Dead Leaves and the Dirty Ground

Min vardag består alltså av industri-jobb. Det är varierande på så sätt att det finns många sorters muttrar men enformigt på så sätt att det finns en oerhörd begränsning i vad man kan göra med dem.

Jag vaknar vid 5:40 för att kunna snooza i en halvtimme innan jag måste skynda mig att duscha, äta och packa matlåda så jag hinner sticka ifrån lägenheten vid 7:00.

40 minuter senare är jag på jobbet och börjar lyssna på den första av de drygt 15 eko-sändningar jag kommer höra under dagen. Jag kommer senare bli förvånad över det faktum att jag faktiskt glor på två olika sorters muttrar medan jag lyssnar på p1's följetong; den lilla hästen där det till exempel kan beskrivas hur någon gammal islänning vaknar och är glad att de bara tog en av hans testiklar.

Det jobbigaste under hela dagen är att alltid lukta gammal metall och ha ett jämt lager ståldamm över mina händer. Man får tid att tänka mycket men de kreativa tankarna försvinner alltid så fort man stämplar ut. De destruktiva tankarna försvinner dock exakt samtidigt.

Nu är inte de destruktiva tankarna speciellt dramatiska; de handlar mest om att jag köper lunch och tänker att de pengar jag betalar för en kyckling-baugette och cola nästan överenstämmer med timlönen. Vilket innebär att en timme om dagen jobbar jag bara för att köpa lunch. Så inte nog med att lunchen på 42 minuter inte är betald; timmen innan är endast så jag har råd med en hemköp-baugette.

Det är här tankarna går till Henrik Berggrens uttalande i en gammal 90-tals intervju. "När jag var liten var jag tidningsbud på söndagsmornarna. Jag tänkte att om jag bara klarar den här trappuppgången så har jag nog med pengar för att köpa en banan och vad skulle jag med en banan till?"