Death on the stairs
Jag har under de senaste dagarna känt mig främmande i min egen lägenhet. Så blir det ibland. Hur jag än plockar och röjer kliver jag ändå på en Chelsea t-shirt på väg till köket. I köket finns ingenting att äta.
Jag gör klyftpotatis med bearnaisesås i brist på kött och känner mig sunkigare för varje tugga. Jag våndas vid tanken på varma mackor och frysta pizzor men min sunkighet och mitt självförakt gör att jag inte orkar åka spårvagn för att handla. En ond cirkel infinner sig och jag försöker få lust att plugga men sitter bara och kliar mig. Hur mycket jag än duschar känner jag mig smutsig och dålig. Gör kaffe men blir less efter två centiliter.
Glor på otaliga böcker om terrorism och blir rädd att någon ska se genom fönstret när jag sitter och äter varma mackor. Försöker sova vid midnatt åtminstone, men kan inte förrän 3 tiden. Försöker gå upp igen vid 8 men snoozar i minst två timmar. Frukosten gör mig kalasmätt men jag blir hungrig igen efter en timme. Drar mig i håret av pluggfrustration.
Jag mår inte dåligt men jag är bara helt apatisk. Jag orkar ingenting så därför gör jag inte det som kan få mig att orka.
Hade jag bara haft ett fullt kylskåp, tre nya klädesplagg, fyra nya skivor med musik jag inte visste att jag älskade, en espressomaskin och en livs levande terrorist att intervjua hade jag nog funnit orken igen.
Men man får väl se vad som dimper ner i julstrumpan.
En hög med bajs antagligen, om jag inte börjar skriva nu.
jo jag funderar allvarligt på att dumpa ett gäng kattkorvar i din brevlåda. inte i ett kuvert då naturligtvis utan som dom är. så det ligger en illaluktande hög på din hallmatta. tror du skulle uppskatta mig då