Dead Leaves and the Dirty Ground

Jag håller sällan på med existentialistiskt skitsnack, men jag hade nog gjort det oftare om jag var bra på det.

Tanken slog mig bara när jag klädde mig i en gammal tröja (vilket jag ofta gör när jag är sjuk och vet att jag ändå inte ska träffa någon) att senaste gången den tröjan var över min kropp så måste jag ha varit runt 18. Många år yngre i vilket fall som helst.
Då fick jag de tankar man då och då får, angående om det var så här man trodde att det skulle bli när man var 7 år yngre. Men tanken bara flög in i huvudet och ut igen egentligen. Var skulle jag annars hamna än här?

Norrland är för kallt och det finns risk för raggare, Malmö förorenas av Danmark och innehar för mycket hip-hop-hippes. Stockholm andas för mycket Lars Winnerbäck och Wille Crafoord på något sätt. Även om jag dialektalt passar in där så skulle jag få panik.

I home-coming draman som masjävlar så kan jag förstå både de som är xenofobiskt inställda till stockholmare och dessutom kan jag se ner på bönderna med fötterna i myllan.

Här i Göteborg är det väldigt Håkan Hellström-Emo men det kan jag ta. Det är på något sätt wannabe-stureplan på vissa ställen och wannabe-möllan på vissa ställen, utan att vara det fullt ut. Där någonstans kan jag överleva och bara bli förbannad varannan dag.
Förresten får mitt eget omnämnande av Lars Winnerbäck mig att tänka på Petras historia om killen som dumpade sin flickvän på grund av hennes Winnerbäck-lyssnande. Det är mysigt på något sätt och ger mig hopp om människan.