. Men musiken var skitkass, jag älskar tamejsjutton Franz Ferdinand och the Strokes men det är inget jag skulle knuffa folk för, och det är det det går ut på för mig.
Till sist försökte dom köra ut folk till balkanmusik och det gick bra, vi flydde. Ida skulle ha mer korv och hoppade sen in i en mercedes. Hon är så jävla hiphop så jag vet inte vad.
Jag, Jessica och Petter gick från domkyrkan till redbergsplatsen(!) och sen tog jag och Jessica en taxi till SKF där hon bor där hon släpptes av och sen åkte den vidare till mitt hem. Jessica gav mig pengar, det hade jag inte alls väntat mig, men jag blev jätteglad att någon tänker tanken överhuvudtaget. jag anlände väl hemma runt 03:45 och efter jag hade duschat så kom Juliette Lewis and the Licks in och åt sin kvällsmat och nu har hon somnat. Det ska jag också göra. puss.
Kiss of morning
På samma sätt som pensionsreklamer vill på något sorgligt sätt visa att man inte slutar leva när man är 70 så tänker jag att bara för att man är i 20-års åldern så måste man inte göra Allt. Eller jag försöker i alla fall berättiga mitt liv på något sätt. Jag har tänkt många gånger att när Ida kom in i mitt liv så var jag i åldern då jag borde ha hittat mig själv och i likhet med de i min ålder borde ha stuckit ut i världen. Men jag var ganska..kanske inte tillfreds med min situation men jag kände inte samma längtan som ”alla andra” hade. Ida är 4 år yngre och har sedan dess velat fly från allt. Redan då, när hon gick i gymnasiet så var hon en av dom som kände att dom måste bort från fuckingjävlakukåmål, bildligt talat eftersom vi bodde i värnamo. Jag klandrar henne inte nu, men just då så ville jag väl hellre finna lyckan inne i mig själv snarare än att fly iväg. Det gjorde jag aldrig, men med henne som vän så började jag väl hitta lyckan med andra. Jag fick mina första riktiga vänner genom hennes vänner. En del av dom i alla fall. Dom vettiga, som inte bara är egosäckar fyllda av en massa peppig jävla luft.
Jag satt precis och började minnas lite på min altan. Ida älskar minnen, och jag har alltid tänkt att det är för att hon har så mycket mer att minnas. Åren fram tills jag blev 20 är bara en tom dimma. Ingenting hände. Men det jag mindes när jag kände en kylig morgonluft och såg lite solstrålar var vad jag gjort innan vid den tiden.
Det första som slog mig när jag satt där och rökte var när jag bodde i halmstad och satt utanför på trappan till där jag bodde i en villa med 2 främlingar med värdparet på övervåningen för 3000 kronor i månaden, kontant. Jag hade aldrig några pengar, och de pengar jag hade köpte jag ensidig mat och bailey’s för. Jag satt där på trappan på morgonen och stirrade ner i marken eller i några dåligt kopierade papper från skolan och väntade på att promenera bort till högskolan. Halva tiden där var jag gråtfärdig och halva var jag bara apatisk, med korta inslag av lycka.
Andra morgnar har jag klivit in i en nissan terrano på väg till ett jobb där jag monterade hörselskydd, eller var på väg från ett nattskift på McDonald’s i en Ford Mondeo med Radiohead i cd-spelaren, andra har jag klivit ut ur ett tält med en uppgiven tanke i huvudet och ett automatvapen i handen, andra har jag suttit och väntat på tunnelbanan för att åka igenom ett nästan folktomt London för att sälja kaffe. Tanken slog mig att jag kanske har levt ett litet liv hittills ändå, även fast jag vet att det inte är sant. Folk drar upp sina liv med rötterna och startar på nytt, oftare än man tror. Till sist börjar folk tro att man lever en viss vardag för att man inte vågar någonting annat. Folk pratar så mycket om att de vill resa så man tror att det är en norm. Jag hatar att resa.
Men jag har ju light-ångest över det faktum att jag snart är 25 och inte upplevt någonting. Men det har ingenting med att resa att göra. Jag träffar så många som kan allt om böcker eller som kan allt om livet, vare sig det är uteliv eller kärleksliv. Jag känner att jag inte kan mer än det absolut fundamentala om något av dom.
Samhället förväntar sig inte bara att man ska spela tennis när man är 70 och vara lycklig som fan, dom förväntar sig dessutom att man vid 25 ska vara färdigstuderad upp till magisternivå och dessutom ha arbetslivserfarenhet. Man ska ha lekt av sig dessutom; man ska ha spelat i 5 olika band varav det sista gav ut en singel men man växte ifrån varandra, man ska ha bott i Paris, London eller Dublin i 7 månader minst, man ska ha haft 8 flickvänner eller pojkvänner varav 3 var ganska seriösa och man är sambo med den sista. Man har middagar där man uppför sig med sina bordskamrater och lär känna folk och frågar vad dom arbetar med, man kan fortfarande höja på ögonbrynen när vänner i ens egen ålder skaffar barn men man inser inte det fåniga i att man spelar kubb i Tom och Lillians trädgård till Bo Kaspers bästa.
Jävla ålder.
Your eyes must do some raining....
.....if you're ever gonna growIdag är det solförmörkelse runt 13:00. Men bara runt 40% och det är ändå mulet så vem bryr sig. Ingen ser någon skillnad antagligen.
Igår var jag hos patrik och nördade loss. Dessutom fick jag middag och en sofiero; min favoriträtt.
Sen gav jag mig ut i regnet för att träffa Linn..det var längesen. hon är bra. Hennes vän Johan hade köpt en DVD så dom hade hyrt Tjenare Kungen. Den var ganska hyfsad faktiskt. Fantastiska skådespelare; något som jag sällan säger.
Jag och Ida såg Broken Flowers häromdagen då vi båda älskar och beundrar Bill Murray (Ida lovordar hans insats i hur mår bob och jag föredrar hans tidigare verk Ghostbusters 2) men hur mycket jag än försökte gilla den så var den händelselös. Tro mig, jag är försiktig med sådana beskrivningar. Jag kanske inte gillar film men jag kan respektera dem och lost in translation var ju suverän i sitt låga tempo. Men jag förstår helt ärligt inte varför broken flowers blev guldpalmad.
Kom hem från Linn runt midnatt och började diska. Fick en kort filosofisk stund då jag tänkte på vad alla andra i världen gör just nu, eller vad jag gjorde runt midnatt för 5-10 år sedan. Märklig tankegång nu, men just då var den tillfredställande på något sätt.
Gav katten mat och sen bråkade vi. Hon ville jättegärna gå ut och jag förklarade för henne att det regnar, men käringen fattar ju inte riksvenska så jag tänkte att jag skulle släppa ut henne en sekund. Så fort hon går ut på min "veranda" så hör jag ett märkligt morrande. Så jag slänger på mig mina gamla pumaskor och springer ut i tid för att se en stor svart katt som springer runt hörnet och min nyfikna katt strax efter. Försöker få tag på henne men hon springer bara iväg 20 meter och står och tittar på mig. Jag blir asförbannad för att hon tror att det är något skämt och när jag väl får tag på henne så greppar jag tag i henne och ger henne ett bad utan anledning. Men det behövde hon nog ändå.
Fick mail från katthjälpen där dom frågade efter mitt kontonummer så dom kunde betala för vaccination och sterilisering. Jag svarade "ok, men jag har ju ingen aning om hur och vart man vaccinerar eller
steriliserar en katt, jag har aldrig haft en katt innan överhuvudtaget och
har varken bur, sele eller transportmedel och ingen som kan hjälpa mig jag
har bara en egengjord kattlåda gjord av en kartong"
Hoppas dom bara kommer och hämtar katten. Nu.
No time
Idag var jag i skolan. Vilket låter lika troligt som att jag skulle gå på salsakonferens, men så var det. I och för sig var det bara 2 timmar och jag började skruva på mig efter 43 minuter, men det kommer verkligen hjälpa mitt uppsats-skrivande. Det är ett stort steg mot ett välbefinnande som förhoppningsvis kommer infinna sig snart. Jag vill vara glad. Idag lagade jag laxbiffar med cremé fraiche. Litet steg mot vuxenhet. Dit vill jag inte så nu åt jag kexchoklad.
Snart borde jag bli av med katten också, tack vare Göteborgs Katthjälp. Välsigne dom.
Special K
Som sagt, jag känner mig så himla töntig och dålig ofta. I vissa sällskap känner jag mig mer eller mindre självsäker och i andra känner jag mig bara så himla blåst. Det har ingenting med vad jag kan eller inte kan att göra. Sant,jag kan lite om mycket utan några direkt expertområden och har en allmänbildning baserat på 20 års tv-tittande, men i vissas sällskap kan jag känna mig otöntig även om jag inte vet ett smack och försöker lära mig istället. Men alltför ofta känner jag mig inte bara illa till mods och nervös, jag ser på mig själv utifrån på något sätt och jag vill bara sparka ner mig själv så att jag slutar prata och småflina sådär fult. Jag fattar inte varför jag har problem med vissa. Jag kan inte direkt påstå att jag ser upp till dom eller att jag vill bli omtyckt av dom, men ändå blir jag så hjärnförlamad och vill kräkas över mig själv. I andra sällskap vill jag hellre kräkas på dom. Bildligt talat. Jag hoppas det blir varmare snart. Jag har väl aldrig påverkats så mycket av väder, men nånting måste hända och det är väl det enda som skulle kunna förändras överhuvudtaget.
Buttersconeshit
Jag mår alltid dåligt när jag ser "chosen one". Inte för att hon ser så himla fin ut utan för att jag tycker det och det är så ocoolt. Jag vet inte vad jag är mest trött på, mig själv eller alla andra. Mig själv troligtvis.Juicy Juice
Jag har ett komplicerat förhållande till The Strokes. Jag fick ’is this it’ i julklapp 2002 eller 2003 (jag är skitkass på årtal) och fattade omedelbart vad hypen handlade om. Sen köpte jag efterföljande skivor så fort dom kom ut. Men de är en av de banden som jag kan beundra och se upp till så himla mycket utan att kunna ta dom till mitt hjärta helt och hållet. Frågan är bara vad det kan bero på. En teori är att jag inte vet så mycket om dom, att jag inte sett en enda filmad intervju med dom och bara läst 2-3 stycken i diverse tidskrifter och att jag därmed inte får en relation med dom. En annan är att de är relativt nya. Efter ett par månader av lyssnande på deras skivor så får dom vila väldigt länge. Ibland tar jag fram dom i tron att jag kanske kan lära mig något nytt i gitarrväg men det slutar mest med att jag bara kliar mig i huvudet efter mycket lite framgång. Visst finns det andra band jag beundrar minst lika mycket men som jag inte kan säga att jag älskar, men skillnaden är att Strokes är en av de få jag köper allt med. Märkligt. Men det är kanske bara jag som tycker det.
Fast det är nog mer märkligt att jag inte kan hålla reda på årtal överhuvudtaget. Jag vet bara att jag tog studenten 2000 men betyder det att man började 1:an 1997? Hela mitt liv fram tills 23 är bara ett sudd. Jag ska försöka reda ut det i olika genrer och återkommer.
Marlon, put the kettle on
Jag kan lätt irritera mig på amerikansk tv ibland. Dels över deras konstanta ”praise the lord”, inte för att jag anser att religionen är ett opiat men för att det känns som om folk i USA de senaste 10 åren inte längre kan anse att deras bedrifter är grundade på deras egna förmågor utan på grund av en högre makt som gett dom första platsen i ett 100-meters lopp eller en grammy för bästa komposition. Att Gud är en osynlig kraft som ger vissa styrka får stå för dom och i sann imperialistisk anda så anser jag antagligen att det är bra att den lilla människan har något att tro på när allting är så förjävligt överallt. Men en sak som väldigt underligt bortsett från religion är kulturer. I till exempel Top Model ser man allt som oftast ”strong black women” som hela tiden utgår från sin ’ras’; förutom att de inte kan skilja mellan Diva och Bitch. I diskussioner med amerikaner har jag fullständigt klart för mig att jag aldrig kan förstå hur det är att vara ’african american’, något som skiljer sig från att vara färgad i många andra länder. Så jag tänker inte säga att jag avskyr fenomenet, men det fascinerar mig att man i en personlig intervju kan sitta och säga saker som ”I’m proud of my persian heritage”. Men det kanske framförallt blir fel i min mentala översättning av ”proud” och ”heritage”. Att i en presentation av sig själv behöva nämna en stolthet över ett arv som hon inte har någon kontakt med överhuvudtaget. Jag tvivlar på att en modellkandidat har något att hämta ur den persiska historien. Och eftersom jag står utanför den amerikanska kulturen så ser jag inte traditionell ”African-American History” såsom Martin Luther King Jr. som något som har med Afrika att göra utan är renodlad amerikansk historia. Han har enligt mig format det amerikanska samhället i stort och inte enbart de svartas situation. Men allting är så öppet och komplicerat egentligen, det är så många infallsvinklar att det är svårt att ha en solid åsikt om något utan att någon kan komma med 3 andra argument som är lika vettiga. Till exempel vad gäller hiphop kultur med nedsättande rasistiska ord och om dessa ska användas överhuvudtaget eller om det är något som ska reclaimas och isåfall vilka som får uttala ordet.
Vissa artister, till exempel Ludacris, anser att det till och med är skillnad om man avslutar ordet med ”a” eller ”er”. Som om någon skulle bli gladare av att höra det ena eller det andra.
Vissa artister, till exempel Ludacris, anser att det till och med är skillnad om man avslutar ordet med ”a” eller ”er”. Som om någon skulle bli gladare av att höra det ena eller det andra.
Men sanningen är att jag är dödstrött på att folk identifierar sig efter en kultur eller en ’ras’, och om jag tänker efter just nu så struntar jag i politiskt korrekta argument som att det skapar gemenskap i grupper. Enligt min naiva mening så skapar gruppgemenskap gränser.
I go out and kill the flowers
Åh. Min c-uppsats. Katastrof. Jag måste försöka tänka mer som pappa när det gäller sådana här saker. Jag måste dela upp problemen. Jag kan inte sitta och tänka att ”nu ska jag skriva 15 sidor om definitionen om terrorism” för då får jag dels panik över sidantalet och sedan får jag lightångest över att jag inte fattar vad jag själv menar med ämnet.
Dela upp problemet. That’s the key. Först och främst måste jag skaffa en ny handledare. Jag hade en handledare förra året, som bodde i Uppsala. Men eftersom jag aldrig blev klar och bara ljög för honom som jag ljuger för alla andra så känns det pinsamt att säga ”nu jävlar ska jag bli klar med det här. Den här gången menar jag det.” För jag har menat det Så många gånger innan. Nej, jag måste börja på ny kula. Ny handledare, nya fräscha idéer.
Funkar det så? Nej. Så börjar det Alltid. Man får en inspirationskick och känner sig så jävla kreativ, sen efter 5 minuter när jag slutat peppa mig själv och istället ska börja skriva så börjar jag gråta. Börjar jag skriva någonstans så slår tanken mig att det inte spelar någon roll eftersom det inte finns någon frågeställning. Sen blir jag förbannad och förtvivlad. Tar en cigg. Läser lite i litteratur. Börjar stirra rätt in i kaklet och funderar på att dricka vin.
Saken är den att jag inte studerat organiserat på så länge. Min hjärna fungerar inte på det sättet längre. Jag är bara inne på hur det ska gå för Grahams nya, om jag inte ska lära mig spela en ny låt, om jag inte ska träffa någon jag tycker om. Min vardag alltså.
Att tänka som min pappa går ut på att se studerandet som ett jobb, och det andra som fritid. Men jag är så långt borta från den världen i mitt huvud.
Jag gick förbi där min skola brukade ligga på brogatan innan dom flyttade den och blev nästan tårögd. Hur mycket jag än misstrodde alla i klassen och hur mycket jag hatade att behöva gå upp klockan 7 på morgonen för att hinna dit vid 9:15 så att min mage pajar på grund av att jag inte kan äta eller ens ta upp näring i min kropp innan 11-12 tiden. Hur mycket jag än satt och stirrade på 15 olika kartor om hur Israels gränser ändrats de senaste 10 åren så fick jag en känsla av längtan. Jag hade ändå en bra känsla i magen även om den var paj när det fortfarande var varmt och man köpte kaffe på pressbyrån på järntorget och promenerade bort till skolan och se fåniga utbytesstudenter utanför som inte kan engelska men ändå får bättre betyg.
Åh, apati.
It’s hardly the kind of stuff you keep in your shed
Min bekant Johan Hilton verkar ha uppfattningen om att Morrissey gjorde nazirelaterade saker i augusti 1992. I alla fall enligt hans blogg. Incidenten inträffade på Madness evenemang Madstock i Finsbury Park. Morrissey gick på scen för att sjunga ’Glamorous Glue’ insvept i en Union Jack. Delar av publiken reagerade med burop och halvhjärtade bombardemang av apelsinskal, skräp och mynt. Händelsen fick till och med NME att byta framsida till en bild av Moz från händelsen. ”Flirting with Fascist imagery” var ett uttryck som användes så ofta att man skulle kunna misstänka att editorerna hade frasen redo att klistra in vid varje givet tillfälle. Även vissa av de som stödde Morrissey genom den här händelsen ansåg att han kanske flörtade med gränserna i och med låttitlar såsom ’National Front Disco’ och ’Bengali in Platforms’. Kanske inte för att det är av fascistisk natur utan för att det kanske kan associeras som det. Särskilt som det traditionellt fanns en hög procent av skinheads i en Madness publik. Oavsett deras politiska inriktning. Dessutom försökte Moz sällan ge andra svar än de vaga han allt som oftast ger, troligtvis skrattade han nog åt den fåniga uppmärksamheten.
Stuart Maconie, som skrev den officiella blurbiografin noterade “As for Union Jacks, by the mid-90s, when one strove to contain the buxom Spice Girl Geri Halliwell or others were emblazoned upon Noel Gallagher’s guitar, it was apparent that it had become depoliticised, neutered and returned to the place in pop iconography it had held in the 60s: a colourful, silly totem.”
Blur råkade också vara före sin tid. Deras British Image no1 bild som lanserade Modern Life is Rubbish fick kritik för deras klädsel. Den ansågs också fascistisk. Klädseln? Mod-jackor, Fred Perry skjortor, jumprar, dragkedjecardigans och Doc Martens kängor. Naturligtvis finns det undantag. Skinheads kan numer stompa runt på GayStraightToHell utan att folk tror att dom ska få stryk men Kula Shakers (och vissa punkares) fascination för swastikan, antingen för att de vill tro att man kan bortse från dess Nazihistoria och tro att man kan beblanda sig med det ur en mytologisk synpunkt, eller att de vill provocera den äldre generationen är inte något som man kan tolerera.
Sen är det ju faktiskt intressant med flaggor överhuvudtaget. Jag hade en tanke om att jag antagligen accepterar den brittiska flaggan men om någon hade svenska flaggan på sin vägg så skulle jag nog undra vad fan det är för fel på dom. Men jag tror inte att jag kan se någon flagga på någons vägg överhuvudtaget. Dom hör hemma på flaggstänger. Fast den brittiska fungerar ju onekligen bättre som logga än den svenska. Det är märkligt det där.
George Orwell sa en gång att intellektuella i England kan acceptera allas chauvinism utom den engelska. Men jag har nog svårt att tolerera all nationalism. Jag babblar för mycket. Dessutom har jag inte läst ett ord av Orwell så jag borde bara hålla klaffen.
end poverty, please
Så då har Laila Freivalds äntligen avgått. Inte för att jag tycker att den här incidenten var direkt allvarlig, men med tanke på hennes ruttna attityd genom historien så är jag mer än tacksam för att få slippa se henne. Hon kan ju omöjligen hantera en sådan utsatt post. Alldeles för defensiv och börjar i princip att skälla ut personer som vill veta vad hon hade i huvudet under tsunamin. Smälla i dörrar och hålla på. nä. Äntligen.Igår fick vi gratiskläder men dom hade inte byxor i min storlek. Men jag fick en fin cardigan, så får jag se vad jag hittar när jag ska tillbaks i slutet av veckan. God knows I need something.
Sen repade vi men jag blev grinig för att jag inte fick någon uppmärksamhet. Jag har humörsvägningar för det mesta men jag fick dåliga känslor bara. Allting blev 2 timmar försenat och kändes tidvis pubertalt. Men framförallt är jag en grinig gubbe ibland.
Nya försök ska göras för att bli av med katten Twiggy. Jag börjar till och med tröttna på namnet. Hon ska heta...hmm.. Justine har jag alltid gillat. Eller kanske Speranza eller Constance om man ska köra på Wilde-spåret. Idag ska jag skicka in en beskrivning till en kattorganisation i göteborg som skulle sätta upp henne på väntelistan för adoption. Även om dom säger att det kan dröja veckor/månader. Vad sjutton ska jag göra.. ingen vill ha en katt. Inte ens tillfälligt för att hjälpa mig. Man blir grinig.
Laila kanske hon kan heta.
I want you to get excited about your life
Mina kära föräldrar kom förbi igår för allmän uppmuntran och för att ge mig saker..det är en skön känsla att gå omkring på de gamla vanliga ställena som mamma vill gå till. Hon är fin.Sedan satt jag och drack öl på sejdeln med vänner och såg tydligen förtvivlad ut. Men ett par ölpaket senare så var jag nog lite muntrare.
Gick genom nordstan på väg hem idag och såg 3 damer som ville ha namnunderskrifter. Jag såg att det handlade om en anti-kina rörelse så jag gick fram och sa "vill ni ha en namnunderskrift?" och damen sa förvånat "ja". Men när jag frågade vad dom skulle göra med min adress så sa hon "jag vet inte" och förklarade sedan att hon inte riktigt visste vad det handlade om. Jag var på väg att skälla ut käringjäveln och undra vad fan hon gör där men de två andra steg in och förklarade att det skulle till en svensk myndighet som hanterar utlämningen av den Falun Gong medlemmen som naturligtvis var livrädd för Kina. Då lugnade jag ner mig något och nöjde mig med att skratta snällt åt den ovetande käringen och tacka de två andra för sitt engagemang.
Nu ska jag ut. Jag är som vanligt lite ängslig och jag vet inte riktigt hur jag mår nu för tiden.
Ser inte melodifestivalen men eftersom ingen av låtarna är speciellt bra så hoppas jag att Carola vinner. Så att käringhelvetet kan åka till Athen och åka ut så jävla fetstort så hon kan komma över den där hybrisen som aldrig verkar ta slut. Jag vill se henne skaka på huvudet i absolut misstro när hon max får 6 poäng. Från Danmark.
Cos if you don't then this book's all a lie
Jag läser aldrig bloggar som inte tillhör folk jag känner. Av diverse tjuriga anledningar. Men i en stunds uttråkning såg jag Fredrik Virtanens blogg och noterade följande från schlagerdeltävlingen från göteborg
"Och det blev indiefester istället för Melodifestivalfester. Bland annat ett ställe som heter Uppåt framåt som var förtjusande. Men sen var det efterfest på, tror jag, Rickard Engfors rum. Jag berättar om det nån annan gång. Kanske. I dag är jag sannerligen inte i toppform. Uhu. Stackars mig, Göteborg.”
Det är en fin bekräftelse på att ingen bryr sig om göteborg faktiskt. när typ den största nöjeskorren först nu besöker något som tjatas om till leda i denna stad.
Inte för att det spelar någon roll kanske. Det är bara en intressant tanke. Enligt mig.
Alle tycker tydligen om att man skriver texter som reflekterar det man tänker på så jag uppfyller gärna en av de två som läser denna bloggs önskning.
"All eyes on the calendar
another year I claim of total indifference
To hear the days pile up
With decisions to be made
I'm sure all of them were wrong
Into this song, I send myself
And with these drinks
I plan to collapse and forget
This wasted year
These wasted years
Devoted friends, they disappear
And, I'm sorry about the phone call
And waking you
I know that it's late
But thank you for talking
Cause I needed to
Yeah, Some things just can't wait"
another year I claim of total indifference
To hear the days pile up
With decisions to be made
I'm sure all of them were wrong
Into this song, I send myself
And with these drinks
I plan to collapse and forget
This wasted year
These wasted years
Devoted friends, they disappear
And, I'm sorry about the phone call
And waking you
I know that it's late
But thank you for talking
Cause I needed to
Yeah, Some things just can't wait"
I never ever want to crash
Ballader, liksom andra former av utlämnande musik till exempel singer/songwriters är som jag tidigare nämnt väldigt personliga. Likaså texter. Att lägga ut texter är för mig meningslöst om det gäller sånger även om jag tidigare varit väldigt svag för att lägga ut dikter eller dialoger av Oscar Wilde då de kusligt passar nära vad jag själv kände just då. Säkerligen hade jag hittat andra författare som lika skickligt kan skildra de känslorna om jag bara hade haft tid och ork till det. Jag säger inte att Wilde är bäst på det men jag trivs med honom. Utan att lägga en massa värderingar på hans liv. Ni som hyllar honom för hans ”homodekadens” har lika skuld i hans tragedi som de som fördömde honom för det. Kan någon någonsin lyfta blicken ovanför sexuella preferenser så blir jag glad. Men i alla fall..
Många gånger när folk är glada eller ledsna eller förbannade lägger de ut texter av olika anledningar. Ibland är dom av James Blunt och ibland är dom av band som jag aldrig hört talas om. Jag skulle vilja skriva om hur mycket jag avskyr James Blunt men då tappar jag nog tråden, dessutom känns det som om man sparkar på en liggande hund. Eller hög med slem i detta fallet. Ingen poäng i att klaga över saker som de flesta redan hatar.
Jag menar när jag hör typ Bubblegum med Placebo så känns det ju helt naturligt att bara skriva ”I wanna turn you on, feels like a loaded gun..” och så vidare eftersom det i den stunden är väldigt vackert. Men utanför sitt sammanhang är det ju helt befängt. Det kunde lika gärna vara Fred Durst som skrev det där. Men när man har på den och de..eh..smäktande(?) gitarrerna glider iväg så känns det helt naturligt att bara skriva det. Om man lyssnar på en väldigt vacker låt som har en bra text så är det ju annorlunda, när jag senare tittar tillbaka på ett sådant inlägg så kan jag sätta mig in hur jag kände mig då. Men sanningen är att när jag tittar runt på folk som lägger ut texter så märker jag hur känslokall jag blir av det. Det berör mig inte det minsta. Så jag har slutat att lägga upp texter i tid och otid. Men det händer ju självklart väldigt ofta ändå. Men bara för min egen skull eller för estetiken. Att kommunicera känslor till andra genom att skriva av texter från låtar går aldrig fram, om man nu talar om tänkande människor. Icke tänkande människor kan kommunicera med varandra genom att skriva you’re beautiful och sedan länka till sin älzkling.
En vacker text kan man ju om man är intresserad av själva komponerandet tycka är fin eller välskriven även om man inte kan relatera. Annars formas ens uppfattning totalt av när och hur man hörde låten först (framförallt om man inte har hört artisten innan så gäller det att ha ett mottagligt tillstånd) eller i annat fall vad man har för relation till gruppen innan. Jag kan inte tycka att en låt är storslagen om jag inte är på rätt humör för att ta emot den. Om den framförs av en grupp som jag sen tidigare respekterat så känns det dock som om presentation är överflödig.
Så för att summera mina känslor; citera inte James Blunt. Slem.
Och ja, jag kommer antagligen fortsätta lägga upp texter.
I'm unclean, a libertine
Igår vann jag ett brädspel, sådant händer inte ofta. Dessutom var jag för en gångs skull den som var mest peppad på att fortsätta. Dessutom kom jag hedervärd tvåa på musikquizen. Årtal är dock inte min starka sida. Jag kan göra grova chansningar på händelser under 90-talet, men annars är jag dålig. Ida fick rätt då hon svarade ”hans jävla brorsa” på frågan vem som skrev Ted Gärdestads låtar. Hon hade solglasögon på sig och jag tror att det har samma effekt som tuggummi på henne. I övrigt finns det väl inget att rapportera; som vanligt när man sätter upp för stora förhoppningar på händelser så går det inte vägen. Men den här gången så är jag varken bitter eller ledsen egentligen. Uppgiven kanske. Men inte på den nivån att jag undrar vad det är för fel på mig eller andra. Bara en acceptans över att det sällan blir som man vill. Men innerst inne kanske jag tycker att det är dags nu snart. Eller jo. Jag är nog ledsen om jag tänker efter. Men det är lugnt. lugnt lugnt.
like a tornado of chalk
den här veckan borde jag göra en massa; söka praktik platser och byta handledare. Dessutom ska jag bli av med katten Twiggy. Ingen vänlig själ vill ta hand om henne så nu får jag försöka få tag på ett djurhem. Hade det varit varmare så hade jag faktiskt slängt ut henne. Men nu är det kallt och det är inte bra. Dels kan hon inte hitta någonstans bra att sova och dels finns det ingen mat ute förutom kråkor och dom går inte att fånga. Jag är en väldigt förstående och empatisk pojke ibland. Nu ligger hon och sover i min säng. Helgen passerade utan någon större sensation. Folk var dumma mot den jag bryr mig mest om. Men jag har alltid haft inställningen att aldrig lita på de odöda. Oavsett om dom låtsas eller inte.
Det är så kallt ute så jag vågar mig knappt ut. Även om jag måste handla mat. Men det får nog ske imorgon eftersom jag ska till Annelie en sväng och sen till Ida och spela spel. Jag får dricka öl så det blir nog väldigt trevligt.
Jag och Ida såg Crash igår. Den var helt okej. Ganska vacker faktiskt den sista halvtimmen även om temat känns väldigt -96. Svårt att se hur den kunde vinna en Oscar för bästa film. Men jag vet ju noll om film. Såg ju Walk the Line men har inte sett brokeback mountain. Och det kommer jag nog inte ens göra eftersom Stefans syster avslöjade slutet.
Nu är det Oprah och jag måste äta.
puss.
it's a snowflake, I swear
Ryan air är skit men man betalar ingenting. Självklart är det katastrof om personalen mår dåligt, och det är ju även det som är problemet med t.e.x Lidl; personalfrågan. Att det svider i mina ögon av att se skitprodukter överallt är väl sekundärt i jämförelse med mänskligt lidande. Om jag tänker efter iallafall.
hela samhället förvandlas till trailertrash som kräver 2 kronorsmjölk från dortmund och så klagar dom när det är råttfötter i den och kräver kvalitet. Det är en dålig blandning av hederliga svenska krav på lagliga färgämnen, innehållsindex in absurdum, miljövänlighet&pant och att saker dessutom ska vara ullaredsbilliga.
Ryan Air och Easyjet baseras på internetbeställningar med finstilta varningar om att de inte garanterar någonting och om du kommer 1 sekund försent till incheckningen så är det synd för dig; bara att boka om och betala extra. Men världsvana jävla resenärer förväntar sig British fucking Airways när dom betalar 200 spänn.
Säkerheten borde alltid gå före, men det går ju inte att garantera friska och rena grisuppfödningar om folk inte köper av dom som verkligen bryr sig om djuren. till exempel.
Men själv tackar jag fan för att Ryan Air finns. Men Lidl och Willys is the Devil. Jag får ont i huvudet av eldorado. Klart det ska finnas billiga alternativ men när jag inte hittar annat än eldorado så är det katastrof. Dessutom finns det väldigt få riktiga mataffärer. Hemköp är ok på sina håll men har gått ner sig rejält på andra ställen.
Kortedala torg är hemskt. Alla är så äckliga. Alkoholistgubbar, blendkäringar, whitetrash familjer och ingen av dom verkar kunna duscha regelbundet. Folk som sitter på spårvagnen och skakar och vill ha ens mobil. Ungar som tänder smällare i dörrarna och springer iväg... jag vill bo i en bubbla.
Rodney Snodgrass
Jag hade väldigt ont i huvudet i måndags. Drack vatten tills jag mådde illa eftersom jag inte hade några piller.
Tisdag/onsdag spenderades i en studio tills sent. När jag kom hem i tisdags runt 23:30 så fanns det inga fungerande tv-kanaler, ingen värme och inget varmvatten. Jag ringde journumret och de skickade en gubbe vid 01:15 som jag fick hjälpa låsa upp en massa grejer så han kunde byta en propp som av någon anledning styrde värme såväl som tv.
Sen kunde jag duscha och sova.
Igår flydde jag tidigare från studion för att kunna kolla på tv och film med Linn. Jag får lätt skuldkänslor ibland av att springa ifrån saker, men det fanns ingen anledning till att ha det alls. Jag är för snäll.
Dessutom åkte Chelsea ut ur Champion's League. Såg inte matchen eftersom jag försökte få saker att inte låta som Grandfunk Railroad, eller rättare sagt sitta vid ett fönster och röka medans folk pratar om cykoper och jag försöker visa att jag vet vad det betyder, eller åtminstone att jag bryr mig. Jag har verkligen mer hjärta en hjärna när det gäller den kreativa processen. Och mitt hjärta är svagt för oljud som andras hjärnor motsätter sig. Men Chelsea åkte alltså ut. Ingen fara. Jag hade antagligen fått en infarkt om jag sett matchen och jag unnar nog Barcelona en del även om de var katastrof förra matchen, men jag har ingen kris. Tråkigt att Liverpool inte lyckades mot Benfica och att Arsenal klarade sig. Fast skulle jag hellre sett Madrid gå vidare? nej så klart. Men vinner inte Chelsea så ska Liverpool vinna.
och expertwannabes som tror att Chelsea är the Roman Empire utan hjärta och bara en massa pengar kan ju sluta prata. Om man får ett 6:e plats lag och ska köpa spelare som kan hålla en hel säsong så blir det en hel del, speciellt med tanke på att flera spelare hade sett sina bästa dagar och gick antingen i pension eller till birmingham och middlesborough. Den enda i "superstar" klass som köptes var ju Hernan Crespo som jag fortfarande knappt förstår men han har ändå en grym känsla för positioner när han väl är onside. Resten är för de flesta ganska okända namn som dock gjort strålande säsonger i diverse lag i franska och spanska ligan. Ingen brasilianare. Real Madrids spelarköp verkar ju vara gjorda av en 15 åring som baserar sina kunskaper på Fifa 98. Betalningarna till klubbarna från Chelseas håll är sanslösa men antagligen för att Roman inte hade tid och lust att tjafsa om bud. Spelarköp är något Chelsea inte direkt kunnat göra innan medan Arsenal och Man Utd hade fritt fram under 90-talets annus horribilis.
Och vad gäller hjärta så ser man ju vad som händer i Arsenal så fort Henry inte har lust att springa. Men i jämförelse med Liverpool ligger ju såklart till och med Chelsea i skam i hjärtväg. Att säga nej till Owen är starkt, iallafall symboliskt eftersom han nog inte kan tillföra något och för Gerrard att stanna när alla trodde att Liverpool var körda var fantastiskt.
Nu är det iallafall bara att vänta på att Chelsea vinner ligan och att få se Sverige få stryk av alla lag i hela sin grupp. Särskilt England.
Åh, jag är en sån anglofilnörd.
Tisdag/onsdag spenderades i en studio tills sent. När jag kom hem i tisdags runt 23:30 så fanns det inga fungerande tv-kanaler, ingen värme och inget varmvatten. Jag ringde journumret och de skickade en gubbe vid 01:15 som jag fick hjälpa låsa upp en massa grejer så han kunde byta en propp som av någon anledning styrde värme såväl som tv.
Sen kunde jag duscha och sova.
Igår flydde jag tidigare från studion för att kunna kolla på tv och film med Linn. Jag får lätt skuldkänslor ibland av att springa ifrån saker, men det fanns ingen anledning till att ha det alls. Jag är för snäll.
Dessutom åkte Chelsea ut ur Champion's League. Såg inte matchen eftersom jag försökte få saker att inte låta som Grandfunk Railroad, eller rättare sagt sitta vid ett fönster och röka medans folk pratar om cykoper och jag försöker visa att jag vet vad det betyder, eller åtminstone att jag bryr mig. Jag har verkligen mer hjärta en hjärna när det gäller den kreativa processen. Och mitt hjärta är svagt för oljud som andras hjärnor motsätter sig. Men Chelsea åkte alltså ut. Ingen fara. Jag hade antagligen fått en infarkt om jag sett matchen och jag unnar nog Barcelona en del även om de var katastrof förra matchen, men jag har ingen kris. Tråkigt att Liverpool inte lyckades mot Benfica och att Arsenal klarade sig. Fast skulle jag hellre sett Madrid gå vidare? nej så klart. Men vinner inte Chelsea så ska Liverpool vinna.
och expertwannabes som tror att Chelsea är the Roman Empire utan hjärta och bara en massa pengar kan ju sluta prata. Om man får ett 6:e plats lag och ska köpa spelare som kan hålla en hel säsong så blir det en hel del, speciellt med tanke på att flera spelare hade sett sina bästa dagar och gick antingen i pension eller till birmingham och middlesborough. Den enda i "superstar" klass som köptes var ju Hernan Crespo som jag fortfarande knappt förstår men han har ändå en grym känsla för positioner när han väl är onside. Resten är för de flesta ganska okända namn som dock gjort strålande säsonger i diverse lag i franska och spanska ligan. Ingen brasilianare. Real Madrids spelarköp verkar ju vara gjorda av en 15 åring som baserar sina kunskaper på Fifa 98. Betalningarna till klubbarna från Chelseas håll är sanslösa men antagligen för att Roman inte hade tid och lust att tjafsa om bud. Spelarköp är något Chelsea inte direkt kunnat göra innan medan Arsenal och Man Utd hade fritt fram under 90-talets annus horribilis.
Och vad gäller hjärta så ser man ju vad som händer i Arsenal så fort Henry inte har lust att springa. Men i jämförelse med Liverpool ligger ju såklart till och med Chelsea i skam i hjärtväg. Att säga nej till Owen är starkt, iallafall symboliskt eftersom han nog inte kan tillföra något och för Gerrard att stanna när alla trodde att Liverpool var körda var fantastiskt.
Nu är det iallafall bara att vänta på att Chelsea vinner ligan och att få se Sverige få stryk av alla lag i hela sin grupp. Särskilt England.
Åh, jag är en sån anglofilnörd.
Fuck Death Cab
Hur töntig jag själv än är så är det skönt att snubbla in på folks hemsidor/communitysidor/bloggar och se att vissa faktiskt kan rada upp sina intressen på ett ännu fånigare sätt än jag någonsin skulle kunna göra. Det är nog en av mina stora sociala problem; mitt pendlande mellan självförakt och total elitism.Men vanligtvis håller jag käften när jag ser ner på andra. För det är mer irriterande än självförakt. Lite iallafall. Jag är nog rätt rar för det mesta och aldrig medvetet oförskämd mot folk jag tycker om. Men jag bryr mig nog lite för mycket om vad folk tycker om mig. Eller rättare sagt jag vill att folk ska tycka om mig men ibland bryr jag mig inte om det och då går det ut över främlingar.
Idag bråkade jag med Twig. Hon är socialist på det sättet att hon tycker att allt hennes är mitt och allt mitt är hennes men hon har ju fan inget utom pälsen och en massa bajs så det känns inte så himla fair trade. Jag kan verkligen inte bo med någon. Alls. Oavsett om det är djur eller människor. Tjusningen går alltid över så fort. Till och med när det gäller en katt. Men allt är ju grundat i missförstånd egentligen. Hon förstår inte ett ord jag säger och det enda hon gör för att försöka kommunicera är att låta lite som en schimpans och glo på saker. Inte för att sakerna hon glor på har något att göra med det hon har i tankarna att göra. Eller vad vet jag om det. men när hon glor på en tvättkorg och låter som en schimpans så betyder det tydligen att hon vill ut. Det brukar det mesta göra.
Jag kom på mig själv att för 4:e gången den här veckan titta på henne och fråga muntligt "vem är du egentligen" som om jag förväntar mig ett svar. Det är lite som i half-baked med gubben som kommer och kissar i en blomma och alla antar att det är någon av dom andra som vet vem han är och vad han gör där. Och det är väl det enda som är som i half-baked. Utom möjligtvis dude where's my car.
Mitt nyttiga ätande har gått åt helvete. Jag orkar ingenting längre. Absolut ingenting. Jag vill inte. Ingenting. I don't want to stay in, don't want to go out. Sådan total apati. Men klockan är ändå 2:41 och då är man kanske inte så jävla pigg på saker. Men det kretsar mest kring saker som att jag inte orkar laga en vettig måltid till mig själv, eller släpa mig in till stan för att träffa folk jag tycker om. Och då blir det en ond cirkel.
Twig verkar inte ha sådana bekymmer. Hon drar in till stan även om det är 9 minusgrader. Eller jag bara antar att hon drar in till stan eftersom hon är borta så jävla länge. Nästa gång ska jag kolla om mitt månadskort är borta när hon springer ut. Då vet jag. Men hon kanske plankar, den jäveln.
British Image Number 1
Tydligen är det fler än jag som gillar Graham Coxon. Men inte så många jag känner direkt. Men jag intalar mig själv att jag inte försöker pracka på andra min besatthet. Även om jag gärna ger folk en chans att lyssna.
Men jag inser att det är väldigt personligt. Många har försökt att få mig att lyssna på diverse singer/songwriters, det som enligt mig är det mest personliga. För ett par år sedan hade de sin största tid, i och med Donnie Darko soundtracket och diverse andra anledningar.
Jag kan knappt namnet på dom..Damien, Ed och allt vad dom heter. men jag kan liksom inte engagera mig överhuvudtaget. Det krävs egentligen att jag verkligen vill lära känna någon genom musiken de lyssnar på. Men väldigt få kan säga "det här är min absoluta favorit skiva genom alla tider".
Jag menar inte att de som inte kan säga så inte har något genuint musikintresse eller ens att det är livsviktigt att man har det. Men det är bara då jag kan engagera mig i band jag aldrig hört.
Ibland lyckas det väldigt väl. Som när Annika spelade Laakso och Brighteyes för mig och jag blev helsåld. Jag väljer att tro att det inte handlade om att jag var störtförälskad utan snarare att musiken var storslagen.
Det tog mig dock ett år innan jag överhuvudtaget kunde lyssna på något av banden utan att fälla en tår eller tjugo. Men nu går det bra faktiskt. Inga problem.
Men väldigt många älskar ganska obskyra singersongwriters och tycker att man bara måste höra på den och den låten. Men redan nästa vecka har dom ett nytt obskyrt intresse då det förra inte är obskyrt nog helt plötsligt. då tappar jag allt intresse för din musik BögPatrik.
Däremot har jag svårare för film. Mitt filmintresse är långt under de flestas. Jag har verkligen inte tålamodet. Igår såg jag ändå 4 nyanser av brunt, den var alldeles för lång och att koppla ihop vanheden med flickan var väldigt långsökt. Men annars var den väldigt bra. Speciellt hästjeansen och Johan Rheborgs roll som djurkadaversbrännare. "annars då?".
För övrigt avskyr jag helger. Tv suger på helger. Jag hatar tv3 och deras sätt att pumpa sönder alla sina program. Jag hatar Floorfiller främst för att det är en massa kids from the streets i baggiga träningskläder som är så jävla pretentiösa så att jag spyr. Men framförallt för att tv3 radar upp tjugoelva avsnitt i rad. Fuckers.
Modern Life is Rubbish
Jag blir så trött på mig själv ibland. Att jag bara sitter oduschad och glor på tv för att jag vet att jag inte ska ner på stan förrän senare. Men jag vet att jag har en c-uppsats att skriva. Jag går numer inte några kurser eftersom en mängd tråkigheter förra året inträffade medans jag gick C-kursen i Internationella Relationer.
Jag trodde på mina egna påhitt om att jag skulle kunna få färdigt den över sommaren och började d-kursen på höstterminen på villkor att jag lämnade in c-uppsatsen innan första delkursen var slut.
Det gick också åt helvete.
Varför ska det vara så svårt? Jo, det är så att det alltid dyker upp saker som jag i mitt undermedvetna anser vara viktigt. Om vi ska spela in eller repa en viss dag så har jag det i tankarna 3 dagar innan.
Om jag får min akasseutbetalning om en vecka så koncentrerar jag mig på att inte spendera så mycket pengar tills dess.
Varje gång jag går och lägger mig så tänker jag att jag ska vara duktig dagen efter.
Varje gång jag vaknar tänker jag hur roligt det vore att damma av FIFA 06 och ta england till världmästerskapen.
Eller så finns det en GC låt jag bara Måste lära mig spela.
Eller varför inte städa hela lägenheten. Igen.
Jag blir så trött på mig själv. Men bara när det gäller studier och framtid. Jag trivs ju så himla bra annars om jag tänker efter.
Men med tanke på hur andra har det så borde jag verkligen kunna kombinera nytta med nöje.
Idag ska jag lämna en CD och hämta en DVD. Linn påpekade mycket riktigt att jag får det att låta som om jag har mycket att göra.
Måste skärpa mig.
Twiggy hälsar.
sad, drunk and poorly
Jag känner mig ofantligt töntig i vissa sällskap. Jag kan aldrig säga något som är intressant, roligt eller bra. och på samma sätt som hundar och andra djur automatiskt känner en hierarki så gör jag det också. och så blir jag nervös och då är man verkligen inget bra sällskap. nervöst ryckande och kliande i håret är kanske charmigt om man är graham eller connor men inte när man är en normal människa som ska kunna umgås.det är snöigt ute. annelie som är arbetslös ska få 20 kronor om dagen för att curla framför mig när jag går. men jag tror hon skämtade när hon tackade ja. men hon ser det som bra träning inför landslaget.
Det är märkligt hur man finner sig i saker som man ändå inte kan göra något åt. Allt från rökförbudet till att Aftonbladet Puls gjordes om till 'klick'. Fullständig hjälplöshet. Fullt vettiga tankar man själv har om att "men om det bara fanns riktiga jävla fläktar" eller "ni har ju för sjutton råd att ha en kändistidning UTÖVER en musik/kulturbilaga eller uppoffra söndagsbilagan som ändå är som Se&Hör".
Men ingen vill någonsin höra på mina skitvettiga idéer.
Jag ska ta reda på varför vissa människor gör mig nervös.
nu med olivmjölk
Nej jag ska inte alls publicera sexhundramiljoner bilder på twiggy, men 2 är väl lagom.
Hon ligger och sover under en filt i soffan. hon blev rädd för elgitarren och gömde sig lite grann och nu somnade hon där.
Jag har liksom insett att hon kommer vara kvar här ett tag till så jag har tillverkat en kattlåda. hon fattade grejen direkt. enda gången vi bråkar är när hon vill äta min ungkarls-palm och jag inte håller med.
Nu kan jag iallafall börja återuppta ett socialt liv nu när hon känner sig tryggare. Det är inte många som orkar sig ända ut hit, men ida gör det verkligen. det är obetalbart. stefan gör det också men man får nästan locka med lite mat. bögpatik kommer bara för att han vill ragga hjälp med att bära dammsugare. man är inte mycket mer än muskler ibland.
Idag då. jo jag ska möta lord jake och nån till vid 19 i nåns studio. men jag inser att jag inte har någon fantastisk lust. sen ska vi tydligen repa vid 21. det har jag mer lust till. mycket mer.