I spy in the night sky, don't I ?
Slötittar på ”Sideways” och känner igen mig på något sätt i den misslyckade karaktären som allt som oftast dyker upp i dylika filmer; den nedbrutna författaren med skrivkramp.
Beträffande skrivkrampen i alla fall. Alla undrar hur det går med det första utdraget och de ljuger och säger att ”jo, visst det är i princip klart”.
Jag pratar så mycket om att jag har allting utarbetat med min uppsats om terrorism så att jag tror på det själv till sist, vilket får mig att skjuta upp det ännu mer i tron om att den i princip är klar. Då känns det helt försvarligt att istället ordna upp rep, spela tv-spel eller dricka öl.
Mamma var här från onsdag till lördag och skämde bort mig lite grann. Det enda som var jobbigt var att vara tvungen att sova på soffan och överhuvudtaget kunna få ro att somna. Sedan väcker hon mig vid 8:00 med en knuff och en kopp kaffe. Litet pris att betala för att få gratis mat och oupphörligt tjat om att jag ska skriva färdigt. Ingen kan tjata som min mamma.
Sedan i nästa andetag säger hon att jag omöjligt kan ta tåget hem från Värnamo efter julen med tanke på alla julklapparna jag ska få, som dessutom ska vara helt onyttiga. Eftersom hon inte har ett begrepp om ironi så antar jag att hon inte skämtar. Hennes uppfostran är något bipolär. Dels hetsar hon och pressar så att jag svettas varannan dag, dels ger hon mig mer än jag förtjänar.
Jag blir panikslagen och förslappad under loppet av 10 minuter.