My norwegian heritage
Det fanns en tid då jag förbannade mig över att amerikaner överlag verkar så otroligt upphängda på ras, kultur, gudsfruktan och det alltid lika förekommande talet om "proud of my heritage".
Detta finns i såväl OS intervjuer som inslag i Oprah och dokusåpor - kanske mest minnesvärd är tjejen i Top Model som deklarerade stolthet över sin "persian heritage". Stolthet som får gå oemotsagd och utan att precisera vad exakt i den persiska kulturen hon kände att hon tog med sig på catwalken.
I ett avsnitt av South Park lär sig Stan den oerhört viktiga frågan kring ras; att förstå att man aldrig kommer förstå ett jävla skit. Det lärde jag mig själv för 3 år sedan av en svart amerikan då jag själv ansåg mig full av insikt i amerikanska rasrelationer och visste naturligtvis redan då hur allt skulle vara. Mitt långa brandtal om att folk i dokusåpor (just då första säsongen av the Apprentice) gärna beskriver sig själva utefter ras och kön - åtminstone om de är svarta amerikanska kvinnor.
"I'm a strong black woman" hörde jag dagarna i ända i mina studiefria, tv-fyllda eftermiddagar och till slut fick jag nog och undrade om det verkligen var allt de såg sig som; en hudfärg och ett kön. Ya Basta-Patrik var framme igen.
"You don't know shit" blev min väns svar och mitt nya uppvaknande.
Jag må fortfarande ha min åsikt om att folk måste kunna vara stolta över sig själva och sina egna framgångar och inte över de saker de inte rår för - det medfödda könet och alla andra åsikter man får efter populärfeminism grundkurs 15hp.
När nu Obama är mer känd för att vara svart och ungdomlig än för sin egentliga politik och Clinton framstår som en isdrottning, kanske framförallt för att hon är kvinna så får man för sig att det är allt det handlar om.
Kanske det är så, men man tror sig dessutom veta hur eventuella presidentskap kommer se ut utefter personligheterna som visats upp i tv. Obama som blir vän med Europa, skakar om Washington och tar tag i fattigdomen, Hillary som gör detsamma men med en mer realpolitisk inställning till försvar och utrikespolitik och en större fokus på hälsovården inrikes. Vad McCain vill göra framstår inte värst mycket i Sverige, men troligtvis blir det en fortsättning på det politiska klimat som skapats i Washington de senaste decenniet men med en mjukare fasad utåt - likt världsmakten under kalla kriget på sätt och vis.
Vilket är en av anledningarna till att McCain kommer vinna valet.
USA är inte redo för någon förändring även om de kanske tror det själva, något man kanske framförallt fick lära sig vid George W. Bush omval. Det som skulle kunna tala för en demokrat är i så fall att kriget inte rasar i sådan takt (som det gjorde 2004) att man skulle känna sig osäker på en ny commander in chief. Men jag tror det räcker med att McCain nu efter att ha tagit det lugnt under Clinton/Obama spektaklet kommer ut, ler lite milt och fortsätter att stödja den nuvarande presidenten för att kamma hem alltihop.
Såvida han inte säger att han är en strong white man.
Länk: EMIL ARVIDSSON om det ospelade kvinnokortet