Dead Leaves and the Dirty Ground

En rolig sak om man skulle bli intervjuad skulle vara att kunna vädra sina åsikter om andra band. Men väldigt få gör det, vilket är smart. Henrik Berggren till exempel har nämnt i en intervju att han aldrig skulle dissa ett annat band officiellt eftersom det inte är hans jobb. Å andra sidan kan detta bli rätt tråkigt om alla ska bli diplomatiska även i den rockiga sfären. Men det handlar ändå om att behålla en viss sorts värdighet. Kan man ingenting om politik så ska man inte snacka om Free Trade utan att göra klart för alla att man inte kan någonting om politik men man tycker att det verkar vettigt. Inte leka Bono.
På samma sätt är det korkat att sänka sig till någon annans nivå eller att kritisera band som knappast har med ens egen kulturella värld att göra.

Såg en intervju med Papa Roach och det var något av det mest sorgliga jag har sett någonsin. De var så fake-rockiga så man trodde att det var en dålig Saturday Nigh Live sketch. Det var horor, pengar och supa för hela slanten. Citat: "varför sväljer man alltid ner Champagne efter en tequila shot? - det kallas en spy-drink" och så vidare.
Nog för att detta var i det hemska programmet "entertainment tonight" men hur de än klipper så var detta ändå direkta uttalanden från ett band bestående av fullkomliga idioter. De dissade såklart kvinnliga soloartister (vilket är hemskt tråkigt att göra, man skulle lika gärna kunna klanka ner på dansband) men sen väljer sopan till sångare att mucka gräl med Pete Doherty och kunde aldrig sluta göra bort sig. Hans bandkamrater kunde inte sluta garva grabbigt.
Dessutom är de väl runt 40 nu? Ska man då sitta och visa hur man spottar i näven och runkar på en flyplanstoalett?

Nu måste jag gå till Stefan, men snart ska jag ta upp ämnen som kärlekscynism och Bingo Rimér.