Dead Leaves and the Dirty Ground

Jag är så trött på att vara sjuk. Alltså förkyld. Jag är täppt i huvudet och jag känner ingen lukt. Knappt någon smak.

Jag drack öl med Annelie i söndags och var öm i hela kroppen. För en gångs skull fungerade inte öl mot det. Jag var täppt i hela huvudet och kände mig inte direkt tillmötesgående. Men hon verkade inte bry sig märkbart. Hon är så fin.

Jag träffade Linn i tisdags och var snorig. Det var väldigt trevligt, eftersom det inte var uteslutande catching-up utan mest diskussioner om vad man gjort den senaste veckan och om brittisk kontra svensk privatekonomi. Detta trots att vi inte setts sen i mars eller något.

Jag var hos Stefan på kvällen/natten/morgonenoch pluggade och spelade döda-de-andra-och-köp-feta-svärd spel. Jag bara snöt mig hela tiden och så ”ööhrn” som svar på tilltal.

Igår, fredag var jag hemma hos Ida för hon hade en tillställning. Det var mycket sång och jag reagerade som jag brukar.
Jag vill inte vara den typen som ser helt jäkla emo ut. Men jag vill heller inte låtsas ha roligt med folk jag inte kan ha roligt med. Så vanligtvis löser jag det genom att inte gå någonstans eller bara gå om det finns folk som jag kan ha roligt med.
Ida och Patrik är sådana och bryr sig inte om att jag verkar emo. Patrik är för sjutton superemo och Ida känner mig mer än någon annan. När jag kom dit frågade Johan om jag var sjuk eftersom jag var så lågmäld. Han är rolig.

Det är lördagkväll så jag tittar på Sandor slash Ida på Canal + Film 2. Jag har nu sett en dryg timme av den och den är ovanligt välgjord. Ungdomsfilmer är uteslutande värdelösa och innehåller bara klyschor men här är inget direkt fruktansvärt genant. Alltså, jag har aldrig varit ungdom, så jag vet inte hur det är i den åldern.
Men jag har bildat en uppfattning genom litteratur, filmer och socialstyrelsens undersökningar. Här är allting med som man någonsin misslyckats med i svensk film, ungdomars utanförskap, alkohol, kärlek, sex, föräldrar och internet.

Jag kan inte direkt påstå att historierna är trovärdiga, men eftersom jag inte vrider mig i plågsam pinsamhet så funkar de tydligen. Inte ens när hon säger ”ni kan dra åt helvete båda två, jag hatar er” och smäller i dörren rycker det i fjärrkontrollshanden.

Men det kan ju vara för att jag är sjuk. Fortfarande.