It's the feeling you get when your thoughts are far away
Det var årstider sedan jag verkligen klickade mig igenom qx och helgon men det är fint att ingenting förändras. 75% procent av alla som har en profil är dyslektiker. Inget ont om dessa, men man tänker sig att dyslektiker borde ha ett annat forum än internet egentligen. Andra handikapp, såsom dövhet, blir väl underlättade med ett medium som internet. Men jag har svårt att tänka mig att en dyslektiker verkligen ser internetcommunityn som en befrielse i sin svåra vardag.
Dyslektiker är mest jobbiga när man verkligen inte förstår vad de menar (alltså långt ifrån stavfel, som jag själv är duktig med, utan de kan inte ens beskriva en känsla i en mening) och frågar man om vad de försöker säga så blir de så aggressiva. ”Jag har faktiskt dyslexi!!!!1”
Saken är ju att de oftast kan stava till sin egen sjukdom, men 15 frågetecken i rad klassas tydligen som läs/skrivsvårigheter. Antagligen för att ingen psykolog skulle ta mod till sig och skriva ut en lapp där det står ”du är helt enkelt fånig, läs fler böcker och använd mindre utropstecken”.
Vad gäller personligheter så är hälften *dödslängtan* och hälften *gosig*. Utan mellanting.
Utom jag. Jag är precis lika mycket marilyn manson som pandora.
Jag är så himla bra.
I samtal med min mamma om min brist på kärlek de senaste 6 åren så har hon de gamla vanliga råden. Men jag har nog aldrig pratat om kärlek med henne någonsin så det var en bra upplevelse. Jag har bestämt mig för att inte bara säga ”det är fint här” när dom frågar hur jag mår.
Jag menar inte att jag mår så dåligt att jag inte kan fungera som en vanlig människa och göra mina skolarbeten som en vuxen människa, men jag måste nog ändå vara mer ärlig mot dem. När bekanta frågar ”hur är läget” så behöver man ju inte göra värsta utlägget men det kändes bra att göra det med mamma.
Som vanligt så tycker hon som alla andra som är gamla i gemet att kärleken inte är allt. Man blir inte lycklig av relationer.
Nej jag vet att man ska hitta sig själv. 
Men jag börjar tröttna på mig själv ärligt talat. Jag har hittat mig själv så många gånger att jag nästan skriver ett besöksförbud från båda parter. Från mig själv, mot mig själv och tvärtom.
Det handlar inte om att jag ska älska mig själv först och sen kommer kärleken. Jag älskar mig själv alldeles för mycket tror jag. Fast mest med mig själv.
Relationer och kärlek leder inte till lycka. Men jag har prövat alla andra sätt. Vänner av alla sorter, pengar, alkohol, musik och Lucky Strike silver har alla gjort sitt bästa för att jag ska ha en dräglig vardag. Knark har jag nog inte plats för i mitt liv så det får helt enkelt vara kärlek som fattas. Jag är ju smal och trevlig så man skulle ju inte tro att det ska vara så svårt egentligen.