Dead Leaves and the Dirty Ground

Mina förorts-fördomar pendlar fram och tillbaka. Men de väcktes igen när någon hade skjutit på mitt fönster med ett paintballgevär. Mitt fönster. Inte någon annans fönster, inte någon annan dörr, ingen del av väggen på resten av byggnaden utan bara mitt fönster. Jag kände mig som Robert Kennedy. Eller kanske mer som Tupac.
I alla fall så överlevde jag attacken. Till skillnad från dem.

Däremot blev jag alldeles tillräckligt skärrad (mycket litet) för att bli nervös när jag gick ut ur min trappuppgång och fick ett "ey, du" av ett par ghettoflickor som satt där. Detta är aldrig en bra öppningsreplik ifall det inte efterföljs av ett "vart har du köpt dom där jeansen" vilket var precis vad hon sa. Sedan undrade hon vad de kostade och verkade tycka att det var prisvärt.

Senare vid hållplatsen stod 3 individer från, troligtvis, Sierra Leone och debatterade. De pratade engelska och den ena killen frågade den andra "you want it now?" och fick svaret "yea, if you can, I need it soon" och jag vet ju redan här att det är rökheroin som skall säljas och köpas. Jag håller mig därför en bit bort. Killen ringer sin kompis som tydligen kan fixa det snabbt och har kontakter.
Kompisen svarar och man nr. 1 frågar "yes, hi this is Ben, I was wondering about an apartment, my friend here really needs somewhere to stay" och jag skäms återigen.

Imorgon kommer min gud-dotter humor. Det ska bli fantastiskt, om Ida bara kan lugna ner sig lite.