Free Tibet?
När jag läser om de nya demonstrationerna i och utanför Tibet kring Kinas behandling av tibetaner så minns jag tillbaks till mina enda riktigt reaktionära dagar. Det enda riktigt grundade och utarbetade politiska ställningstagandet jag har haft var för Tibet efter framförallt Beastie Boys uppmärksammat den plågsamma ockupationen. Nu, när det gått drygt 9 år sedan jag fick en månatligt blad från Free Tibet Campaign, så blossar det alltså återigen upp oroligheter. Det verkar som om en blandning av kommande OS i Peking och 49 årsdagen för en av de största upploppen var en tillräcklig gnista för att sprida demonstrationerna från Indien och Nepal till själva Lhasa.
I sådana sammanhang märker man hur vuxen och förbannat konservativ man blir. Men så växlar det till att jag inser att jag till slut lyckas se hur komplexa dessa situationer är. SAmtidigt som jag egentligen inte orkar tala om autonomi, frihet från förtryck och kulturrevolutioner längre.
Jag orkar inte med rädda-barnen-kids som ska göra fältarbete i Sudan om women and empowerment.
Jag ids inte lyssna på en "dom-gick-ju-bara-in-för-oljan-fattaruju" diskussion till.
Jag får små ryck i ögonlocken om jag läser en enda rad till om låtsas-akademikers analyser kring huruvida sossarna eller moderaterna är de största fascisterna eller hur Bush är en nazist.
Jag får sepe-ryck på vänsterliberaler och högerliberaler och vill helst bara kalla mig rationellt frigjord center men det namnet är ju tydligen också upptaget av en massa bönder.
Jag får helt enkelt försöka hålla mig till mitt. Jag är nog lite konservativ ändå. God save the queen.
Kommentarer
Trackback