Dead Leaves and the Dirty Ground

Det har varit så hemskt, tårarna bara sprutade, sa Perrelli till SVT om festivalpressen.

Det är klart hon säger den gamla schlagerräven.

Alltså det är klart jag bryr mig, det fattar ni ju. När jag dessutom ser henne sitta och använda alla möjliga knep för att verka som om det vore hennes största grej i livet så går mitt stora schlagerhjärta itu.

Eller nej. Jag har ju inget. Men jag och Petra valde att efter en halv påse schlagerchips och ett par vinbärsgeléglas (vi har diskat ur två stycken, de är fantastiska) bordeauxvin (jag var tvungen att läsa flaskan för att stava rätt) att rösta på BWO. Men vi visste inte om telefonnumret var 099 eller 090 så det sket sig och därför och endast därför som Perelli vann.

Men det plågsammaste är som sagt att genomlida hennes gester, som uppkommit av tre anledningar.
1, hon är så pass van vid amsterdamnaglar att hon håller dem borta från naturliga, mänskliga rörelsemönster
2, hon struntar egentligen i om hon vinner men hon vet att vinst ger en garant för stadigt cash-flow och highlights blir allt dyrare i dessa dagar.
3, En vinst hänger på att far- och mormödrar landet runt tror att hon är girl-next-door.

Trots att hon har hållit på i 73 år med detta så sitter hon alltså ändå med Richard Gere böner och försöker se ut som att hon tänker "åh herregud vad alla andra är duktiga jag är bara glad att jag får sjunga jag älskar att sjunga jag har sjungit sen innan jag kunde tala detta är så fantastiskt underbart guu vad jag älskar alla andras sånger" HELA tiden därför att hon rent cyniskt vet att när som helst kan en kamera pekas mot hennes nuna och då får inte en glimt av mänskligt "shit vad svettig jag är varför får vi inte dricka mojitos bara för att vi filmar det är ju festival för fasiken och vad får Sjögrens trumpetare för provision för detta, han är ju inte med i produktionsrättigheterna för singeln"

Nu ska jag avsluta detta med att säga att världens bästa schlager; den som ska vinna varje år..äro.. Claes-Göran Hederström med det börjar verka kärlek banne mig.
8 poäng för kragen
10 poäng för blåset
12 poäng för texten

När jag läser om de nya demonstrationerna i och utanför Tibet kring Kinas behandling av tibetaner så minns jag tillbaks till mina enda riktigt reaktionära dagar. Det enda riktigt grundade och utarbetade politiska ställningstagandet jag har haft var för Tibet efter framförallt Beastie Boys uppmärksammat den plågsamma ockupationen.

Nu, när det gått drygt 9 år sedan jag fick en månatligt blad från Free Tibet Campaign, så blossar det alltså återigen upp oroligheter. Det verkar som om en blandning av kommande OS i Peking och 49 årsdagen för en av de största upploppen var en tillräcklig gnista för att sprida demonstrationerna från Indien och Nepal till själva Lhasa.

I sådana sammanhang märker man hur vuxen och förbannat konservativ man blir. Men så växlar det till att jag inser att jag till slut lyckas se hur komplexa dessa situationer är. SAmtidigt som jag egentligen inte orkar tala om autonomi, frihet från förtryck och kulturrevolutioner längre.

Jag orkar inte med rädda-barnen-kids som ska göra fältarbete i Sudan om women and empowerment.

Jag ids inte lyssna på en "dom-gick-ju-bara-in-för-oljan-fattaruju" diskussion till.

Jag får små ryck i ögonlocken om jag läser en enda rad till om låtsas-akademikers analyser kring huruvida sossarna eller moderaterna är de största fascisterna eller hur Bush är en nazist.

Jag får sepe-ryck på vänsterliberaler och högerliberaler och vill helst bara kalla mig rationellt frigjord center men det namnet är ju tydligen också upptaget av en massa bönder.

Jag får helt enkelt försöka hålla mig till mitt. Jag är nog lite konservativ ändå. God save the queen.

Dags att rekommendera en blogg till. Jag vet att Alle försöker lära mig att vara mer zen vad gäller andra människor, men när någon bloggar "Om jag skulle få önska mig en senstionellt bra kraft hos en kvinna så blir det sugkraften jag önskar till henne." och sedan bloggkommenterar Aftonbladets nätartikel om konflikten i Kenya med någon form av påhopp om rasism så måste jag få vädra mig. Speciellt eftersom jag har skoluppgifter att göra. Dessutom heter hans blogg "den innre processen" vilket låter som om Tom Clancy helt plötsligt börjat skriva berusad.

Jag klistrar in ett par godbitar så får det räcka så.

"Sanningen är den att svensk media i decennium i sina rapporter om konflikten (Israel/Palestina)medvetet ljugit och propagerat för den apparat av terror de palestinska folkets klanledare bedrivet både mot sitt eget och Israels folk."

"Aftonbladet skulle aldrig ha utmålat deltagarna i de konflikter vi bland annat kan se på Balkan, Irak, Columbia som primitiva stamkrigare. Aftonbladet skulle heller aldrig utmåla Usa som en nationen beståendes av primitiva stamkrigare. Detta till trots att Usa är det land som är flitigaste i världen att lägga sin näsa i blöt, och skicka trupp i syftet att spädda på olika konflikt och oroshärdar för att på så sätt gynna vapenindustrins profitörer."

"Enligt moderaterna är nämligen människor med handikapp en tärande grupp, som de med den starkes rätt anser sig ha rätt att sparka på, och förnedra på allehanda möjligt utstuderat grymma och orättfärdiga sätt."

Det får räcka så eftersom jag vet att ingen bryr sig. Men vafan. Det fria ordet börjar alltmer spela ut sin roll för mig.

Min egen look-alike Dexter är..ja jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Petra var den som startade det (det krävs alltid en som startar en look-alike) och sen när folk tillfrågas så säger de "joo, lite grann kanske" (detta krävs för att legitimera look-alike diskursen) och sedan rullar det på.

Min förra look-alike var Josh Hartnett, mest för att Becka hade sett 40 days and 40 nights och tyckte att han rörde sig likadant som jag och bara tänkte på att runka. Honom kunde jag initialt inte acceptera som look-alike men han beskrevs ändå som en pudding senare så det var enklare att acceptera än Dexter.

Fast Dex är ändå lite arty.

Den märkligaste liknelsen var Snigel-Anna som påstod att jag var lik Audrey Hepburn.

 

Ändå är jag märkligt fascinerad vid liknelser. Jag kan aldrig hålla klaffen om det. Det är en sanslös besatthet som går in i mitt huvud och som får mig att säga "är han inte typ som en blandning mellan den där killen i Heroes och Carlton i Fresh Prince?" och jag kommer aldrig på namnet på den ena. Att Petra ens orkar med mig. Det gör hon kanske inte. Nu skäller hon på mig för att jag bara sitter här.