Liquidator
Ett flertal besök till London har gått resultatlöst ur fotbollssynpunkt. Jag har aldrig haft någon koll på var exakt Stamford Bridge ligger och varit för rädd för att fråga. Men varje gång jag på något sätt virrat mig in i Kensington & Chelsea stadsdelen så har jag ändå haft en känsla av att nu är jag "hemma".
I januari blev dock drömmen sann då min sambo Petra gav mig den fantastiska julklappen att för första gången se en Premier League match. Inte bara detta, det skulle vara Chelsea mot Tottenham på Stamford Bridge.
Nu har jag inget emot Spurs, egentligen. Det enda laget som kan få mig att överhuvudtaget känna vid någon form av hetlevrad avsky är Manchester United. Men ett derby är ett derby och att det dessutom visade sig vara slutsålt fick mig att verkligen inse det stora i vad som skulle hända.
Väl i London bodde vi hos vänner till Petra och varenda en jag träffade var Arsenal supporter, oavsett stadsdel. Jag är naturligtvis väldigt diplomatisk och förklarar allt som oftast att jag inte har något emot Arsenal eller Liverpool här i Sverige men då jag vanligtvis får ett svar liknande "nej men vi har jävligt mycket emot Chelsea och nu dig så spring" så höll jag mig väldigt passiv för att inte bränna de broar jag skulle sova på, om man kan uttrycka sig så. Det visade sig dock inte vara någon större fara på taket.
Då Tottenham var tvungna att spela om sin FA-cup match (gott tecken) så flyttades matchen till lördagen den 12 snarare än måndagen, vilket ändrade våra planer en hel del, men ett par timmar innan avspark började vi käckt promenera från Victoria Station hela vägen till arenan. Då jag, återigen, inte har varit på en enda match innan eller känner till området alls så blev det ingen pubrunda bland supporterkrogar utan snarare en sallad på Kings Road.
Efter en vänlig mans beskrivningar kom vi så allt närmare Stamford Bridge och nervositeten växte allt mer. Efter att ha sett många andra arenors ingångar så blev jag mycket konfunderad över Stamford Bridge där vi mest undrade var sjutton man går in. Efter ytterligare steg såg vi dock ett hörn av arenan med Away supporters och Home supporters. Det var dessutom vår gate så vi ställde oss i kö och kom in förvånansvärt enkelt i jämförelse med svensk standard. Efter drygt 8 min var vi på väg upp för trapporna till mina fotbollsdrömmars hem.
Den absolut första reaktionen jag fick när mina ögon mötte planen var "herregud vad litet". I drygt 10 år har jag sett detta lag springa omkring på planer som på tv alltid sett ut som 5 gånger de svenska fotbollsplanerna. Istället möts jag av en liten plan med mänskliga spelare som värmer upp med två mål vardera. Min första tanke är att det är för att Pizarro ska kunna göra mål, men drar sedan snabbt slutsatsen att båda målvakterna behöver värma upp.
Min andra reaktion är "herregud vad lite folk" men när alla hade köpt öl så fylldes arenan av allt fler blåa (och neongula) supporters. Sedan tog alla reaktioner slut och jag fylldes av en sådan blå glädje samtidigt som Liquidator satte igång. Lyckan var total och vi såg med glädje att Petr Cech var tillbaks och vi var inte ensamma; hans återkomst gav ett enormt jubel över arenan. Sedan kom då resultatet av gårdagens besked.. "ladies and gentlemen, the substitution not listed in your programs, he wanted us, we wanted him and now we found each other; Nicolas Anelka" och ett förvånansvärt varmt välkomnande mötte honom. Jag var ändå tveksam till om han skulle accepteras men det gjorde han verkligen - av Chelseasupportrar. Spursfansen hade nu hittat ännu en Ashley att bua åt.
20 minuter senare avancerar Belletti fram. Någon skriker "SHOOT" och jag skrattar lite. Belletti skrattar inte utan skjuter mycket riktigt och hela Stamford Bridge exploderar i takt med mitt hjärta.
Fookin´ brilliant mate! Cheers.