Régime de la Terreur
Jag umgicks med folk i lördags.
Vänner till Stefan - kompletta främlingar för mig.
Stefan gick till the little boy’s room omedelbart så jag gick in i köket och skulle hälsa på 5 människor som satt vid ett bord och spelade ett genusbaserat sällskapsspel. I ren nervositet vinkade jag (något för ivrigt för att det skulle uppfattas som avslappnat och tillmötesgående) och utbrast mitt namn åt alla på en och samma gång.
Sedan svor jag inombords och gick och hämtade en otroligt rustisk stol (jag minns detta väl, då jag vid hämtandet av denna stol använde just uttrycket ”otroligt rustisk”) och satte mig obehagligt nära en kvinna men av nervositet och rädsla för att verka mer ohyfsad lät jag bli att flytta den bakåt.
När jag hamnar i obekväma situationer börjar jag använda väldigt långa ord som jag dessutom stakar mig på. Slutresultatet blir att jag uppfattas som pretentiös och samtidigt inställsam och ängslig.
För att undvika att folk ska förstå att jag inte bara uppfattas så, utan verkligen är sådan hela tiden, så tystnar jag väldigt snabbt.
Vissa dagar är märkliga. Det är roligt egentligen.
Jag klagar inte.