Dead Leaves and the Dirty Ground

Jag märker några gånger i veckan vilken missunnsam, avundsjuk och svartsjuk liten skit jag är.
Om det inte är jag själv som ger folk lycka är den lyckan ett gissel för mig. Jag blir sned när en av mina bästa vänner lyckas via en kompis pappas kontakter fixa en lägenhet vid Redbergsplatsen medan jag sitter kvar här. Speciellt när denna kontakt pratar om att det vore förjävligt att bo här ute när jag träffar honom för att hjälpa dem flytta.
Att bli sur över detta tycker jag är befogat, men annat jag blir förbannad över är det inte.

Jag hatar andras demoband. Jag får en klump i magen om folk jag är förtjust i har det roligt med andra som jag anser vara rivaler. Jag blir en taliban av min osäkerhet. Alkohol är fullkomligt överskattat egentligen, men det är väldigt bra när det gäller att ta bort klumpar i magen.
Bildligt talat i alla fall.

Jag har det roligare med alkohol eftersom jag slutar lägga så mycket värderingar i vad folk säger och hur de beter sig. Antingen blir jag mer social eller så blir jag tillräckligt avslappnad för att skita i om jag är social eller inte. Så på det sättet är det kanske inte så överreklamerat. Grejen är bara att man kan tydligen inte skriva ”jag mår bra av alkohol” för då är man en Conor-wannabe.
Men nu har jag gjort det.

I brist på utekvällar och minnesluckor försöker jag istället minnas drömmar. Jag vet att jag drömde om en gammal klasskompis jag såg häromdagen, men jag vet inte om vi låg med varandra i drömmen eller inte. Det får som sagt passera som minneslucka.

En tjej ur en grupp ghettokids som gick förbi min altan innan stannade upp när hon såg mig sitta där och fundera varpå hon skrek ”aaah, det sitter en död gubbe på balkongen där”.

Så är det kanske. Appreciate the input.