Don’t shout hello until you’re over the pelvis
En vecka av ganska total isolering och utegångsförbud börjar ge resultat. De enda gångerna jag lämnat lägenheten sen i lördags har varit för att gå till biblioteket och hämta böcker om Israel, gå ut med soporna och köpa bläck. Bläckinköpet kombinerades med en snabbfika med Ida som hade en dålig dag. Hon var ändå välpudrad och lyssnade på mina utlägg om Foucault, Israels grundande, sanningsdiskurs och likvideringen av Hamas-ledare med ett applådvärt tålamod.
Min c-uppsats historia har varit kantat med mer gråt och tandagnissel än någon kan ana. För två år sedan, i juli 2004 efter Graham Coxons konsert på hultsfred flyttade jag till Göteborg. I september började jag en kurs i internationell konfliktlösning och i januari skulle jag börja min c-kurs i Internationella Relationer.
Men den 25 december svepte en tsunami över sydostasien. Jag var i värnamo just då och var ganska säker på att det skulle lösa sig. Senaste kontakten med min syster var ett vykort som hon och hennes man skickade från en av de mest drabbade områdena i Thailand; Kao Lhak. På vykortet stod att allt var soligt och fint och att hon aldrig ville åka hem. Det gjorde de heller aldrig. Jag åkte hem till Göteborg för att påbörja min c-kurs fast besluten om att dylika livsöden bara drabbar andra.
Men när c-uppsatsen skulle påbörjas i februari hittades deras kroppar. Efter begravningen var det dags för mamma att förlora håret i en cancerbehandling. Sen dess har jag suttit och förklarat för mina föräldrar i telefon att ”jodå, den är på gång nu, nu är den nästan klar, jag lämnar in uppsatsen i tid för nästa seminarium.”
Men icke.
Jag hade 12 sidor av diverse anteckningar kring terrorism för ett år sedan, då jag påbörjade d-kursen under löfte om att jag skulle lämna in den en månad efter kursstart. Det gick helt enkelt inte och jag kastades ur universitetet. Jag bröt samman ganska totalt och vågade inte säga det till mina föräldrar på två månader.
Vilket inte är så konstigt eftersom de kämpat sig igenom alla svårigheter och öst pengar över mig för att jag skulle kunna fixa det där. Jag satt där med 2 månaders CSNstöd som skulle betalas tillbaka inom 3 dagar annars blev det räknat som någon sorts innebränd skuld.
I somras satte jag igång igen och hade 20 sidor av skit innan jag skulle börja d-kursen igen.
Nu, drygt 1 månad efter, har jag 36 sidor av ganska strukturerad skit. Godkänner handledaren det här på måndag så kan jag lämna in den direkt. Godkänner han den inte har jag tills den 25:e att rätta och lämna in igen.
Och jag har heller inte gråtit sen i fredags förra veckan.
Det kanske löser sig det här.
Men kanske inte om jag sitter och bloggar.
Vi hörs. Puss.puss
du är bra!!