Oh every day is just the same
Uttrycket ”oemotståndlig pop” får mig att rygga tillbaks. Jag har upptäckt att Magic Numbers inte bara är ett band som inte tilltalar mig speciellt mycket. Jag tycker helt enkelt inte om dem.
Alls.
Överhuvudtaget.
De har blivit ett band som jag blir irriterad av att se. Antagligen för att jag ser framför mig en potentiell Åhléns-reklam som beskriver hur de är oemotståndliga och perfekt poppiga. Jag har upptäckt att jag behöver en viss nivå av dekadens, smuts och desperation i musik.
Strokes har förvisso sunkiga gitarrer ibland men ändå perfekta och rena slingor i sin musik. Men desperationen och viljan i rösten tilltalar mig. Samma sak med Yeah Yeah Yeahs.
Karen O’s sång är fenomenal. Inte bara ett påklistrat ylande utan själ – en rockighet som många vill uppnå utan att ha den rätta attityden. Snarare en uppriktig förtvivlan. Det får mig att vilja lyssna mer noggrant. Och textrader som ”I don’t even know who I like less, you or me” får mig fortfarande att rysa.
Dessutom är Magic Numbers så jäkla glada.
Coldplay och Keane är kanske snarare exempel på totalt själlös musik snarare än pop.
Mitt största problem med Coldplay är väl att sångaren är en total jubelidiot.
Han har slagit upp ordet ”scennärvaro” och tar i så att hans öronsnäcka hoppar ur gång på gång.
Publikframgången är inget mysterium.
De tilltalar de över 30 som mycket sällan hittar någon ny musik utan håller fast vid sina U2 och R.E.M skivor. Perfekta skivor att stoppa in i Volvokombins ytterst oanvända cd-spelare på väg till affären för att köpa den där nya vitvinstetran som aftonbladet söndag skrev om till mysfredagen med sambon. Jävla smaksatt-creme-fraiche-älskande kalmarbor.
Peter Bjorn & Johns vissel-låt borde ju också falla inom detta. Inte glädjen direkt men kanske det välpolerade, poppiga. Men där är ju det självklara undantaget Concretes-Victorias insats på singeln.
Vet inte om jag läst om att hennes soloskiva var på gång eller om jag drömt det.
Har inte köpt Concretes "senaste", antagligen för att jag blir skrämd av det poppiga. Men hon tilltalar på något sätt.
Och då inte min libido. Enbart.
Love is All använder blåsinstrument och borde därför totalt avfärdas. Men en viss nivå av misströstan finns där i sången.
Apropå dem så gick jag igenom svenska grammofonstudion med väldigt lite vetskap om vad som försiggått där. Men efter att av en slump sett listan av artister som förärat lokalen, bland annat just Love is All, the Hives och hör och häpna Depeche Mode så känns det nästan ännu mer speciellt.
Dessutom log jag lite mot bandet som kom in och beskrev sig själva som att de lät som the Rasmus. De känner sig säkert väldigt speciella som får spela in i en jättefin, nyrenoverad studio och Ebbot är säkert där också och producerar.
Skillnaden är väl att de får betala för det. Ha.
Min ödmjukhet har sina sprickor vissa stunder.